Michail Leontievitj Bulatov

För andra personer med samma efternamn, se Bulatov.

Michail Leontievitj Bulatov (Михаил Леонтьевич Булатов), född 1760 i Rjazan, död 2 maj 1825 i Omsk, var en rysk militär. Han var generalmajor från 1799 och generallöjtnant från 1823. Han deltog i bland annat rysk-turkiska kriget 1787-1792, finska kriget och Napoleonkrigen.

Uppväxt

Bulatov föddes år 1760 på ett av familjens gods i guvernementet Rjazan, ungefär 200 km sydost om Moskva. Familjen var förmögen men Bulatov kunde sällan njuta av lugnet på sina lantgods eller överdådet i sina palatsliknande hem i Sankt Petersburg. Han var djupt fäst vid sin familj, som han sällan såg, men kärleken till kejsaren var hans främsta drivfjäder. Han fick en utmärkt militär skolning genom att tjäna under de mest lysande ryska härförarna, så som Pjotr Rumjantsev, Aleksandr Suvorov, Grigorij Potemkin, Michail Kutuzov, Pjotr Bagration, m. fl. Han var en erkänt skicklig taktiker, kartograf och militäringenjör.

Som alla adliga på den tiden måste Bulatov vid 16 års ålder antingen ta en civil tjänst inom statsförvaltningen eller bli officer. Han valde det senare, som sin far och började år 1776 sin militära bana vid Livgardets Izmajlovska regemente. Sedan tjänade han under Katarina II och hennes två efterträdare på tronen, Paul I och Alexander I under nära 50 års oavbrutet krigande.

Kriget mot turkarna År 1783 förflyttades Bulatov med kaptens rang till Ladogas musketörregemente, som då befann sig i Kaukasien mellan floderna Kuban och Laba. Han kämpade där under general Leonov. Han var också med vid erövringen av Krim.

År 1787 inledde khanen av Krimkhanatet, Sagin-Girai, understödd av Osmanska riket ett nytt krig mot ryssarna på Krim. Bulatov förflyttades till Jekaterinoslavs armé, som stod under furst Potemkins befäl vid turkiska gränsen.

Vid krigsutbrottet hade Potemkin befälet över en 93 000 man stark armé, som var modernare och bättre utrustad än den turkiska. Han ville förhindra den turkiska flottan att landstiga i Otjakov vid Svarta havet och slog läger utanför staden i juni 1788. Bulatov, fick order att med sina trupper ta sig över floden Bug vid samma stad. Sedan väntade hären på order om anfall ända till december.

Under tiden utnämnde Potemkin Bulatov till chef för en truppenhet, som deltog i erövringen av städerna Bendery och Akkerman i närheten av Otjakov. Som belöning för ett utmärkt genomfört arbete, utnämnde han sedan Bulatov till major och upptog honom i sin stab.

Katarina uppmanade Potemkin i flera brev att gå till anfall och så äntligen en bitande kall morgon den 6 december 1788 stormade de ryska trupperna över de turkiska löpgravarna utanför Otjakov. Bulatov var Potemkins adjutant och sändes med order till de mest utsatta ställena. Trots segt motstånd tog sig ryssarna över fortets förskansningar kämpade sig in mot stadens centrum och erövrade slutligen Hasan paschas borg. När slaget var över hade 956 ryssar satt livet till och 1 829 sårats. 4 000 turkar togs till fånga och 9 500 dödades.

Från år 1789 var Bulatov stationerad i Bessarabien och Moldavien i det nordvästra hörnet av Svarta havet. 1790 kommenderades han att ta del i belägringen av staden Izmajil nära Donaus utflöde i Svarta havet. Erövringen av Izmajil var av avgörande betydelse för utgången av kriget. Turkarna hade fått hjälp av franska och tyska militäringenjörer vid befästande av staden. Den låg vid en brant strand och omgavs av höga murrar och en vattenfylld vallgrav.

Den belägrande ryska armén bestod av 81 000 man. Det var sent på året och kallt. Inkvarteringsmöjligheter saknades och sjukdomar grasserade i den ryska armén. Generalerna tvekade och moralen var låg.

Under tiden lyckades general Suvorov slå de turkiska trupperna under Jusef-Passan vid Rimnik. Efter slaget tågade Suvorov till Izmajil och de ryska trupperna där fick nytt hopp.

