Slaget om Chalchin-Gol var en väpnad konfliktI "västlig" historieskrivning, exempelvis i amerikansk och japansk, används termen "Chalchin-Gol" endast som benämning av floden, medan själva den militära konflikten kallas Nomonhan Incident. "Nomomhan" är ett av bergen i detta område i närheten av den manchurisk-mongoliska gränsen. mellan Sovjetunionen och Japan som pågick från våren och fram till hösten 1939 vid floden Chalchin-Gol i Dornod-provinsen, inte långt från gränsen mellan Mongoliet och Manchukuo. Det avslutande slaget ägde rum i slutet av augusti och slutade med att Japans 6:e särskilda armé blev fullständigt tillintetgjord. Ett vapenstillestånd mellan Sovjetunionen och Japan skrevs under den 15 september.
Konfliktens förhistoria thumb|300px|vänster|Översiktskarta över stridsområdet: Manchukuo är grönmarkerat, Japan är rödmarkerat. 1932 fullbordade den japanska armén sin ockupation av Manchuriet. I de ockuperade områdena skapades en marionettstat (Manchukuo) som var tänkt att användas som ett brohuvud för vidare aggression mot Mongoliet, Kina och Sovjetunionen. Ursprunget till konflikten var de japanska kraven om att floden Chalchin-Gol på gränsen mellan Manchukuo och Mongoliet (den gamla gränsen gick 20–25 kilometer längre österut) skulle erkännas som gräns mellan dessa två stater. En av anledningarna till detta krav var japanernas önskan att öka säkerheten för den järnväg mellan Arxan och Ganzhu'ermiao som japanerna planerade att bygga. 1935 började konfrontationerna vid den mongolisk-manchuriska gränsen. På sommaren samma år inleddes förhandlingar mellan representanterna från Mongoliet och Manchukuo om gränsdragningen. Till hösten hade förhandlingarna hamnat i en återvändsgränd. Den 12 mars 1936 skrev Sovjetunionen och Mongoliet under "Protokollet om ömsesidig hjälp". I enlighet med det protokollet placerades under 1937 enheter ur Röda armén på Mongoliets territorium. 1938 ägde en två veckor lång konflikt rum mellan Sovjetunionen och Japan vid sjön Chasan som slutade med fullständig seger för Sovjetunionen.
Maj 1939. De första striderna Under 1939 ökade spänningen kring gränsen ytterligare. Den 11 maj 1939 attackerade en japansk kavallerienhet, som räknade upp till 300 man, en mongolisk gränspostering på höjden Nomon-Chan-Burd-Obo. Den 14 maj hade japanerna som ett resultat av en liknande attack med flygunderstöd tagit höjden Dungur-Obo. Den 17 maj skickade den sovjetiske divisionschefen N.V. Feklenko (som var chef för 57:e särskilda skyttekåren) iväg en grupp sovjetiska soldater till Chalchin-Gol som bestod av tre kompanier motoriserade trupper, ett kompani pansarbilar, ett kompani ingenjörstrupper och ett batteri artilleri. Den 22 maj gick de sovjetiska trupperna över mot Chalchin-Gol och kastade tillbaka japanerna mot gränsen.
Under perioden 22 till 28 maj samlades i området betydande styrkor. Den sovjetisk-mongoliska armén räknade 668 infanterisoldater, 260 kavallerisoldater, 58 kulsprutor, 20 kanoner och 39 pansarbilar. Den japanska styrkan bestod av 1 600 soldater, 900 kavallerister, 75 kulsprutor, 18 kanoner, sex pansarbilar och en stridsvagn. Den 28 maj gick japanerna, som hade ett numerärt övertag, över till offensiv som hade som mål att omringa motståndaren och skära av flodövergångarna till Chalchin-Gols västra strand. De sovjetisk-mongoliska trupperna retirerade, men omringningsplanen gick om intet, mycket tack vare insatsen från batteriet under överlöjtnant Bachtins kommando. Nästa dag genomförde de sovjetisk-mongoliska styrkorna ett motanfall och trängde tillbaka japanerna till deras ursprungliga positioner.
