Protonpumpshämmare (PPI av protonpumpsinhibitor) är en läkemedelsgrupp vars verkan är minskning av produktionen av magsyra.
Användning Protonpumpshämmare används vid tillstånd som kan förbättras av minskad produktion av magsyra.
Långtidsanvändning (mer än 8 veckor) kan vara aktuellt vid tillstånd som eosinofil esofagit, höggradig esofagit, Barretts esofagus, Zollinger–Ellisons syndrom och svår gastroesofageal refluxsjukdom (GERD).
Korttidsanvändning (vanligen 2–4 veckor, upp till 8 veckor) kan vara aktuellt vid tillstånd som gastroesofageal refluxsjukdom (GERD), magsår, esofagit, magsäcksinflammation, och i undantagsfall vid funktionell dyspepsi.
Verkningsmekanism Protonpumpshämmare hämmar enzymet H+/K+-ATPas (väte/kalium-adenosintrifosfatas), en sorts protonpump som finns på ytan av parietalceller i magsäckens slemhinna.
Protonpumpens funktion är att pumpa ut vätejoner (H+) från cellens cytoplasma över cellmembranet ut i magsäcken, vilket bildar magsyra i magsäcken. Protonpumpshämmare, när de intas via munnen, passerar förbi magsäcken tack vare att läkemedlet omges av ett skyddande hölje och tas upp i första delen av tunntarmen till blodbanan. Via blodbanan når protonpumpshämmare parietalcellerna i magsäcken. Protonpumpshämmare är prodroger som bara aktiveras av väldigt sur miljö, som hos människan bara finns vid parietalcellers ytveck (canaliculi) där magsyran är mest koncentrerad och miljön därmed surast. När läkemedlet aktiverats på denna plats, binder det till den del av protonpumpen som sitter på utsidan av parietalcellens cellmembran, det vill säga på ytan som vetter mot magsäckens insida. Hämningen är irreversibel eftersom bindningen av protonpumpshämmare till protonpumpen är kovalent. Det gör att effekten av läkemedlet fortsätter längre tid än vad läkemedlet finns kvar i blodbanan. Tiden som läkemedlet utövar effekt är därför beroende av protonpumpens halveringstid och eftersom det är ett enzym bildar parietalcellerna nya protonpumpar.
Biverkningar Vid regelbunden användning av protonpumpshämmare över lång tid finns risk för brist på vissa näringsämnen som är beroende av magsyra för att kunna tas upp i kroppen, som kalcium, järn, magnesium och vitamin B12. Långtidsanvändning ökar också risken för kronisk njursvikt på grund av risken för akut interstitiell nefrit. Benskörhet och frakturer är kopplat till långtidsanvändning av protonpumpshämmare.
Redan vid korttidsanvändning av protonpumpshämmare ökar risken för magtarminfektion med Clostridioides difficile, samt lunginflammation.
Kemi Strukturellt är den övervägande majoriteten av protonpumpshämmarna bensimidazolderivat och pyridiner.
Historia Det första preparatet, omeprazol, lanserades 1988 under varumärket Losec. Protonpumpshämmare tillhör de mest sålda läkemedlena i världen.
Protonpumpshämmarna följde och har inom sjukvården huvudsakligen ersatt en annan grupp läkemedel med liknande effekt, men med en annan verkningsmekanism, nämligen H2-antagonister.
Namn Substansnamn tillhörande gruppen och deras varumärke inom parentes: Omeprazol (Losec) Lansoprazol (Lanzo) Esomeprazol (Nexium) Pantoprazol (Pantoloc) Rabeprazol (Pariet)
Referenser
Kategori:Farmakologi Kategori:Medel vid syrarelaterade symtom