Lissabonfördraget, ursprungligen känt som reformfördraget, är ett fördrag inom Europeiska unionen som undertecknades den 13 december 2007 i Lissabon, Portugal. Det trädde i kraft den 1 december 2009 efter att ha ratificerats av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Lissabonfördraget innehöll väsentligen samma reformer som Europeiska konstitutionen. Fördraget syftade till att förenkla, effektivisera och demokratisera Europeiska unionen. Den tidigare pelarstrukturen avvecklades och ersattes av en enhetlig överstatlig struktur, som även innefattade polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förblev dock mellanstatlig, men stärktes genom inrättandet av Europeiska utrikestjänsten och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Europaparlamentets inflytande ökade markant genom inrättandet av ett ordinarie lagstiftningsförfarande som likställde parlamentet med Europeiska unionens råd på de flesta lagstiftningsområdena. Fördraget gjorde även stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande och inrättade en separat ordförande för Europeiska rådet.
I motsats till konstitutionen ersatte dock inte Lissabonfördraget de tidigare fördragen, utan endast ändrade dem. Flera språkliga omformuleringar gjordes även och alla referenser till unionens symboler togs bort i syfte att tona ner unionens statsliknande karaktär, som ansågs ha varit ett bidragande skäl till att Europeiska konstitutionen avslogs.
Fördraget mötte motstånd i flera medlemsstater under ratificeringsprocessen. I en första folkomröstning avslogs fördraget med en majoritet på 53 procent i Irland. Efter att Irland hade fått ett antal garantier om tolkningen av fördraget av Europeiska rådet godkändes fördraget i en andra folkomröstning med en majoritet på 67 procent.
Historia
Europeiska konstitutionen miniatyr|höger|Valéry Giscard d'Estaing ledde Europeiska konventets arbete 2003. Redan i en förklaring till Nicefördraget 2001 belystes behovet av att fortsätta reformera unionens rättsliga struktur, i synnerhet efter utvidgningen 2004. Överenskommelserna i Nice, Frankrike, innebar reformer som ansågs nödvändiga för denna utvidgning, men inte tillräckliga för att anpassa unionen inför de kommande utvidgningarna. I december 2001 ålades EU i Laekenförklaringen att förbättra demokratin, insynen och effektiviteten i unionen samt att påbörja processen med att anta en konstitution. Europeiska konventet upprättades under ledning av Valéry Giscard d'Estaing. Konventet fick till uppgift att genom bred konsultation ta fram ett första utkast till en konstitution. Konventet bestod till största delen av representanter från de nationella parlamenten och EU:s stats- och regeringschefer. Det slutgiltiga utkastet offentliggjordes i juli 2003. Europeiska rådet godkände förslaget i mitten av juni 2004 under Irlands ordförandeskap. Under 2005 förkastade dock en majoritet i både Frankrike och Nederländerna förslaget, vilket innebar att det aldrig kunde träda i kraft.
Ett nytt fördrag miniatyr|höger|”Amatogruppen” arbetade under ledning av Giuliano Amato. Under 2007 tog Tyskland över ordförandeskapet i Europeiska rådet och förklarade att den period av reflektion som inletts efter förkastandet av konstitutionen var över. I mars, vid 50-årsjubileet av fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, antogs Berlinförklaringen av alla medlemsstater, vilket var startskottet på en ny process med att ta fram ett fördrag, tänkt att träda i kraft i god tid innan Europaparlamentsvalet 2009. Planen var att fördraget skulle signeras i slutet av 2007, ratificeras under 2008 och trädda i kraft i början av 2009.
Redan innan Berlinförklaringen hade ”Amatogruppen” bestående av europeiska politiker, däribland två ledamöter ur Europeiska kommissionen, under ledning av den tidigare italienske premiärministern Giuliano Amato arbetat inofficiellt med att skriva om det konstitutionella förslaget.
