Dublinförordningen, eller förordning (EU) nr 604/2013 (tidigare förordning (EG) nr 343/2003), är en europeisk förordning som reglerar vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom Europeiska unionen. Förordningen utgör en viktig del av den gemensamma asylpolitiken. Den utfärdades ursprungligen av Europeiska unionens råd den 18 februari 2003, trädde i kraft den 17 mars 2003 och ersatte då Dublinkonventionen från 1990. En omarbetning av förordningen, förordning (EU) nr 604/2013, antogs av Europaparlamentet och rådet den 26 juni 2013 och ersatte den ursprungliga Dublinförordningen den 1 januari 2014.
Dublinförordningen fastställer en rad kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom unionen. En grundläggande princip är att en asylsökande endast kan få sin ansökan prövad i en av medlemsstaterna, vanligtvis i den där den asylsökande först reste in till unionen.
Förordningen är direkt tillämplig inom hela Europeiska unionen, utom i Danmark. Därutöver är den även tillämplig i Danmark, Island och Norge samt Liechtenstein och Schweiz genom mellanstatliga avtal.
Dublinförordningen är en av unionens mest kända rättsakter och har sedan sin tillkomst varit en av de mest omdiskuterade frågorna inom unionens asylpolitik. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Under 2019 genomfördes över 20 000 överföring av asylsökande genom förordningen.
Tillkomst och genomförande Dublinförordningen grundar sig på Dublinkonventionen, som undertecknades i Dublin, Irland, den 15 juni 1990 av företrädare för de dåvarande tolv medlemsstaterna inom Europeiska gemenskaperna, det vill säga Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien och Västtyskland. Syftet med konventionen var att upprätta ett gemensamt system för att avgöra vilken av medlemsstaterna som var ansvarig för att pröva en asylansökan inom gemenskaperna. Detta sågs som en nödvändighet i ljuset av Schengensamarbetet, som var på väg att leda till borttagandet av de inre gränskontrollerna mellan medlemsstaterna. För att förhindra asylsökande från att kunna röra sig fritt över gränserna och söka asyl i flera medlemsstater antogs konventionen. Konventionen trädde i kraft den 1 september 1990. Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till konventionen efter att de hade blivit medlemmar i Europeiska unionen den 1 januari 1995; konventionen trädde i kraft den 1 oktober 1997 för Sverige och Österrike och den 1 januari 1998 för Finland. Under 2001 anslöt sig även Island och Norge genom ett mellanstatligt avtal med unionen.
Dublin II-förordningen Dublinkonventionen antogs utanför Europeiska gemenskapernas ramar eftersom gemenskaperna inte hade någon befogenhet att lagstifta inom asylfrågor. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, bildades Europeiska unionen med befogenhet att anta vissa asylpolitiska beslut. Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, fördjupade det asylpolitiska samarbetet och överförde det till överstatlig nivå. Europeiska rådet enades vid sitt toppmöte i Tammerfors, Finland, den 15–16 oktober 1999 om att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem inom unionen. Den 26 juli 2001 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till en förordning som skulle ersätta Dublinkonventionen och på så sätt införliva de tidigare bestämmelserna inom unionens ramar. Förordningen (som även är känd som Dublin II-förordningen) antogs av Europeiska unionens råd den 18 februari 2003, offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 25 februari 2003 och trädde i kraft den 17 mars 2003. Den ersatte då Dublinkonventionen.
Dublin III-förordningen Den 3 december 2008 presenterade kommissionen ett förslag till omarbetning av Dublinförordningen. Syftet var att i stora delar behålla den tidigare förordningen, men att ändra vissa delar för att dels förbättra systemets effektivitet, dels stärka de asylsökandes rättssäkerhet. Efter flera års förhandlingar antogs den nya förordningen (som även är känd som Dublin III-förordningen) av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 26 juni 2013. Förordningen offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 29 juni 2013 och trädde i kraft den 19 juli 2013. Den blev tillämplig dock först den 1 januari 2014, då den även ersatte Dublin II-förordningen.
Dublin IV-förordningen I samband med migrationskrisen i Europa 2015 utsattes det europeiska asylsystemet för ett stort antal asylsökande. Dublinförordningen innebar att vissa medlemsstater blev särskilt utsatta, inte minst Grekland, eftersom de flesta asylsökande reste in till unionen från Turkiet eller över Medelhavet. Dublinförordningen ifrågasattes följaktligen av ledande politiker runt om i Europa, däribland av Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Italiens dåvarande utrikesminister Paolo Gentiloni och Österrikes dåvarande utrikesminister Sebastian Kurz. Mellan augusti och november 2015 avbröt tyska myndigheter överföringen av syriska flyktingar som annars skulle ha skett enligt Dublinförordningen.
