miniatyr|300px|Bolivias läge i Sydamerika. Bolivias förhistoria sträcker sig 20 000 år tillbaka då de första människorna slog sig ned på det bolivianska höglandet. Under 3000-talet f. Kr. började jordbruket utvecklas i området och på 1500-talet f. Kr. började den första metallproduktion. Kring år 100 f. Kr. började den tiwanakiska kulturen att utvecklas vid Titicacasjöns södra strand, en kultur som kom att dominera området fram till 1200-talet då den kollapsade och ersattes av sju regionala kungadömen. På 1400-talet blev området en del av Inkariket.U.S. Department of State - Backgound Note: Bolivia
Under 1500-talet inleddes den spanska koloniseringen och området kom att lyda under Spanien som kallade området för Övre Peru. De rika silvergruvorna i Bolivia bidrog till Spaniens rikedomar och gruvorna i Potosí var de mest produktiva på västra halvklotet. Under början av 1800-talet föll det spanska väldet, försvagat efter Napoleonkrigen, samman i Sydamerika och dagens Bolivia utropades 1825. Landet är uppkallat efter den frihetskämpen Simón Bolívar.
Under de följande 60 åren präglades Bolivia av statskupper och kortlivade regeringar. Bolivias svagheter visade sig under Stillahavskrigen då landet förlorade sin havskust. I slutet av 1800-talet skapade en uppgång i världshandelspriserna på silver ekonomisk utveckling och politisk stabilitet och i början av 1900-talet ersattes silvret av tenn som landets viktigaste inkomstkälla. En rad regeringar kontrollerade av en ekonomisk och social elit styrde under 1900-talets första tredjedel. Levnadsförhållanden för ursprungsbefolkningen var under lång tid svåra, då de tvingades arbeta under primitiva förhållanden samt nekades utbildning, ekonomiska möjligheter och rätt till politiskt deltagande. Bolivias förluster under Chacokriget blev dock en vändpunkt eftersom militärtjänsten hade lett till en ökad politisk medvetenhet bland indianerna.
Den revolutionära rörelsen MNR tog över makten 1952 och genomförde ett radikalt program som bland annat innebar jordreformer och förstatligande av företag. Rörelsen styrde fram till 1964 när en militärkupp genomfördes. Under resten av 1960- och 70-talet präglades den politiska utvecklingen av militärkupper, skiftade civila och militära regeringar och kontroversiella val. En utveckling som kulminerande under de första åren av 1980-talet.
Förcolumbisk tid miniatyr|"El Fraile" i Tiwanakus ruiner Det bolivianska höglandet, som har varit bosatt i minst 20 000 år, var en del av de sydamerikanska Andernas kultur innan spanjorerna anlände. De arkeologiska registren är inte heltäckande men de påstår att jordbruket började omkring 3000 f.Kr. och metallproduktion, framför allt koppar, påbörjades 1 500 år senare.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Bolivia, Pre-Columbian Civilization
Vid slutet av 100-talet f.Kr. började den tiwanakiska kulturen att utvecklas vid Titicacasjöns södra strand. Denna kultur som utvecklades vid den betydelsefulla staden Tiwanaku utvecklade avancerade tekniker för arkitektur och jordbruk innan kulturen försvann 1200 e.Kr., troligen på grund av en omfattande torka. Ungefär samtidigt med Tiwanakakulturen utvecklades avancerade jordbrukssamhällen i Moxos i det östra låglandet och i Mollos norr om nuvarande La Paz. Dessa samhällen försvann på 1200-talet.
De tiwanakiska influensernas kollaps resulterade i framväxten av sju regionala kungadömen inom Aymara som var de mäktigaste staterna i det tättbefolkade området omkring Titicacasjön. Aymara, som var ett krigslystet folk som bodde i befästa städer på bergstopparna, hade en förmåga att anpassa sig till de unika klimatförutsättningarna i regionen och ökade sina mattillgångar genom konstbevattning samt infrysning och torkning av grödor. Genom att kolonisera de semitropiska dalarna på Andernas östra branter och stillahavskusten, kunde de odla både tropiska och höglänta grödor. Deras viktigaste enhet var ayllu, en gemenskapsgrupp som organiserade arbetet och fördelade land mellan aymaras medlemmar. miniatyr|vänster|Antropomorf vas från ett Tiwanakusamhälle Aymara dominerade helt Uru, en annan stor etnisk grupp i de förcolumbiska södra Anderna. Trots att Uru hade kommit till regionen före Aymara var de på 1100-talet fattiga fiskare och jordlösa arbetare.
