Jordgubbe (Fragaria × ananassa) är en hybrid inom smultronsläktet (Fragaria), som i sin tur tillhör familjen rosväxter. Dess röda frukt – en skenfrukt av typen fruktförband – betraktas som ett bär och kännetecknas av tydlig arom, starkt röd färg, utpräglad saftighet och sötsyrlig smak. Den äts färsk eller som en populär ingrediens i många efterrätter eller andra söta livsmedel.
Den moderna jordgubben är en korsning mellan två olika smultronarter, i Frankrike under 1700-talet. Den introducerades till Sverige i slutet av samma sekel, alternativt i början av 1800-talet. Odling av jordgubbe har helt ersatt den tidigare odlingen av smultron. Kina är det största producentlandet med en årsproduktion på cirka 10 miljoner ton.
Biologi
Planta och förökning Namnet jordgubbe syftar både på plantan och på bäret. Växten jordgubbe är en flerårig ört, där rötterna är vitt förgrenade. Från den korta stammen utgår en bladrosett med blad som är trefingrade. I bladvecken framträder knoppar som utvecklas till sidoskott med blad, blomklasar och revor. Växtens förökning kan dels ske asexuellt (via revorna), dels sexuellt (via frön).
De regelbundet byggda blommorna är stora och vita. Beroende på växtsort inträder de cirka tre veckor långa blomningen vid olika tidpunkter, från maj till in på sensommaren. Majoriteten av sorterna är självpollinerande i och med att de kan befruktas via eget pollen. Annars är både insekter och vind viktiga medhjälpare vid pollineringen.
Bär som är fruktförband Ur vetenskaplig synvinkel är jordgubben inte ett bär utan ett fruktförband. Den är alltså en skenfrukt, det vill säga en uppsvälld blombotten. Denna blombotten är köttig och välsmakande. På utsidan av blombotten sitter en stor mängd små nötter; dessa gula "prickar" är växtens egentliga frukter.
Jordgubbar tillhör de tidigast mognande frukterna under en odlingssäsong i tempererat klimat. Som omogna är bären grönvita, och de mognar mot allt djupare rött. Det finns också en vit variant av jordgubben (smulgubbe); denna saknar det röda färgämnet och kan därför ätas av allergiker som inte tål de vanliga röda jordgubbarna.
Historik
Bakgrund
Jordgubben är en sentida korsning av olika smultron. De små smultronen hade varit kända för bland annat antika romerska poeter som Vergilius och Ovidius.
De här bären var dock relativt smaklösa och användes ofta snarare som dekoration än som mellanmål. Under medeltiden hade dock konsumtion av smultron blivit vanligare, och på 1200-talet omnämns europeisk odling av smultron.
Korsning Den moderna jordgubben är en hybrid som troligen odlades fram i Bretagne i Frankrike på 1740-talet. Den är resultatet av en korsning mellan scharlakanssmultron (F. virginiana) från östra Nordamerika, kända för sin smak, och jättesmultron (F. chiloensis) från Chile och som 1714 valts ut av Amédée-François Frézier för sin storlek och därefter förts hem till Europa.
I Frankrike odlades sedan jättesmultron, med sina ganska ljusa och saftiga frukter, tillsammans med plantor av scharlakanssmultron vars frukter är små, mörkröda och relativt syrliga. Scharlakanssmultronets kraftigt söta smak gjorde att resenärer från Europa tog med sig dessa bär hem till Europa redan på 1600-talet. I mitten av 1700-talet korsade sig dessa två arter spontant, varvid uppkom hybriden ananassmultron som kombinerade söt smak med stor storlek. Till sist korsades den framkomna korsningen med parksmultron, och även fortsatt har hybriden förädlats vidare med en mängd olika sorter. En korsning mellan jordgubbe och smultron har namnet smulgubbe.
Utveckling och spridning Redan 1769 odlades den nya jordgubben i slottsträdgården i Versailles.
I Sverige introducerades jordgubbar under senare hälften av 1700-talet, alternativt i början av 1800-talet. Fältmässig jordgubbsodling kom igång i större skala i början eller mitten av 1900-talet, och odling sker numera i större delen av världen. Jordgubbe räknas till de kommersiellt viktigaste frukterna, och jordgubb är inom livsmedelsindustrin en vanlig smakvariant på inte minst efterrätter, glass eller andra söta bakverk eller konfektyrer.
