Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland sommaren 1943, under andra världskriget. Stora mängder pansartrupper deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade. Tyskarna betraktade slaget vid Kursk endast som egen offensiv med kodnamnet Operation Zitadelle, medan man i Ryssland (tidigare Sovjetunionen) ser slaget som operation Zitadelle som följdes upp av Operation Kutuzov och Operation Polkovodets Rumjantsev. De två sistnämnda operationerna vann den Röda armén och i och med det hela slaget vid Kursk.
Bakgrund miniatyr|Strategisk karta. Efter segern vid Stalingrad anföll de sovjetiska styrkorna i söder på bred front i en massiv motoffensiv mot tyskarna. Den sovjetiska krigsledningen och många andra officerare med dem var övertygade om att resterna av de tyska styrkorna i området inte hade resurser nog att stå emot en sådan offensiv. Men den tyska armén var långt ifrån besegrad och den ryska motoffensiven blev allt annat än lyckad. I mitten av mars lyckades istället tyskarna under ledning av generalfältmarskalk Erich von Manstein slå tillbaka de sovjetiska styrkorna i Charkiv-området och återerövra staden. Detta lämnade för sovjeterna en farlig utbuktning i frontlinjen, 190 km lång och 120 km bred, inom vilken trängdes fem sovjetiska armékårer. I mitten av utbuktningen låg Kursk, en viktig järnvägsknutpunkt 50 mil söder om Moskva. För de tyska generalerna var läget frestande att med en klassisk kniptångsmanöver innesluta och förinta de sovjetiska styrkorna i Kurskbågen, något som man hoppades skulle kunna vända den tyska krigslyckan i öst. Det var en realistisk strategi, men även om tyskarna hade lyckats slå tillbaka den sovjetiska offensiven var man långt ifrån redo att gå till en egen massiv motattack. Detta hade de tyska officerarna insett, och förgäves försökte de övertyga Hitler om att en tysk offensiv just nu skulle få katastrofala konsekvenser. Men de kunde inget göra, tyskarna skulle gå till offensiv. Operationen fick kodnamnet Zitadelle.
I mars 1943 hade tyskarna 3 miljoner man på östfronten medan Röda armén hade 5,1 miljoner. Sovjetunionen hade nära 10 000 stridsvagnar vid sommarens början, medan tyskarna hade drygt 3 500 stridsvagnar längs östfronten. De tyska stridsvagnarna hade betydligt bättre eldkraft än de sovjetiska, och det skulle visa sig under striderna sommaren 1943 att de tyska vapnen orsakade oerhörda pansarförluster för Röda armén.
Operation Zitadelle Styrkeförhållanden miniatyr|Två Tiger I-stridsvagnar och en StuG III-infanterikanonvagn med uppsuttet infanteri. Inför operation Zitadelle, eller anfallet mot Kurskbågen, hade tyskarna dragit samman 9:e armén, 4:e pansararmén och två kårer ur arméavdelning Kempf. Utöver dessa fördelningar fanns även den 2:a armén på Kurskutbuktningens västra sida, där man dock saknade anfallsuppgifter. Inför operation Zitadelle förfogade de tyska befälhavarna över cirka 777 000 man med 2 451 stridsvagnar och stormkanonvagnar, 7 500 artilleripjäser och granatkastare. Dessutom fanns 1830 flygplan redo att ge sitt understöd. Några reserver fanns inte att tillgå för de tyska befälhavarna.
Sovjetiska styrkor För att hejda det kommande tyska anfallet samlade den sovjetiska stridsledningen stora styrkor inuti och kring själva Kurskbågen. På den norra sidan av bågen var Centralfronten grupperad under befäl av general Konstantin Rokossovskij; den 1 juli förfogade den över 711 575 man, 12 453 kanoner och granatkastare, 1 785 stridsvagnar och understöddes av 1 050 stridsflygplan. På den södra sidan av bågen ansvarade Voronezjfronten under general Nikolaj Vatutin för försvaret; den var något svagare än Centralfronten men förfogade över 625 591 man, 9 751 kanoner och granatkastare, 1704 stridsvagnar samt understöddes av 881 stridsflygplan. Bakom Kurskbågen hade Stäppfronten grupperats för att kunna användas till anfallsoperationer när det tyska anfallet kört fast eller som förstärkning till de två försvarande fronterna. Stäppfronten under general Ivan Konev förfogade över 573 195 man, 9 211 kanoner och granatkastare plus 1 639 stridsvagnar och understöddes av 563 stridsflygplan.