Aymara klarade dock inte att hålla tillbaka framväxten av Quechua, den tredje stora etniska gruppen. Efter det tiwanakiska rikets kollaps växte en quechuatalande stat fram i området omkring Cuscoregionen och som senare blev känd som Inkariket då de tog sitt namn efter sin härskare. Detta blev den mäktigaste gruppen i de norra högländerna. När Aymaras kungadömen försvagades under den andra halvan av 1400-talet började Inka att erövra dem.
De bolivianska höglandet blev känt under namnet Kollasuyo, ett tättbefolkat område med stora ekonomiska och minerala tillgångar som blev en av fyra administrativa enheter inom Inkariket. Den högste tjänstemannen inom Kollasuyo var direkt underställd rikets härskare och ledde en grupp provinsguvernörer som i sin tur bestämde över medlemmar ur den aymariska överklassen. Under ett kommenderingssystem tvingade Inkas lokala indianer ur Kollasuyo att arbeta i gruvorna, med byggnadsprojekt eller med att betjäna arméerna. Lokalbefolkningen kompenserades fullt ut för sitt arbete. Trots rikets mål med en extrem centralisering förändrade de inte helt Aymaras kungadömen som fortsatte att vara relativt autonoma. Många lokala hövdingar bibehöll sin tidigare makt och fick i allmänhet förstärkning från Inkas chefer. De kunde också bibehålla sin kultur, sin religion och sitt språk. Den regionala överklassen tvingades att sända sina barn till Cusco för utbildning, men de fortsatte att äga privata egendomar. De kunde även fortsätta med systemet att sända kolonisatörer till de östra dalarna och stillahavskusten.
1470 gjorde dock flera av Aymaras kungadömen uppror mot Inkariket. Inka vann slaget i två stater och lugnade upproret genom att sända mitimas, quechuatalande kolonisatörer, till det aymariska territoriet, framför allt till de södra dalarna och de centrala dalregionerna där Cochabamba och Sucre senare grundades. I början av 1500-talet hade Inkas helt tagit makten över Kollasuyo.
Inka misslyckades med att erövra nomadiska stammar i det östra låglandet av Bolivia. Resterna av inkafästningar är bevis på detta misslyckande och vittnar om att Inka endast kunde besegra kulturer som i huvudsak baserades på jordbruk. De indianska grupperna i de östligaste två tredjedelarna av Bolivia bibehöll således sina livsstilar i stor omfattning även efter den spanska erövringen.
Den spanska koloniseringsperioden Den spanska erövringen av Bolivia miniatyr|Francisco Pizarro Francisco Pizarro, Diego de Almagro och Hernando de Luque ledde den spanska upptäckten och erövringen av Inkariket. De seglade först söderut 1524 från Panama längs Stilla havets kust för att bekräfta existensen av ett guldrikt land kallat "Biru" (som senare ändrade namnet till Peru).Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Bolivia, Conquest and Settlement
Eftersom det snabbt växande Inkariket internt var svagt, blev erövringen mycket lätt. Efter att inkahövdingen Huayna Capac avled 1527 stred hans söner Huascar och Atahualpa om makten, men trots att Atahualpa besegrade sin bror hade han ännu inte byggt upp sin makt när spanjorerna anlände 1532 och han missbedömde kraftigt deras styrka. Atahualpa försökte inte besegra Pizarro då han anlände till kusten 1532 eftersom Inkahövdingen var övertygad om att de som kontrollerade bergen även kontrollerade kusterna. När Pizarro bildade allianser tillsammans med indianer som var missnöjda med Inkas styre, ändrade inte Atahualpa de ceremoniella rutinerna vid krigföring som bland annat innebar att iscensätta attacker i skenet från fullmånen. 16 november 1532 tillfångatogs Atahualpa av Pizarro under deras första sammandrabbning. Senare avrättade Pizarro honom trots att Atahualpa hade betalat en lösesumma i guld och silver motsvarande ett halvt århundrades europeisk produktion. Ett år senare föll Cusco.
