För revolutionen som utbröt 1868, se Spanska revolutionen (1868), för revolutionen som utbröt 1820, se Spanska revolutionen (1820).
Spanska revolutionen var en social revolution som bröt ut 1936 i början av spanska inbördeskriget.Vissa anger annorlunda datum för både revolutionens inledning och slutdatum. Se exempelvis Den spanska revolutionen från Socialisten.nu Fascisterna, med Francisco Franco som ledare, hade tagit makten över ungefär halva Spanien. Det var på den andra sidan, den republikanska, som samhällsrevolutionen ägde rum. Stora delar av den republikanska sidan av Spaniens ekonomi socialiserades, vilket konkret innebar att arbetarna tog över sina arbetsplatser, jorden kollektiviserades och samhället inrättades efter frihetligt socialistiska principer. Det har uppskattats att över 10 miljoner människor deltog i revolutionen.Dolgoff, Sam, The Anarchist Collectives: Workers' Self-Management in the Spanish Revolution
Bakgrund
Den 14 april 1931 bildades den andra spanska republiken. I januari året innan hade landets ledare Primo de Rivera, som sju år tidigare hade tagit makten genom en statskupp, avgått och nu var det kung Alfons XIII som fick abdikera. De efterföljande åren fram till inbördeskrigets utbrott präglades av stora inhemska stridigheter mellan bland andra kommunister, anarkister, monarkister, falangister och liberaler. I maj 1931 uppstod konfrontationer mellan monarkister och arbetare i Madrid, i juni valdes Alcalà Zamora till Spaniens president, vilket nästa månad följdes av en massiv strejkvåg som slogs ned av republikanska militärstyrkor. I januari 1932 organiserades en revolt i Katalonien av FAI, och ett år senare slogs en annan anarkosyndikalistisk resning ned i Barcelona. Nästa år, 1934, vann vänstern stort i valet i Katalonien som vid det laget vunnit självständighet. 5–18 oktober 1934 exploderade Asturienrevolutionen som en upptakt till vad som skulle följa 1936. En generalstrejk i Barcelona slås ned men anarkisterna uppmanade landsortsbefolkningen till ytterligare strejker.
I januari 1936 upplöstes det spanska parlamentet men en ny vänsterregering bildades snart. Kommunistpartiet gav regeringen sitt fulla stöd men anarkisterna var tveksamma till sociala förändringar genom statsapparaten. Alla dessa interna stridigheter lades dock åt sidan i juli då fascisterna inledde sin revolt i Marocko, som snart spred sig till Spanien. Skiljelinjen mellan konservativa och mer republikanskt och socialistiskt sinnade blev tydligare och Spanien delades bokstavligen i två läger. Anarkisterna dominerade den spanska arbetarrörelsen,Alpert (1994), s. 146 vilket kom att sätta sin tydliga prägel på den antifascistiska sidan av Spanien under 1930-talet. Antalet uttalade anarkister vid tiden var omkring en halv miljonDokumentärfilmen Kriget som delade en värld - Spanska inbördeskriget (1982), del 1. och snart var två miljoner manliga och kvinnliga arbetare organiserade av CNT-FAI.
Omvandlingen
Revolutionen nådde längst i Aragonien och Katalonien; i Aragonien uppgick antalet kollektiva jordbruk till 600.Borrás, José, Aragón en la revolucion española, Viguera, Barcelona (1983), s. 174 ff. Till skillnad från kollektiviseringen som skett i Sovjetunionen genomfördes den i Spanien nästan uteslutande med de inbegripna böndernas medgivande.I Aragonien brukade vissa anarkistiska milisförband våld för att skapa kollektiv. Detta skedde dock oftast under extrem press när stadsbefolkningen höll på att svälta. De kollektiv som grundades utan våld fungerade bäst, och var också allra vanligast. Beevor (2006), s. 141-142 Kollektiven skiljde sig också från de sovjetiska då de, istället för att vara grundade på statlig kontroll, byggde på gemensamt ägande och brukande av jorden och fabrikerna.Beevor (2006), s. 139 Många privatägda företag kom att ägas och styras av arbetarna. I de fall där arbetsgivarna inte flydde kom de att ingå i företagen på samma villkor som resten av arbetarna. Oftast var det ägare till mindre fabriker och affärsföretag som stannade kvar och accepterade exproprieringen. Kollektiven beskylldes av bland andra kommunisterna för ineffektivitet, vilket ofta inte stämde."Kommunisterna angrep de självförvaltade kollektiven och påstod att de var ineffektiva, men i Aragonien ökade produktionen med en femtedel. Produktionen på de icke-kollektiviserade jordbruken var inte bara lägre, utan de som inte ville ingå i kollektivet uppvisade också alla de introverta och misstänksamma småbrukarnas värsta karaktärsdrag." Beevor (2006), s. 142-143. Under kollektiviseringen i Aragonien ökade produktionen med en femtedel.G. Helsey, Anarcosindicalismo y estado en el País Valenciano, 1930-1938, Madrid (1994) På vissa platser minskade dock industriproduktionen, av flera anledningar. En del kritiker har menat att detta berodde på "revolutionärt kaos" men senare undersökningar har till viss mån vederlagt denna anklagelse.Beevor (2006), s. 140. En annan förklaring är att en del anarkister ansåg att penninghantering i sig var moraliskt förkastligt. Vinsten investerades därför sällan i fortsatt produktion i dessa fall; istället skänktes överskottet till välgörenhet eller till lantbrukskollektiv där man investerade pengarna i nya redskap.Beevor (2006), s. 140-141. thumb|En biljett från en biograf som drevs av anarkisterna De småbrukare som valde att inte ansluta sig till kollektiven tilläts behålla en del privatägt land, men endast så mycket som de själva kunde bruka utan att anlita arbetskraft. Anarkisterna försökte dock ihärdigt övertyga dessa bönder om fördelarna med kollektiven. Man har beräknat att det i hela den republikanska sidan av Spanien fanns omkring 200 000 bönder som tillhörde kollektiven och runt 150 000 som var enskilda småbrukare.F. Mintz, L'autogestion dans l'Espagne révolutionnaire (1970) Diverse kooperativ blomstrade också redan innan revolutionen. Enbart i Katalonien deltog omkring 100 000 människor i kooperativa företag före revolutionen.