Suvorov satte genast igång förberedelserna för slaget. 27 000 risknippor tillverkades för att fylla vallgravarna och 40 stegar för att ta sig över Ismails murar. Trupperna tränade på ett fort, som byggdes enbart för detta ändamål. Suvorov sände Bulatov med 2 000 man över Donau för att sätta upp fyra batterier (12 kanoner) där.

Halv sex på morgonen den 11 december 1790 satte man sig i rörelse i tät dimma. Bulatov ledde den sjätte kolonnen. Ryssarna trängde in i staden och striden fortsatte på gatorna i flera timmar. Suvorov var skoningslös, slaget blev ett av århundradets blodigaste. 26 000 turkar dödades och 9 000 togs till fånga. Ryssarna hade 1 815 döda och 2 445 sårade. Hela den turkiska armén på 40 000 man var slagen.

Bulatov blev belönad för sin insats med Sankt Vladimirs orden. I ett brev till Bulatov skriver kejsarinnan Katarina bl.a. ”...under stormningen ledde du den sjätte kolonnen, var i första ledet och visade ett enastående mod ...” 1791 vistades Bulatov med sina trupper i Moldavien och nära staden Măcin i Valakiet.

Krig i Europa 1792 började ett nytt krig med Polen. Vid krigsutbrottet förflyttades Bulatov till gränsfloden Njemen, där han underställdes general Kretjetnikov. De ryska trupperna slog Tadeusz Kosciuszkos trupper vid Dubienka den 18 juli 1792. År 1793 kom Ryssland och Preussen överens om Polens andra delning. Krechetnikov beordrade Bulatov att låta märka ut de nya gränserna. 1794-1796 tjänade Bulatov under fältmarskalk Pjotr Rumjantsev. 1796 efterträddes Katarina av sin son Paul I.

Samma år utnämndes Bulatov av general Dolgorukov till överstelöjtnant och 1797 blev han överste. Han började ägna sig åt kartografi och gjorde bland annat upp kartor över den ryska kusten vid Finska viken. Bulatov tjänade under denna tid först under general Gudovitj och sedan under general Numsen. År 1799 blev Bulatov generalmajor och förflyttad till Jamburgs jägarregemente. Samtidigt upptogs han i hans majestäts svit.

Bulatovs paraduniform som generalmajor i kejsarens svit, hade planerats av Paul själv. Rocken var mörkgrön med röda uppslag och guldgaloner. Framtill var den öppen och baktill gick den ner till knävecken. Under rocken hade han en röd väst med guldbroderier. Byxorna var röda och de svarta stövlarna, som gick upp över knäna, hade sporrar. Till uniformen hörde ytterligare värja samt generalshatt med guldbård, vit kokard och vita fjädrar.

Paul avsattes och mördades av det högre militärbefälet 1801. Han efterträddes av sin son Alexander I. Bulatov tjänade från år 1807 i Preussen under general Levin August von Bennigsen, nära Hustadt under general Aleksandr Osterman-Tolstoj och i Ostrołęka under general Nikolaj Tutjkov. Bulatov deltog bland annat i slaget vid Friedland, där Napoleon I slog de förenade ryska och preussiska arméerna.

Trots den dåliga ryska framgången fick Bulatov under denna tid många utmärkelsetecken, bland annat Sankt Johannes från Jerusalem och Sankt Georgs ordnar.

I december 1807 utsågs Bulatov till chef för det moghailiovska infanteriregementet och förflyttades till gränsen mellan Ryssland och Finland.

Det finska kriget Det var isande kallt, −30 grader C, när den ryska 5:e divisionen under generallöjtnant Tutjkov den 28 februari 1808 gick över gränsen till Finland. Divisionens vänstra flygel under Bulatov befann sig då mellan Savitaipale och Suomenniemi nära den dåvarande finsk-ryska gränsen. Han följde sedan Savolaxbrigaden under överste Cronstedt i spåren hela vägen till Revolax i Österbotten.

Bulatov tågade genom Suomenniemi och intog Kristina. I ilmarsch fortsatte han till S:t Michel, som också intogs utan motstånd. Cronstedt hade redan den 29 februari dragit bort sina trupper och tågat norrut.

Mellan S:t Michel och Jockas, i Ingila, stötte löjtnant Å. Ruthenskjöld under en rekognosering med 30 dragoner på en av Bulatovs kosackpatruller, som drevs tillbaka.

