Oriel College är ett college vid Oxfords universitet i England. Beläget vid Oriel Square har skolan den särskilda utmärkelsen att vara den äldsta kungliga stiftelsen i Oxford (en titel som tidigare hävdades av University College, vars anspråk på att ha grundats av kung Alfred den store inte längre främjas). Som erkännande för denna kungliga koppling har skolan historiskt även varit känd som King's College och King's Hall.Watt, D. E. (editor), Oriel College, Oxford (Trinity term, 1953) — Oxford University Archaeological Society, uses material collected by C. R. Jones, R. J. Brenato, D. K. Garnier, W. J. Frampton and N. Covington, under advice from W. A. Pantin, particularly in respect of the architecture and treasures (manuscripts, printed books and silver plate) sections. 16 page publication, produced in association with the Ashmolean Museum as part of a college guide series. Den regerande monarken i Storbritannien (sedan 2022, Charles III) är den officiella beskyddaren av skolan.
Den ursprungliga medeltida grundläggningen som kungjordes 1324 av Adam de Brome, under beskydd av kung Edvard II av England, var House of the Blessed Mary of Oxford, och colleget fick ett kungligt privilegiebrev 1326. År 1329 gav ytterligare en kunglig gåva av ett herrgårdshus, La Oriole, så småningom upphov till det vanliga namnet. Den första utformningen tillät en prorektor och tio fellows, kallade "scholars", och colleget förblev en liten grupp forskarstuderande fram till 1500-talet, då man började anta grundutbildningsstudenter. Under det engelska inbördeskriget var Oriel värd för högt uppsatta medlemmar av kungens Oxfordparlament.
Collegets huvudområde omfattar fyra medeltida salar (hall): Bedel Hall, St Mary Hall, St Martin Hall och Tackley's Inn, där den sistnämnda är den äldsta bevarade medeltida salen i Oxford.Oriel College Memorandum (2003–04). Skolan har nästan 40 fellows, cirka 300 grundutbildningsstudenter och cirka 250 forskarstuderande. Oriel var det sista av Oxfords manscollege att anta kvinnor, vilket skedde 1985 efter mer än sex århundraden som en helt manlig institution. Idag har dock studentkåren nästan lika många män som kvinnor. Oriels framstående alumner inkluderar två Nobelpristagare; framstående fellows har inkluderat grundarna av Oxfordrörelsen. Bland Oriels mer anmärkningsvärda ägodelar finns en målning av Bernard van Orley och tre medeltida silverbrickor. Från och med läsåret 2020–21, var skolan rankad som tjugonde i akademiska prestationer av trettio colleges i Norringtontabellen, efter att ha toppat tabellen 2015–16.
Historia
Medeltiden Den 24 april 1324Christopher and Edward Hibbert's The Encyclopedia of Oxford på s. 291 anger datumet till 24 april med texten "Adam de Brome, erhållen från kung Edward II, licens". Jeremy Cattos artikel om Brome i Oxford Dictionary of National Biography anger datumet som 20 april, med liknande formulering. Rannie's Oriel College på s. 4 har "Den 28 april 1324, brevpatent utfärdat av kungen som gav licens" erhöll rektorn för universitetskyrkan, Adam de Brome, tillstånd från kung Edvard II att grunda ett "visst college av lärda som studerar olika discipliner till Jungfru Marias ära" och att donera det till ett värde av £30 per år.Hibbert, Christopher, The Encyclopedia of Oxford London: Macmillan (1988) pp. 291–295. Brome köpte två fastigheter 1324, Tackley's Hall på södra sidan av High Street och Perilous Hall på norra sidan av Broad Street, och som investering köpte han även utnämningsrätt till en kyrka i Aberford.