Den 4 juni 2007 tillkännagav gruppen sin text på franska. Den bestod av 12 800 ord i 70 artiklar, jämfört med konstitutionens 63 000 ord i 448 artiklar.
Europeiska toppmötet i juni 2007 miniatyr|höger|Tysklands förbundskansler Angela Merkel ansvarade för toppmötets förhandlingar i juni 2007. miniatyr|höger|Det sexton sidor långa dokument vars resultat var Lissabonfördraget. Den 21 juni 2007 samlades Europeiska rådet i Bryssel för att nå en uppgörelse om grunderna för ett nytt fördrag. Mötet ägde rum under det tyska ordförandeskapet, med Tysklands förbundskansler Angela Merkel som ordförande för Europeiska rådet och värd för förhandlingarna. Efter att rådet snabbt beslutat om sina andra frågor, så som att låta Cypern och Malta ansluta sig till euroområdet den 1 januari 2008, tog förhandlingarna om fördraget över och pågick ända fram till morgonen den 23 juni 2007.
Överenskommelsen var ett sexton sidor långt ”mandat” som föreslog borttagandet av konstitutionens nya terminologi och symboler, däribland europeiska flaggan. Därtill kom Europeiska rådet överens om att rekommendera en regeringskonferens att den konstitutionella texten även skulle korrigeras på vissa andra områden, såsom utrikespolitiken och röstsystemet för när rådet lagstiftar.
Efter påtryckningar från Polen och Storbritannien bestämdes också att användandet av den europeiska rättighetsstadgan skulle begränsas. Andra specifika ändringar var den ökade möjligheten för en medlemsstat att få undantag inom olika delar av EU:s lagstiftning och att det nya röstsystemet som föreslogs i konstitutionen inte skulle börja användas förrän tidigast 2014.
Under junimötet uppstod också namnet ”reformfördrag” istället för ”Konstitution för Europa”. Rättsligt sett var Europeiska rådet överens om att reformfördraget skulle ändra både fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) för att omfatta de flesta bestämmelserna i konstitutionen.
Till skillnad från konstitutionen skulle dock inte reformfördraget ersätta de tidigare grundfördragen. Europeiska rådet kom också överens om att byta namn på EG-fördraget till ”fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. Därtill var mötet överens om att det skulle finnas en referens till rättighetsstadgan, precis som i konstitutionen, för att göra den juridiskt bindande.
Många av ändringarna som överenskommelsen innefattade hade tidigare föreslagits av Amatogruppen.
Portugisiska regeringskonferensen miniatyr|höger|Polens president Lech Kaczyński ville se över röstsystemet igen. Portugal hade bistått Tyskland för att nå en uppgörelse som skulle ge ett mandat åt en regeringskonferens under Portugals ordförandeskap. Regeringskonferensens arbete med att ta fram ett utkast till nytt fördrag påbörjades på allvar den 23 juli 2007, ungefär en månad efter att juniförhandlingarna hade avslutats. Det portugisiska ordförandeskapet presenterade ett 145 sidor långt dokument, med ytterligare 132 sidor innehållande tolv protokoll och 51 förklaringar, och som publicerades på rådets webbsida. Detta var det första steget i utkastsprocessen.
Förutom representanter för de nationella regeringarna och jurister från respektive medlemsstat deltog även tre representanter för Europaparlamentet. De tre representanterna var Elmar Brok (EPP), Enrique Baron Crespo (PES) och Andrew Duff (ELDR). Redan innan regeringskonferensens början uttryckte Polens regering en önskan om att omförhandla överenskommelsen som ingåtts i juni, i synnerhet gällande röstsystemet. Polen gav dock upp sina krav eftersom landets regering inte ville vara den enda medlemsstaten som kom med invändningar och för att de politiska påtryckningarna från andra de medlemsstaterna var omfattande. Polen förhandlade dock till sig ett undantag gällande rättighetsstadgan.
