Bundna händer – indianskt hantverk från Sydamerika var en vandringsutställning som producerades av den statliga myndigheten Riksutställningar 1975 i samarbete med Latinamerika-institutet i Stockholm, Folkhögskolans lärarförening, Folkbildningsförbundet, Sida, Etnografiska museet.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/20-sidig utställningskatalog A4: ”Riksutställningar, Bundna händer, indianskt hantverk från Sydamerika”, baksidan pärmen (”sid. 22”)Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/9 häftade sidor A4: ”/.../Färdigproducerad utställning, Utställningens bokstav nummer och namn F1290, Bundna händer – indianskt hantverk från Latinamerika/.../”, sid. 2. Utställningen var avsedd för att användas som en del av undervisningen på skolans mellan- och högstadium. Turnén över Sverige varade mellan 1975 och 1988 med besök i ett 80-tal orter.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/Turnéplanerna för vandringsutställningen Bundna händer – indianskt hantverk från Sydamerika.
Bakgrund Bundna händer hade sin bakgrund i 1960-talets politiska strömningar, som innebar ett ökande engagemang i väst för den fattigare delen av världen och de förhållanden som rådde där. Från Riksutställningars sida avspeglade sig den nya tiden i ett antal utställningar med ett påtagligt politiskt innehåll och budskap, bland annat de omtalade Den rike mannens bord och Sköna stund från 1968.
Hantverket som politisk insats Globala skillnader i välfärd diskuterades mer intensivt än tidigare, bland annat svårigheten för u-ländernas industrier att konkurrera med i-ländernas produktion. Situationen uppmärksammades av svenska konsthantverkare, som började få kännedom om villkoren för konsthantverkare i tredje världens länder och krävde solidaritet med dem. Dåtidens ledstjärnor för hantverkare i Sverige var designerna Buckminster Fuller och Victor Papanek, som ville designa produkter som passade konkreta behov i u-länderna, bland annat prisvärda bilar och andra saker som kunde köpas av vanligt folk. Det blev populärt för svenska studenter i ämnet konsthantverk att besöka länder i Afrika och Sydamerika för att lära känna ländernas kultur och förhållanden på plats. Många ville göra en insats och stödja småskaligt hantverk, som ansågs gynna långsiktig hållbarhet i motsats till västvärldens – enligt kritikerna – kommersialism och slöseri.
Konsthantverket kom under den här perioden att bli ett verktyg att uttrycka sitt politiska och konstnärliga ställningstagande med. Ett antal konsthantverkare och designers i Sverige ville försöka använda sina färdigheter för att arbeta för en delaktighets- och jämlikhetssträvan i en värld som till stora delar uppfattades som orättvis. Resultatet blev verk som präglades av nya motiv med intryck av den tidens strömningar och händelser i världen. Svenska konsthantverkare och konstnärer försökte hitta alternativa sätt att visa stöd för sina kollegor i fattiga länder och förändra synen på vad konsthantverk innebar. Hantverk som konst skulle fungera som ett politiskt uttalande, som markerade att konsthantverk i fortsättningen skulle vara något som angick alla och inte bara överklassen som något dyrt och exklusivt.
Svenska grupperingar Ett antal sammanslutningar startades därför av konstnärer som ville få kraft att manifestera sina ställningstaganden. Ett exempel på det var olika grupperingar med erfarenhet från textiltryck som bildade 10-gruppen, 1970, och Textilgruppen 1973. Några år senare kom glas- och keramikkooperativet Blås & Knåda.
Riksutställningar följde upp tidens tankegångar med flera utställningar. Samarbeten inleddes med vänföreningar och solidaritetsgrupper, där några var Afrikagrupperna, Latinamerikagrupperna och Svalan. För Riksutställningar innebar det här att det blev möjligt att på ett mer nära vis skildra konsthantverkarnas situation i tredje världen genom utställningar med inköpta hantverksföremål från olika länder.
Utställningarna som producerades var ofta avsedda för skolan, bland annat Bundna händer – indianskt hantverk från Sydamerika, med exempel på konsthantverk från Sydamerika.
Andra utställningar, från Riksutställningar, på temat var Saker att ta i, en liten utställning med hantverksföremål från Östafrika blandade med hemslöjd från Västerbotten, och Vävda bilder av Maria Adlercreutz.
Tema Bundna händer – indianskt hantverk från Sydamerika ville skildra ett antal förtryckta etniska grupper och deras villkor genom att visa hantverksföremål från länderna Bolivia, Colombia, Ecuador, och Peru.
I utställningskatalogen fanns en målsättning i fem punkter: Att ge en presentation av Sydamerikas indianer och deras dåvarande situation. Att ge en fördjupad förståelse och kunskap om indianer genom studium av föremålen i lådorna. Att genom denna kunskap motverka rasism och en schablonmässig romantisering av etniska minoriteter. Att ge anvisningar till fortsatta studier. Att långsiktigt bidra till att skapa en opinion för etniska minoriteters rätt att själva bestämma över sin egen framtid.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/20-sidig utställningskatalog A4: ”Riksutställningar, Bundna händer, indianskt hantverk från Sydamerika”, insidan pärmen (”sid. 2”).