Bromes grundande bekräftades i ett privilegiebrev daterat den 21 januari 1326, där kronan, representerad av Lordkanslern, skulle utöva beskyddarens rättigheter; ett ytterligare privilegiebrev upprättat i maj samma år gav Henry Burghersh, biskop av Lincoln, rättigheterna som beskyddare, eftersom Oxford vid den tiden tillhörde stiftet Lincoln. Under Edvards beskydd omdirigerade Brome universitetskyrkans intäkter till sitt college, som därefter ansvarade för att utse kyrkoherden och tillhandahålla fyra kaplaner för att fira de dagliga gudstjänsterna i kyrkan. Colleget tvekade inte att söka kunglig gunst igen efter Edvard II:s avsättning, och Edvard III bekräftade sin fars gunst i februari 1327, men de ändrade stadgarna med biskopen av Lincoln som beskyddare förblev i kraft.Varley, F.J., The Oriel College Lawsuit, 1724–26 Oxfordshire Architectural and Historical Society, Oxford (DOC). År 1329 fick colleget genom kungligt tillstånd ett stort hus som tillhörde kronan, känt som La Oriole, på platsen där nu First Quad ligger.Pantin, W.A., Tackley's Inn Oxfordshire Architectural and Historical Society, Oxford (DOC). Det är från denna egendom som högskolan fick sitt gemensamma namn "Oriel". Namnet användes från omkring 1349. Ordet syftade på ett oratoriolum, eller orielfönster, som utgör ett kännetecken för den tidigare egendomen.
I början av 1410-talet deltog flera fellows från Oriel i oroligheterna som följde med ärkebiskop Arundels försök att utrota den religiösa rörelsen Lollardy vid universitetet; den lollardiska tron att religiös makt och auktoritet kom genom fromhet och inte genom kyrkans hierarki väckte särskilt känslor i Oxford, där dess förespråkare John Wycliffe hade varit chef för Balliol College. Trots provostens auktoritet utkämpade Oriels fellows blodiga strider med andra lärda, dödade en av kanslerns tjänare när de attackerade hans hus och var framträdande bland den grupp som hindrade ärkebiskopen och hånade hans åsikter.
År 1442 godkände Henrik VI en överenskommelse där staden skulle betala colleget £25 per år från fee-gården (en typ av feodal skatt) i utbyte mot förfallen egendom, som påstås vara värd £30 per år, vilken college inte hade råd att underhålla. Arrangemanget avbröts 1450.Crossley, Alan (editor), 'Medieval Oxford', A History of the County of Oxford: Volume 4: The City of Oxford (1979) – Oxford University Press via British History Online .
Inbördeskriget och framåt
År 1643 infördes en allmän skyldighet på Oxfords colleger att stödja rojaliströrelsen under det engelska inbördeskriget. Kungen begärde att få Oriels silversamling, och nästan hela den gavs. Samma år beskattades colleget till £1 av den veckovisa summan £40 som lades på collegerna och halls för stadens befästning. När Oxfordparlamentet samlades under inbördeskriget 1644, inhyste Oriel den verkställande kommittén för Privy Council, där parlamentet hölls i det närbelägna Christ Church. Efter rojalisternas nederlag granskades universitetet noggrant av parlamentarikerna, och fem av de arton Oriel-fellows avsattes. Beskyddarna valde på egen hand ledamöter mellan 1648 och oktober 1652, då John Washbourne valdes utan referenser. Skolans självständighet i detta avseende verkar ha återställts.
År 1673 klagade James Davenant, en fellow sedan 1661, till William Fuller, dåvarande biskop av Lincoln, över provost Says agerande vid valet av Thomas Twitty till fellowship. Biskop Fuller utsåg en kommission som inkluderade vicekanslern Peter Mews; dekanus vid Christ Church, John Fell; och rektorn för Brasenose, Thomas Yates. Den 1 augusti rapporterade Fell till biskopen att:
När denna djävul av köp och försäljning väl blir utkastad, hoppas jag att ers nåd ser till att han inte återvänder, annars för han in sju värre än sig själv i huset efter att det sopats och garnerats.
Den 24 januari 1674 utfärdade biskop Fuller ett dekret som behandlade kommissionärernas rekommendationer – en majoritet av alla fellows skulle alltid vara närvarande vid ett val, så provosten kunde inte driva fram ett val i ett glest befolkat möte, och fellows skulle antas omedelbart efter sitt val. Den 28 januari fick provost Say en rekommendation från kungen för Twittys val, men den drogs tillbaka den 13 februari, efter att rektorn vägrat att svära in Twitty vid universitetet och biskopens protester vid hovet.