Mot bakgrund av vad många uppfattade som ett misslyckande för Dublinsystemet presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till ändring av Dublinförordningen den 9 september 2015. Förslaget innefattade en ny omplaceringsmekanism som skulle kunna aktiveras i krislägen och på så sätt avlasta medlemsstater med många asylsökande. En sådan omplaceringsmekanism mötte dock stort motstånd från vissa medlemsstater, särskilt Visegradländerna Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern. Den 4 maj 2016 föreslog kommissionen en ny omarbetning av Dublinförordningen. För att kunna antas var båda förslagen tvungna att godkännas av både Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Efter flera års förhandlingar hade förslagen fortfarande inte antagits, och kommissionen beslutade följaktligen att dra tillbaka dem i april 2021.Tillbakadragande av kommissionens förslag
Vid sitt tal om tillståndet i unionen 2020 meddelade kommissionsordförande Ursula von der Leyen att Dublinförordningen kommer att ersättas av ett nytt regelverk. Den 23 september 2020 presenterades förslaget till nytt regelverk, som är en uppdatering av förslaget från 2016. En stor skillnad mot 2016 års förslag är dock att Dublinförordningen föreslås upphävas och ersättas av en ny förordning som kommer innebära ett helt nytt system för att fördela asylsökande.
Rättslig grund Dublinförordningen fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om asyl eller subsidiärt skydd. Den nuvarande Dublinförordningen antogs med artikel 78.2 e i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som rättslig grund:
Innehåll och bestämmelser I korthet innebär Dublinförordningen att en asylsökande inom Europeiska unionen inte själv kan välja vilken medlemsstat som ska pröva hans eller hennes asylansökan. Den ansvariga medlemsstaten fastställs istället genom ett antal kriterier som återfinns i förordningen. Förordningen fastställer även en mekanism för hur asylsökande ska överföras mellan medlemsstaterna. Samtidigt innehåller förordningen en rad bestämmelser som syftar till att säkerställa att den asylsökandes grundläggande rättigheter alltid respekteras i enlighet med stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat Dublinförordningen fastställer kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som ska ansvara för att pröva en asylansökan. Den ansvariga medlemsstaten bestäms utifrån en prioritetsordning på grundval av situationen vid tidpunkten då den asylsökande först lämnade in en asylansökan i en medlemsstat. Databasen Eurodac, som innehåller fingeravtrycken av alla registrerade asylsökande, utgör en central del i fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan.
Asylsökande med familjemedlemmar i en annan medlemsstat Enligt Dublinförordningen ska asylsökande i första hand tillåtas återförenas med eventuella familjemedlemmar som redan befinner sig i någon av medlemsstaterna. De första kriterierna i Dublinförordningen avspeglar just detta:
1. Asylansökan ska prövas av medlemsstaten där familjemedlemmar redan har beviljats asyl. Om en familjemedlem till den asylsökande redan har beviljats asyl i en medlemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av asylansökan, om de berörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.
2. Asylansökan ska prövas av medlemsstaten där familjemedlemmar redan har ansökt om asyl. Om en familjemedlem till den asylsökande befinner sig i en medlemsstat och har lämnat in en asylansökan i den medlemsstaten som ännu inte blivit föremål för ett första beslut, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av asylansökan, om de berörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.
Enligt förordningen ska familjemedlem till en asylsökande förstås som någon av följande personer Den asylsökandes make eller maka eller ogifta partner i ett varaktigt förhållande, om lag eller praxis i den berörda medlemsstaten behandlar ogifta par som jämställda med gifta par i sin nationella rätt avseende tredjelandsmedborgare. Underåriga barn till sådana par eller till den asylsökande, förutsatt att de är ogifta och oavsett om de är födda inom eller utom äktenskapet eller adopterade enligt nationell rätt. Om den asylsökande är underårig och ogift, fadern, modern eller en annan vuxen som ansvarar för den asylsökande enligt lag eller praxis i den medlemsstat där den vuxna befinner sig. Om den person som beviljats asyl är underårig och ogift, fadern, modern eller en annan vuxen som ansvarar för denne antingen enligt lag eller praxis i den medlemsstat där den person som beviljats asyl befinner sig.
Första asylland
Om den asylsökande inte har några familjemedlemmar i någon av medlemsstaterna enligt de första två kriterierna, ska som huvudprincip den medlemsstat där den asylsökande har ett giltigt uppehållstillstånd eller visering alternativt den medlemsstat där den asylsökande lagligen eller olagligen först reste in i unionen pröva ansökan. Detta är även känt som principen om första asylland och avspeglas i de resterande kriterierna i Dublinförordningen.
3. Asylansökan ska prövas av medlemsstaten som utfärdade uppehållstillstånd eller visering. Om den asylsökande har ett giltigt uppehållstillstånd eller ett giltigt visum, ska den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet eller visumet ansvara för prövningen av asylansökan.
4. Asylansökan ska prövas av medlemsstaten där den första gränsen till Dublinstaterna passerades olagligen. Om det har fastställts att den asylsökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland under de senaste tolv månaderna, ska den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av asylansökan. Om detta kriterium inte uppfylls av någon medlemsstat, ska asylansökan istället prövas i den medlemsstat där den asylsökande kan fastställas ha befunnit sig i minst 5 månader. Om den asylsökande har vistats under tidsperioder på minst fem månader i flera medlemsstater, ska den medlemsstat där den asylsökande har vistats längst ansvara för prövningen av asylansökan.
5. Asylansökan ska prövas av medlemsstaten där visumfri inresa har skett. Om en asylsökande har rest in i en medlemsstat där han eller hon inte behöver visering ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av asylansökan.
6. Asylansökan ska prövas av medlemsstaten där ansökan skett på det internationella transitområdet på en flygplats. Om en ansökan om asylansökan görs på det internationella transitområdet på en flygplats i en medlemsstat ska den medlemsstaten ansvara för prövningen.