Europeiska toppmötet i oktober 2007 miniatyr|höger|José Sócrates ansvarade för rådets förhandlingar i oktober 2007. Vid Europeiska rådets möte den 18 och 19 oktober 2007 i Lissabon i Portugal gjordes ytterligare överenskommelser med syfte att få samtliga medlemsstater att godkänna fördraget. Italien garanterades ytterligare ett mandat i Europaparlamentet.
För att kunna behålla bestämmelsen om maximalt 750 ledamöter i parlamentet, beslutades att talmannen inte skulle räknas med i detta antal. Polen garanterades att Ioanninakompromissen skulle efterföljas såvida inte Europeiska rådets medlemmar gemensamt beslutade annat.
Dessutom fick Polen garantier om att få utse en egen generaladvokat i Europeiska unionens domstol, vilket formellt skulle genomföras genom att antalet generaladvokater utökades från åtta till elva. Österrike garanterades av Europeiska kommissionen att landet inte skulle riskera dras inför domstol för att kvotera inhemska studenter framför utländska under en period av fem år.
Undertecknande miniatyr|höger|Fördraget signerades i Lissabon. Regeringskonferensen, som till största del bestod av jurister och representanter för medlemsstaterna, avslutades vid toppmötet i oktober 2007. Eftersom både regeringskonferensen och Europeiska rådets möten hade hållits i Lissabon namngavs fördraget med ”Lissabonfördraget”.
Fördraget undertecknades den 13 december 2007 av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt utrikes- och EU-ministrar i Mosteiro dos Jerónimos, samma plats som Portugals anslutningsfördrag signerades på 1985.
Samtliga medlemsstaters stats- eller regeringschefer deltog vid ceremonin då fördraget undertecknades, utom Storbritanniens premiärminister Gordon Brown som signerade fördraget ett par timmar senare. Genom att underteckna fördraget åtog sig medlemsstaternas ledare att se till att fördraget ratificerades i sina respektive medlemsstater.
Signaturer 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px 100px
Syfte och innehåll Sammanfattning av förändringar Befogenhetskatalog Unionens befogenheter specificeras. Institutionerna Europeiska rådet och Europeiska centralbanken blir egna institutioner. Europeiska rådet får en egen ordförande. Juridisk person Unionen blir en enda juridisk person och pelarstrukturen avskaffas. Nationella parlamenten De nationella parlamentens roll utökas. Medborgarrättigheter Europakonventionen och rättighetsstadgan blir juridiskt bindande. Utrikes- och säkerhetspolitik En ”hög representant” och Europeiska utrikestjänsten inrättas. I nöd ska medlemsstaterna bistå varandra. Området med frihet, säkerhet och rättvisa Samarbetet fördjupas och blir föremål för domstolsprövning. Utträdelseklausul Rätten att utträda ur unionen fördragsfästs. Förändringar som kräver rådets godkännande innan de kan tillämpas: Europeisk åklagarmyndighet Eurojust kan ombildas till en åklagarmyndighet. Permanent strukturerat samarbete Fördjupat samarbete i försvarsfrågor möjliggörs. Lissabonfördraget behöll de flesta av de institutionella förändringar som fanns med i konstitutionen, såsom en ordförande för Europeiska rådet, en ny utrikesrepresentant och en ny mandatfördelning för Europaparlamentet,.
Däremot ströks referenserna till de europeiska symbolerna och vissa delar av det nya omröstningssystemet för Europeiska unionens råd sköts upp. Dessutom erhöll flera medlemsstater nya undantag inom vissa delar av samarbetet.
Befogenhetskatalog Lissabonfördraget innebar att unionens befogenheter specificerades och delades in i tre olika kategorier. Den mest långtgående befogenheten, ”exklusiv befogenhet”, innebär att endast unionen får lagstifta och anta bindande rättsakter, medan medlemsstaternas befogenheter begränsas till att endast tillämpa unionens beslut. Genom Lissabonfördraget erhöll unionen exklusiv befogenhet inom fem områden.