Trots Pizarros snabba seger fanns indianska rebeller under hela kolonialperioden. 1537 gjorde Manco Inca, som spanjorerna hade installerat som marionettledare, uppror mot de nya makthavarna och återinförde en "nyinka-stat". Denna stat fortsatte att utmana spanska myndigheter även efter att spanjorerna hade slagit tillbaka revolten och halshuggit Túpac Amaru på torget i Cusco 1572. Senare revolter i det bolivianska höglandet organiserades vanligen av de äldre i samhället och var lokala med undantag för rebelledaren Túpac Amaru II under 1700-talet.
Under de två första decennierna av spanskt styre dröjde det med bosättningen av det bolivianska höglandet, Övre Peru, på grund av inbördeskrig mellan Pizarros och Diego de Almagros styrkor. De två conquistadorerna hade delat Inkas territorium så att den norra delen kontrollerades av Pizarro och den södra delen av Almagro. Striderna bröt ut 1537 när Almagro intog Cusco efter att ha slagit tillbaka Manco Inca-rebeller. Pizarro besegrade och avrättade Almagro 1538 men dödades själv tre år senare av tidigare Almagroanhängare. Pizarros bror Gonzalo tog kontrollen över Övre Peru men blev snart inblandad i ett uppror mot den spanska kronan. Genom avrättningen av Gonzalo Pizarro 1548 kunde Spanien återinföra sin makt och senare samma år kunde koloniala makthavare anlägga staden La Paz, som snart blev ett viktigt handelscentrum och omlastningsstad.
Indianskt motstånd fördröjde erövringen och bosättningen av det bolivianska låglandet. Spanjorerna anlade Santa Cruz de la Sierra 1561, men Gran Chaco, det koloniala namnet på den torra Chacoregionen, förblev ett oroligt gränsområde under hela koloniseringsperioden. I Chaco fortsatte indianerna, mestadels Chiriguano, med hänsynslösa attacker mot koloniala bosättningar och fortsatte att vara oberoende av direkt spansk kontroll.
Ekonomin i Övre Peru Spanien såg genast den enorma potentialen i Övre Peru. Höglandet var rikt på mineraler och Potosí hade västvärldens största koncentration av silver. Området var rikt befolkat och kunde sålunda bistå med arbetare till silvergruvorna. Utöver detta kunde Övre Peru förse gruvarbetarna på Altiplano med mat.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Bolivia, The Economy of Upper Peru
Trots dessa förutsättningar fluktuerade silverproduktionen dramatiskt under koloniseringsperioden. Efter 15 års inledande uppgång började produktionen att minska 1560 som ett resultat av en stor brist på arbetskraft som orsakades av den indianska befolkningens svårigheter att stå emot europeiska sjukdomar. Vid samma tid tömdes Potosís rika ytfyndigheter vilket innebar att ännu mer arbetskraft krävdes för att utvinna silver. Arbetskraftsbristen meddelades vicekungen av Peru, Francisco de Toledo, vid hans besök i Övre Peru på 1570-talet. Toledo använde den förcolumbiska mit'an för att framtvinga arbetskraft till Potosís gruvor från 16 distrikt på höglandet som stod till mitas förfogande. Vuxna män kunde åläggas att vart sjätte år arbeta i gruvorna. Därefter blev gruvdriften i Potosí beroende både av mita och ett arbetskraftsystem där relativt fria arbetare arbetade tillsammans med framtvingad arbetskraft. Toledo reglerade även gruvlagarna, inrättade ett myntverk och införde förädling av kvicksilver till amalgam. Driftsättningen av amalgamprocessen var enligt Herbert S. Klein speciellt viktig eftersom den eliminerade den indianska kontrollen över förädlingen.