Andra kännetecknande händelser för revolutionen var att man upphörde med formella tilltal och istället duade varandra, använde förnamnen eller helt enkelt "kamrat". Kvinnornas ställning i samhället förbättrades även avsevärt; under försvaret av Madrid bildades för första gången en bataljon helt bestående av kvinnor. Antalet kvinnor vid den republikanska fronten uppgick till runt 1 000 och antalet stridföra bakom linjerna var flera gånger större. Ett kvinnosaksförbund med namnet Mujeres libres (Fria kvinnor) försökte sätta stopp för prostitutionen genom att sätta upp affischer i speciella kvarter och genom att förbättra dessa kvinnors möjligheter att byta yrke. Organisationen hade uppemot 30 000 medlemmar (se: Anarkafeminism). Andra grupper hade dock mindre tålamod med sexhandeln. Enligt anarkistsympatisören och fransmannen Hanns-Erich Kaminski sköt en del anarkister hallickar och knarklangare på platsen.Beevor (2006), s. 136.
I början av kriget sköttes det mesta militära motståndet mot fascisterna av milisförband. Dessa var i allmänhet inte utbildade soldater utan fick oftast lära sig att hantera vapen på plats. Alla stora politiska organisationer hade sina egna miliser. Även dessa förbands utformning påverkades av revolutionen. Man valde sina egna ledare och betraktade sig själva som jämlikar. Anarkisterna betraktade dessa val som grundläggande. Varje grupo (grupp) på tio man valde en gruppchef. Varje centuria (kompani) på 100 man valde en delegado ("delegat" eller officer). Disciplinen bland soldaterna varierade kraftigt. Antony Beevor anmärker i Spanska inbördeskriget (2006): "Den bristande disciplinen var intressant nog mest framträdande bland sådana grupper som fabriksarbetare, som tidigare hade underkastats yttre restriktioner och tvång. De som var vana vid att föra en självständig tillvaro, såsom bönder och hantverkare, hade inte fått sin självdisciplin undergrävd." Vänstern kom dock att få "frivilliga"soldater och vapenhjälp från Sovjetunionen, där man köpte in 1000 flygplan.Historien om Spanien, Lindqvist Herman, s. 274
Den entusiastiska och optimistiska stämningen som rådde påverkade många utländska besökare. Gerald Brenan sade att "den som besökte Barcelona på hösten 1936 aldrig skulle glömma denna rörande och upplyftande upplevelser". Arbetarna på hotell och restauranger lämnade tillbaka dricks av utlänningar med motiveringen att denna vana korrumperade både givaren och mottagaren.Beevor (2006), s. 137. Den revolutionära stämningen påverkade de flesta aspekter av spanjorernas liv.
Motståndet Kommunistpartiet Revolutionen började nedtryckas redan i början av 1937. Spanska kommunistiska partiet var emot revolutionen av taktiska skäl. Stalin misstänkte att omvärlden var rädd för revolutionen, och sökte därför ge intryck av att det inte var någon fara för en världsrevolution."Det sista Stalin önskade sig var att provocera Frankrike [...] och ge britterna intrycket att kommunister försökte piska upp en världsomspännande revolution." Beevor (2006), s. 190."[The Soviet Union] ... wanted to persuade the Democracies that it no longer, if ever, represented a revolutionary threat." Alpert (1994), s. 146. Kommunistpartiet stod i flera avseenden under direkt kontroll av Komintern från Sovjetunionen och mottog order därifrån.Beevor (2006), s. 184-186, 315. Till en början hade kommunistpartiet ett alldeles för begränsat inflytande för att kunna motsätta sig kollektiviseringen. På grund av anarkisternas medlemsantal ville de heller inte stöta sig med dem. Partiet fick emellertid utökad makt när de demokratiska staterna i världen officiellt förhöll sig neutrala (även om man inofficiellt de facto stödde fascistsidan, bland annat ekonomiskt)Beevor (2006), s. 181-183. Beevor skriver bland annat: "Den amerikanske ambassadören i Spanien, Claude Bowers, fördömde senare hela förfarandet: 'Alla noninterventionskommitténs handlingar har varit avsedda att tjäna revolten [...] Detta råd var den mest cyniska och bedrövligt ohederliga församling som funnits genom alla tider.'" Även den västerländska pressen stödde ofta fascistsidan, se Beevor (2006), s. 285. och fascisterna fick öppet bistånd från både Tyskland och Italien. Detta ledde till att biståndet från Sovjetunionen, som levererades till kommunistpartiet och som följaktligen kunde diktera villkoren fritt, gav partiet en oerhörd maktuppsving. Till vänstersidan slöt det upp frivilliga från 53 länder över 40 000 man.Historien om Spanien, Lindqvist Herman, s. 269 Från Sverige kom 500 frivilliga, i huvudsak kommunister några syndikalister, socialdemokrater men ytterst få var intellektuella, av dessa återvände endast 300.