Under tidigt 1720-tal inleddes en konstitutionell kamp mellan provosten och fellows, som kulminerade i en rättstvist. År 1721 valdes Henry Edmunds till fellow med 9 röster mot 3; hans val avvisades av provost George Carter, och med överklagande av bekyddaren Edmund Gibson, då biskop av Lincoln. Provosten fortsatte att avvisa kandidater, vilket ökade missnöjet bland ledamöterna, tills en begäran om missbruk mot biskopen av Lincoln behandlades mellan 1724 och 1726. De övriga ledamöterna, ledda av Edmunds, överklagade med hänsyn till de ursprungliga lagarna och hävdade kronan som Beskyddare, vilket gjorde Gibsons beslut ogiltiga; Provost Carter, som stöddes av biskop Gibson, hänvisade till den andra versionen och hävdade att biskopen av Lincoln var Beskyddare. Juryn beslutade till fellows fördel och stödde Edvard II:s ursprungliga stadga.
I ett privat tryck från 1899 listar prorektor Shadwell tretton fester (Gaudies) som skolan höll under 1700-talet; vid slutet av 1800-talet hade alla utom två, Festen för den obefläckade avlelsen och Jungfru Marias rening, upphört att firas.
Modern tid
I början av 1800-talet hade Oriel ett rykte som tidens mest lysande college genom reformivrarna John Eveleigh och Edward Copleston. Det var centrum för "Orielnoetikerna" – liberale präster som Richard Whately och Thomas Arnold var fellows,Newman's Oxford – A Guide for Pilgrims, Ecumenical undertaking between the Vicar of Littlemore and the Fathers of the Oratory at Birmingham (Oxonian Rewley Press, c. 1978), p. 10 och under 1830-talet bildade två intellektuellt framstående fellows vid Oriel, John Keble och Saint John Henry Newman, stödda av Canon Pusey (också en Oriel-fellow initialt, senare vid Christ Church) och andra, en grupp känd som Oxfordrörelsen, alternativt som "Traktarierna", eller i familiär form som "Puseyiterna". Gruppen ogillade dåvarande Engelska kyrkan och sökte återuppliva den tidiga kristendomens anda.Ollard, S.L., The Oxford Architectural and Historical Society and the Oxford Movement Oxfordshire Architectural and Historical Society, Oxford (DOC)DeLaura, David, 'The Oriel Inheritance' (chapter one), Hebrew and Hellene in Victorian England: Newman, Arnold, and Pater (1969) – published by University of Texas Press. Retrieved on 30 September 2006 Spänningar uppstod på colleget eftersom provosten Edward Hawkins var en beslutsam motståndare till rörelsen.
Under första världskriget byggdes en mur som skiljde Tredje innergården från Andra innergården för att inhysa medlemmar från Somerville College i St Mary's Hall medan deras collegebyggnader användes som militärsjukhus. Vid den tiden separerade Oxford manliga och kvinnliga studenter så långt det var möjligt. Vera Brittain, en av studenterna från Somerville, mindes en rolig händelse under sin tid där i sin självbiografi Testament of Youth:
[...] de få kvarvarande studenterna i den fortfarande manliga delen av Oriel drog inte onaturligt slutsatsen att det skulle vara en förstklassig "nyhet" att riva ner muren som skiljde dem från de noggrant bevakade unga kvinnorna i St. Mary Hall. Stor oro fyllde Somerville-lärarnas själar när de en morgon kom ner till frukost och upptäckte att en stor lucka plötsligt hade uppstått i det skyddande murverket, genom vilken en hysteriskt rolig skylt hade tryckts in:
"VEM GJORDE DET HÄR HÅLET?
"MÖSS!!"
Under hela den dagen och följande natt turades alla, från rektorn och nedåt, om att sitta vakt vid hålet, av rädsla för att någon oregerlig ande skulle fly ut till de förbjudna äventyrliga männen på andra sidan.
År 1985 blev skolan det sista helt manliga colleget i Oxford som började anta kvinnor för examen som grundstudenter. 1984 röstade studentföreningen med 23–4 röster för att ta emot kvinnliga grundutbildningsstudenter från 1986. Ordföranden för studenterna ansåg att "skolans särdragande karaktär kommer att undermineras".Cherwell Retropsective (1984 section) The Cherwell 24 November 1989 edition.