Odling + Världens 10 största jordgubbsproducenter (2023)RangOmrådeProduktion(ton)Andel(%) 1 43,52 13,43 9,14 7,05 6,65 3,46 2,77 2,08 1,99 1,710 1,6 Total världsproduktion Källa: FAO:s data för år 2023.
Producentländer Odling av jordgubbar har ökat kraftigt på senare år, från cirka 0,75 miljoner ton år 1965 till drygt 9 miljoner 2021. Detta har för vissa länder gjort jordgubbar till en strategisk exportprodukt, där man stödja landsbygdens utveckling och samtidigt generera stora exportinkomster.
Den ökande internationella efterfrågan har gjort odlarna känsliga för väderomslag, brist på arbetskraft och ojämn vattentillgång.
Östasien Kina är den största producenten av jordgubbar i världen, med en andel motsvarande drygt 40 procent av världsmarknaden. Odlingarna täcker en yta på 140 000 hektar, vilket även motsvarar cirka 35 procent av den globala odlingsytan för jordgubbar. Det mesta av odlandet sker i småskaliga familjeodlingar, med plantraderna täckta av enkla plasttunnlar. Storskalig odling i växthus står endast för en mycket liten del av jordgubbsproduktionen.
Toppnationen Kina är dock ingen större exportör av färska jordgubbar, där man 2023 endast stod för 0,57 % av handeln på den internationella marknaden. Mestadels exporteras denna känsliga färskvaruprodukt till grannländer som Ryssland, Kazakstan och Vietnam.
I Östasien är även Japan och Sydkorea stora producenter av jordgubbar.
Sverige I Sverige täcker den totala jordgubbsodlingen en yta på omkring 2 500 hektar, år 2022 ägda och drivna av 600 odlingsföretag. Under sommarens "jordgubbssäsong" är Sverige helt självförsörjande på jordgubbar, med en årlig skörd på cirka 16 800 ton (cirka 3–4 liter jordgubbar per svensk och år).
Under resten av året sker import av jordgubbar till landet bland annat från länder i södra Europa, Israel, Kalifornien, Sydamerika och Nya Zeeland.
Nordamerika USA och Mexiko tillhör världens största producentländer, med USA ofta placerad som tvåa och Mexiko på femte plats.
USA har stora odlingar i Kalifornien och Florida och exporterar även till Europa. Produktionen i Kalifornien exporteras även till Mexiko och Asien. Utmaningar för industrin är beroendet av manuell arbetskraft för den känsliga grödan, liksom återkommande torkperioder som tvingat fram alltmer konstbevattning av arealerna.
Ett viktigt mexikanskt odlingsområdet ligger i Michoacán, där torka och extrem värme är två av utmaningarna för odlarna. Landet är annars stor exportör av jordgubbar, främst till övriga Nordamerika.
Medelhavsområdet I Medelhavsområdet är Egypten, Turkiet och Spanien de största producentländerna, och de förser stora delar av Mellanöstern och Europa med jordgubbar.
Den tredje största producenten globalt är Egypten, som inte minst vuxit fram som den största exportören av djupfrysta jordgubbar. De milda vintrarna i Nildeltat samt sandjordarna i området gynnar en tidig skörd och export till olika europeiska marknader.
Turkiet, världens fjärde största producentland, odlar både i öppna fält och i växthus. På grund av den varierande topografin och de olika odlingszonerna är odlingssäsongen lång inom landet.
Den största jordgubbsproducenten i Europa är Spanien. Provinsen Huelva i västra Andalusien är ledande produktionsområde i landet.
Andra länder Odling av jordgubbar pågår i cirka 80 olika länder, där de sex största producenterna sammanlagt står för cirka 75 procent av världsproduktionen. Utöver ovanstående länder kan nämnas bland annat Polen, som i hög utsträckning producerar i jordgubbar för livsmedelsindustrin. I Brasilien ökar produktionen i de sydligaste delstaterna i landet. Odlingsvillkor Plantering av jordgubbsplantor kan ske under våren eller tidig höst; ju tidigare plantering på hösten desto större skörd under påföljande sommar. Avståndet mellan plantorna bör vara cirka 75 cm. Under plantorna bör man lägga ut hackelse, halm eller svart plast, så att själva frukterna kan skyddas från jorden.