Skepsis från tyska generaler Många inom den tyska militären var emot operationen. Fältmarskalk Erich von Manstein, general Alfred Jodl och fältmarskalk Gerd von Rundstedt protesterade våldsamt mot ett sådant massivt anfall och ansåg att Tyskland skulle fokusera sig på en defensiv strid under 1943, då de insåg vad en förlust skulle betyda för den redan instabila ställningen på östfronten.
Hitler var dock fast besluten att genomföra operationen. Han hoppades att en tysk seger här skulle kunna bli avgörande för krigets utgång. Ryssarna hade emellertid fått underrättelseuppgifter via den brittiska underrättelsetjänstens Operation Ultra om tyskarnas planer och var väl förberedda.
Slagets förlopp Slaget inleddes den 4 juli med att tyskarna genomförde ett "rekognosceringsanfall".
5 juli Huvudanfallet startade kring femtiden på morgonen den 5 juli. Eftersom Röda armén var väl medvetna om det kommande anfallet sattes artillerianfall in mellan ett- och tvåtiden på natten för att störa tyska anfalls- och artilleriförband. Då målen för artillerielden till viss del byggde på gissningar blev effekten begränsad, men de tyska trupperna var nu på det klara med att deras anfall inte skulle ta Röda armén med överraskning.
På 4. Pansararméns sektor i söder var det främst 22:a gardesskyttekåren och 23:e gardesskyttekåren som fick ta emot dagens anfall från XXXXVIII. Panzerkorps och II. SS-Panzerkorps. Dessa båda sovjetiska kårer började brytas sönder, och tyskarna kunde därefter tränga in upp till 8 km i den sovjetiska försvarszonen. Därmed var den första försvarslinjen bruten.
Till vänster om II. SS-Panzerkorps angrepp arméavdelning Kempf, som tvingades korsa Donets under strid för att angripa 7:e gardesarmén. Kemps enda pansarstyrkor – den III. Panzerkorps – lyckades under dagen korsa floden med 9. Panzer-Division och 19. Panzer-Division med endast måttliga förluster. Men kår Raus, som bestod av infanteri, fick korsa floden utan pansarstöd. Tyskarna lyckades visserligen etablera ett brohuvud men till priset av höga förluster.
På den norra sidan av Kurskfickan angrep den 9. Armee, vilken förfogade över betydligt färre stridsvagnar än trupperna i söder. De inledande anfallen utfördes nästan uteslutande av infanteriförband. Även här lyckas tyskarna tränga in upp till 8 km i den sovjetiska försvarszonen, dock utan att lyckas bryta den första försvarslinjen.
Ur sovjetisk synvinkel såg utvecklingen efter den första dagen rätt ljus ut. Underrättelseuppgifterna hade visat sig korrekta. Visserligen hade tyskarna trängt längre in i försvarszonen än vad ryssarna räknat med, men förstärkningar hade började föras fram. Ryssarna började också planera för de första motanfallen.
6 juli miniatyr|Tiger I ur 2. SS-Panzer-Division Das Reich. På den norra flanken började Rokossovskijs motanfall med hjälp av 2:a stridsvagnsarmén förstärkt med 19:e stridsvagnskåren och 17:e gardesskyttekåren. Operationen slutade i fiasko. Den 19:e stridsvagnskåren kom inte igång med sitt anfall på morgonen utan först klockan 18.30, då de sovjetiska minfält som de skulle anfalla igenom inte hunnit röjas. 3:e stridsvagnskåren fick kastas in för att hejda ett tyskt anfall. Detta gjorde den 16:e stridsvagnskåren till det enda större pansarförband som anföll under dagen. Trots kraftigt artilleriunderstöd slogs anfallet tillbaka och 69 stridsvagnar förstördes. Detta gjorde att en stor del av Rokossovskijs reserver var nu bundna i strid.
Den tyska 9. Armén satte in 2. Panzer-Division och 9. Panzer-Division i anfallet, men dessa divisioner kolliderade med 17:e gardesskyttekårens anfall, med resultatet att båda sidors anfall körde fast. 9. Armén gjorde visserligen framsteg under dagen men till priset av 3000 man i förluster, och tyskarna låg efter planen.