Produktion Bundna händer var en så kallad skåputställning, eller klassrumsutställning, och var avsedd för just grupparbeten i skolans klassrum inom samhällsorienterande och estetiska ämnesområden.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/2 sidor 1 ark (grönt) A4: ”Bundna händer. Indianskt hantverk från Sydamerika. Riksutställningars utställning nr 1290”, sid. 2. Utställningens syfte var att motverka rasism och exotism, genom att öka kunskapen om den etniska grupp i Sydamerika som kallades för indianer och hur levnadsvillkoren för den såg ut. Över lång tid var avsikten att skapa en opinion för etniska minoriteters rätt att själva bestämma över sin framtid. Målgruppen var främst elever på högstadiet, men utställningen kunde också användas på mellanstadiet och av andra intresserade grupper.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/2 sidor 1 ark (grönt) A4: ”Bundna händer. Indianskt hantverk från Sydamerika. Riksutställningars utställning nr 1290”, sid. 1.
Uppslaget till Bundna händer kom från Bengt Arne Runnerström och Gudrun Vahlqvist. Projektledare var Rigmor Eklund. Originalföremålen som ingick var insamlade av Bengt Arne Runnerström under resor i Sydamerika 1972 till 1973. Han besökte bland annat indianbyar i Bolivia, Colombia, Chile, Ecuador och Peru och samlade på sig hantverksföremål därifrån. Han skrev också dagbok och fotograferade tillverkningen av bruksföremål i form av korgar, lerkärl, ölkrus, blåsrör, pilar, verktyg, textilier och instrument. Resultatet blev en utställning på Konstfackskolan i Stockholm, där Bengt Arne Runnerström visade medtagna föremål, teckningar och dagboksblad.
En del av materialet som visades i Stockholm köptes in av Riksutställningar och kom att utgöra grunden för vandringsutställningen Bundna händer. Bengt Arne Runnerström fick också formge utställningen och ta fram ett studiehäfte.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/2 sidor 1 ark (orange) A4: ”/.../Information om två skolutställningar, Bundna händer/.../Eusebios by/.../”, sid. 1. Produktionen skedde i visst samarbete md Etnografiska museet.
Utställningsskåpet som användes i Bundna händer var 75 centimeter högt, 60 centimeter brett och 40 centimeter djupt. Det var försett med hjul så att det skulle vara lätt att transportera mellan klassrum i en skola. I lådorna på skåpet fanns material och föremål med olika teman som var utformade för grupparbete i skolan – bland annat ”Keramik och korgar”, ”Coca och färg”, ”Musik”, Textil och verktyg”.
I Riksutställningars arkiv finns en beskrivning av innehållslistan mer i detalj. I skåpet fanns: Originalföremål från Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador, Peru. Litteratur och diabildserie/ljudband med historisk översikt och aktuell samhällsinformation. Diabildserier med text som visar tillverkning av korgar, keramik, textilier, blåsrör, pilar, musikinstrument. Ljudband med indiansk musik. Studiehäfte med förslag till grupparbete kring utställningen. Det fanns också bilder och kartor som placerade in föremålen geografiskt i Sydamerika.
Med Bundna händer – indianskt hantverk i Sydamerika följde totalt 6 olika diabildsserier: Bundna händer: 16 bilder. Keramik och korgar: 10 bilder. Coca och färg: 10 bilder. Musik: 10 bilder. Textil: 10 bilder. Verktyg: 10 bilder.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/20-sidig utställningskatalog A4: ”Riksutställningar, Bundna händer, indianskt hantverk från Sydamerika”, sid. 2. De 16 bilderna som ingick i diabildsserien Bundna händer visade hur livet såg ut för indianer på olika platser i Sydamerika: Centrum i Bogotá, Colombias huvudstad. ”Gamínes”, Bogotá, Colombia. Militärpolisen i Bogotá, Colombia. Procession för konfirmander, Ayacúcho, Peru. Indianska bönder skördar quénoa en tidig morgon vid Titicacasjön. Det 7 000 meter höga berget Illámpu i bakgrunden. Utanför ett kontor i Cuenca, Ecuador. Salesianermissionens museum i Punta Arénas, Chile. Indianska bärare, Riobámba, Ecuador. Arhuácoindian, Sierra Nevada, norra Colombia. Cubéoindianer på Vaupésfloden, östra Colombia. Auca-indianer. Byn Nuchino eller Dayúno, östra Ecuador. Artikel ur tidskriften ”Året Runt”. Nybyggarhydda nära San José del Guaviáre, östra Colombia. Cubéoindian skär skåror i ett gummiträd för att göra svart färg till barktygsmålning, östra Colombia. Regeringsbyggnaden vid Plaza Bolivar, Bogotá, Colombia. Måltid hos Aguarúnaindianerna, Maranonfloden, norra Peru.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer: 1288-1290/Volymnummer: F1A: 161/Mapp: ”Projekt nummer 1290, ’Bundna händer, indianskt hantverk i Latinamerika”/20-sidig utställningskatalog A4: ”Riksutställningar, Bundna händer, indianskt hantverk från Sydamerika”, sid. 7.