Bulatov följde i de finska truppernas spår via Rantasalmi mot Laivalinna fästning i Varkaus. Men när han kom fram hade finnarna redan hunnit bränna flottans kanonslupar och arméns förråd samt förnaglat de kanoner, som lämnats kvar. Cronstedt befann sig sen den 6 mars ca 20 km norr om Varkaus i Leppävirta. Dit hade han tagit sig på för ryssarna okända vägar, vilket förorsakade svårigheter vid förföljandet.

Överstelöjtnant Sandels, chef för Savolax jägarregemente och underställd Cronstedt, hade just anlänt från Stockholm till Leppävirta. Han sände nu en skidtrupp under kapten Gregori Aminoff från Leppävirta mot Varkaus för att rekognosera. Aminoff stötte på Bulatovs trupper, och försökte uppehålla dem men drog sig sen tillbaka.

Bulatov avancerade snabbt och på eftermiddagen den 11 mars befann han sig på isen utanför Karlviks herrgård vid Leppävirta. Bulatov hade alltså äntligen efter en marsch på mer än 200 km från gränsen i 30-40 graders köld och på dåliga vägar hunnit upp Cronstedt.

Ryssarna var underlägsna i antal, de hade 1 500 man mot finnarnas 3 000. Först öppnade finnarna eld och sedan red kavalleriet ut på isen. Efter några kavalleriattacker gav Cronstedt överraskande order om reträtt och Savolax brigad fortsatte sin marsch norrut.

Cronstedt tågade till Kuopio, dit han anlände den 13 mars och fortsatte sedan den 15 mars norrut. Också Bulatov marscherade mot Kuopio dit han anlände efter det Cronstedt dragit vidare. Han möttes vid utkanten av staden av kvarlämnade finska trupper men lyckades driva dem på flykten. Kort därefter anlände resten av den 5:e divisionen under Tutjkov till Kuopio.

Tutjkov fick nu order från Buxhoeveden, som befann sig i södra Finland, att tåga mot Vasa, för att avskära den finska huvudhärens reträtt. Bulatov lämnades kvar i Kuopio med 2 500 man.

Efter Tutjkov avtågat kom en ny order från Buxhoeveden, att Bulatov i ilmarsch skulle bege sig till Idensalmi och därifrån till Piippola och Uleåborg. Han skulle anfalla finnarna överallt där de ville göra motstånd.

Den 31 mars hade Bulatov marscherat ca 250 km till Pulkkila utan att möta motstånd. Där stannade han till den 20 april. Den 24 april anlände han via Vihanti till Revolax efter att ha färdats ytterligare 150 km.

Bulatov inrättade sitt högkvarter i prästgården. Här bodde han tillsammans med kaplanen i Revolax, Abraham Mellin och hans familj samt de högre officerarna och sina adjutanter.

Bulatov hade ca 2 000 man i och kring gårdarna på båda stränderna av Siikajoki. Hans trupp bestod av en bataljon mochailovska grenadjärer, två bataljoner permiska infanterister, en del av Velikolutskis musketörregemente, två skvadroner grodnoska husarer och 50 kosacker samt fem kanoner.

Bulatov sände genast efter ankomsten till Revolax ut en avdelning bestående av 60 skarpskyttar, 20 husarer och 12 kosacker under kapten Leontjev för att rekognosera. Leontjev undersökte vägarna söder om Revolax, och upptäckte Cronstedts förtrupper i närheten av Paavola. Bulatov sände Kapten Sosnin till Tutjkovs högkvarter i Brahestad med en anfallsplan, enligt vilken hela divisionen skulle delta i en gemensam operation. Tutjkov skulle enligt planen med huvudstyrkan anfalla från Brahestad mot Paavola, Kulnev med sina förtrupper anfalla Lumijoki och Bulatov gå från Revolax mot Frantsila. De tre kolonnerna skulle därefter ha bildat en gemensam front och drivit finnarna mot Uleåborg. Bulatov fick inget svar från Tutjkov.

Bulatov var färdig att bryta upp om några timmar för att förena sina trupper med Tutjkovs huvudstyrka. Då upptäckte den ryska fältvakten en liten truppstyrka under Adlercreutz. Adlercreutz utgick ifrån att Cronstedt snart skulle anlända med sina trupper och satte igång ett skenanfall. Bulatov, som i mörkret inte kunde se hur stor styrka han hade emot sig, sände 40 skarpskyttar från Permiska musketörregementet under befäl av kapten Sosnin, till fältvaktens undsättning. Men Adlercreutz trängde dem tillbaka och Bulatov, som själv anlänt till platsen, gav befallning åt ytterligare ett kompani att kringgå Adlercreutz flank.