På den södra flanken svängde XXXXVIII. Panzerkorps till en mer nordostlig anfallsriktning. Panzergrenadier-Division Großdeutschland och 11. Panzer-Division lyckades avancera 12 km under hårda strider, samtidigt som de endast led måttliga förluster. II. SS-Panzerkorps gjorde också betydande framsteg under dagen trots att anfallen från både 2. SS-Panzer-Division Das Reich och 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler blev försenade. Dock växte problemen, i och med att Kempf kom på efterkälken under framryckningen på II. SS-Panzerkorps flank, och de blev tvungna att avdela egna förband för flankskydd.
På Kempfs sektor lyckades 7. Panzer-Division och 6. Panzer-Division bryta sig ut ur brohuvudet över Donets och erövra den höglänta terrängen vid Mjasodove. Men för infanteridivisionerna gick det fortsatt trögt och förlusterna var höga. Det stod mer och mer klart att kår Raus inte skulle klara av sin uppgift, och förstärkningar i form av 198. Infanterie-Division började föras fram.
Ur sovjetisk synvinkel började situationen se lite mer kritisk ut då motanfallen på den norra flanken kört fast och frontens reserver var uppbundna. I söder klarade sig den 7:e gardesarmén rätt bra, men 6:e gardesarmén hade lidit svåra förluster och försvarslinjen började brytas sönder. Man började föra fram pansarreserven i form av 1:a stridsvagnsarmén med 624 stridsvagnar, 2:a gardesstridsvagnskåren med 198 stridsvagnar och 5:e gardesstridsvagnskåren med 219 stridsvagnar. Totalt mer än 1000 stridsvagnar var nu på väg att ta upp striden med XXXXVIII. Panzerkorps och II. SS-Panzerkorps. Dessa rapporterade 278 respektive 325 insatsberedda stridsvagnar. Även om tyskarna inte förlorat speciellt många stridsvagnar, befann sig många på verkstad på grund av minskador eller mekaniska fel. Det senare var något som plågade Panther-förbanden.
7 juli miniatyr|Sovjetiska soldater öppnar eld med en kulspruta under slaget vid Kursk. På den norra flanken fortsatte 9. Armee angreppen. Den XXIII. Armeekorps gick till angrepp vid Trosna där 78. Sturm-Division fortsatte sina anfall från gårdagen. På grund av sovjetiska motanfall körde kårens angrepp fast och till kvällen hade tyskarna erövrat Trosna, Protosova och Petrovka, men sedan var det stopp. Förbandet till väster om 23:e amékåren – XXXXI. Panzerkorps, som nu satte in 18. Panzer-Division i anfallet – kom i strid med den kraftigt förstärkta 307:e skyttedivisionen; denna understöddes av två stridsvagnsbrigader och sammanlagt 380 artilleripjäser.
Den av Models kårer som lyckades bäst under dagen var XXXXVII. Panzerkorps med sina tre pansardivisioner, 2. Panzer-Division, 9. Panzer-Division och 20. Panzer-Division. Dagen före hade man hejdat 17:e gardesskyttekårens anfall och nu började man pressa tillbaka den; under dagen intogs Bitiug och Kasjara. Dock hade man bara avancerat 4 km. Dagens strider hade kostat 9. Armén 3000 man; att de sovjetiska förlustsiffrorna var än högre var ingen större tröst. Det började stå klart att tyskarna inte skulle lyckas bryta sig igenom det sovjetiska försvaret i norr.
För de två pansarkårerna i fjärde pansararmén började problemen med minor att avta, eftersom man nu hade avancerat igenom de svårast minerade områdena. 48:e pansarkåren avancerade under måttliga strider över den lilla floden Pena, där man dock åter stötte på minor.
På morgonen inledde 2:a gardesskyttekåren och 5:e gardesstridsvagnskåren en serie motanfall mot 2. SS-Panzer-Division Das Reich och 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler; samtliga anfall slogs dock tillbaka. Senare på morgonen gick de två SS-divisionerna själva till anfall, vilket kolliderade med nya sovjetiska anfall och följdes av en lång pansarstrid. Tyskarna hade under morgonen erövrat Teterevino, och senare under dagen inriktades anfallen på Gresnoje och Iasnaja Poljana. Återigen gick Röda Armén till motanfall med stridsvagnar, vilka dock slogs tillbaka.