Jordgubbsodling i stor skala är en krävande verksamhet, både när det gäller teknik och mängden arbetskraft som behövs. Plantan trivs i soliga och varma lägen, och i väldränerad jord. De flesta jordar med svagt sur eller neutral reaktion (helst 5,5–6,5 pH) kan vara lämpliga, även om styv lerjord är mindre bra. Odling på samma mark mer än 2–3 år i rad leder till mindre skördar, och inom näringen talas ibland om att jorden är "trött".
Pollinering av många och olika pollinerande insekter bidrar till en bättre fruktsättning. Det leder till jordgubbar som växer snabbare, får en jämnare form och längre hållbarhet. Under blomningen är plantorna känsliga för frost, och låg temperatur kan även ge sämre pollinering.
Gråmögel, mjöldagg och andra svampsjukdomar kan förorsaka stora förluster för odlaren. Andra potentiella hot mot plantorna är angrepp från jordgubbsvivel, kvalster, nematoder, spottstrit och stinkflyn. Frukterna kan i sin tur få skador via sniglar och tusenfotingar, särskilt när frukterna är i kontakt med jorden. För bekämpning av gråmögel har man framgångsrikt testat distribution av en jästliknande biokontrollsvamp (Aureobasidium pullulans) med hjälp av humlor som spridare.
Konsumtion
Jordgubbar är söta frukter med en viss syrlighet och för många angenäm smak och doft. Populariteten beror både smak, doft och användbarhet i färskt och behandlat skick (som sylt, saft och smak- och doftsättare i en mängd livsmedel och andra varor).
De färdigutvecklade och plockade röda jordgubbarna är fullt ätbara, och äts vanligen på sommaren i Skandinavien och Finland. Åtminstone i Sverige är det populärt som självplock, särskilt inför midsommar.
Jordgubbar är utpräglade färskvaror, med en kort förvaringstid. Orensade jordgubbar kan förvaras några dagar i kylskåp, men efter att frukterna rensats bör de konsumeras snabbare än så. Infrysning av jordgubbar har en ökande betydelse, och där är Egypten den största leverantören på världsmarknaden.
Vitaminer Jordgubbar innehåller förhållandevis mycket C-vitamin, till och med mer än vad apelsin gör (52 mg/100 g). I jordgubbar mättes halten C-vitamin av svenska Livsmedelsverket 2011 till 61 mg per 100 g, vilket var mindre än svarta och röda vinbär men mer än exempelvis vita vinbär och krusbär.
Förvaring Efter plockning håller jordgubbarna bäst om de förvaras svalt. Vid kylförvaring har svenska jordgubbar en hållbarhetstid på cirka 5 dagar, medan jordgubbar från andra länder har en hållbarhetstid på cirka 10 dagar.
Vid frysförvaring bör jordgubbarna lättsockras för bäst smak och hållbarhet. Bärfrämjandet rekommenderar även att jordgubbarna skivas först. Hållbarhetstiden i frys är cirka 3–4 månader för osockrade och cirka 12 månader för sockrade. Jordgubbarna kan ändra struktur efter frysning, så frysta jordgubbar lämpar sig därför mindre bra för garnering.
Prissättning, vikt och volym Jordgubbar säljs oftast efter förpackningens nettovikt i kg.
Jordgubbars skrymdensitet är cirka 0,5 kg/liter. I Sverige förpackas jordgubbar vanligtvis i lådor som rymmer 1 liter. Därmed väger varje låda cirka 0,5 kg.
Servering För bästa smakupplevelse bör jordgubbar serveras rumstempererade.
Namn och sorter
Etymologi När jordgubbar introducerades i Sverige på slutet av 1700-talet kallades de ananassmultron, på grund av sitt latinska namn (F. ananassa). Jämför även ananasgubbe.
Ordet jordgubbe är belagt i svenska språket sedan 1638Svenska Akademiens ordbok: Jordgubbe och användes tidigare för parksmultron. Allteftersom den moderna jordgubben ersatte parksmultronet i odlingar, övertog den parksmultronets gamla namn. Gubbe är från början dialektalt och betyder liten klump.
På danska och norska används det snarlika ordet havejordbær respektive hagejordbær, med uttydningen 'trädgårdssmultron, trädgårdsjordbär'. På engelska används namnet strawberry, 'stråbär', medan franskan kallar växten fraise.