Juni. Kampen om luftherraväldet miniatyr|Förstört sovjetiskt flygplan. Även då inga markstrider ägde rum i juni månad utspann sig i luften ett riktigt flygkrig. Redan de första sammanstötningarna i slutet av maj visade de japanska flygarnas övertag. Således förlorade ett sovjetiskt jaktflygsregemente 15 jaktflygplan under två dagars strider, samtidigt som japanerna förlorade endast en maskin. Det sovjetiska kommandot var tvunget att vidta radikala åtgärder: den 29 maj lämnade en grupp flygaräss Moskva och flög med ett passagerarplan till stridsområdet. Dessa piloter hade fått sin stridserfarenhet i striderna i Spanien och Kina, flera av de hade fått utnämningen Sovjetunionens hjälte. Efter detta blev sidornas styrkeförhållanden i luften ungefär lika.
I början av juni kallades N.V. Feklenko till Moskva, och efter ett förslag från chefen för den operativa avdelningen vid Generalstaben Matvej Vasiljevitj Zacharov utnämndes Georgij Zjukov som chef i hans ställe. Strax efter ankomsten till stridsområdet i juni 1939 föreslog Zjukov sin egen plan för krigföringen: ett fortsatt aktivt försvar på brohuvudet vid Chalchin-Gol och en förberedelse av ett kraftigt motanfall mot den japanska Kwantungarméns gruppering. Folkkommissariatet för försvaret (d.v.s. sovjetiska försvarsdepartementet) och Generalstaben för Röda armén gick med på förslagen som Zjukov hade lagt fram. Nödvändiga styrkor började föras samman till stridsområdet. Trupperna transporterades längs den Transsibiriska järnvägen fram till Ulan-Ude varifrån de förflyttade sig vidare till fots genom Mongoliet. Armékårens stabschef blev brigadchefen M.A. Bogdanov som hade anlänt tillsammans med Zjukov. Zjukovs assisterande befäl för det mongoliska kavalleriet blev kårkommissarien Zj. Lchagvasuren.
För att koordinera insatserna mellan de sovjetiska trupperna i Fjärran östern och den Mongoliska folkrevolutionära arméns enheter anlände från staden Tjita till Chalchin-Gol arméchef Grigorij Michajlovitj Sjtern. Luftstriderna återupptogs med förnyad intensitet i slutet av juni. Som ett resultat av luftstriderna 22, 24 och 26 juni förlorade japanerna över 50 flygplan. Tidigt på morgonen den 27 juni lyckades det japanska flyget genomföra ett överraskningsanfall mot de sovjetiska flygplatserna vilket ledde till förlusten av 19 sovjetiska flygplan. Under hela juni månad ägnade den sovjetiska sidan åt att anordna och förstärka sitt försvar på Chalchin-Gols östra strand och åt att planera inför ett avgörande motoffensiv. För att trygga luftherraväldet förflyttades hit nya sovjetiska moderniserade jaktplan av typerna I-16 och "Tjajka" (Måsen). Således, som ett resultat av slaget den 22 juni (som blev väldigt känt i Japan)Under flygstriderna den 22 juni sköts det japanska flygarässet Fukuda Takeo, som hade utmärkt sig under kriget i Kina, ner och blev tagen till fånga. bevisade det sovjetiska flyget sin överlägsenhet över det japanska och sovjeterna skaffade sig luftherraväldet som man hade eftersträvat.Totalt förlorade det japanska flygvapnet 90 flygplan i striderna 22 till 28 juni. Det sovjetiska flygets förluster blev betydligt mindre, endast 38 flygplan.
Under samma tid, den 26 juni 1939 gjorde den sovjetiska regeringen sitt första uttalande med anledning av händelserna vid Chalchin-Gol: Denna dag ljöd i den sovjetiska radion orden "TASS är bemyndigat att meddela..." (en fras som kom att användas ofta framöver). Nyheterna från Chalchin-Gols stränder dök upp på de sovjetiska tidningssidorna.
Juli. Den japanska grupperingens anfall miniatyr|Japanska soldater korsar floden Chalchin-Gol. Mot slutet av juni 1939 utarbetade staben för Kwantungarmén en plan för en ny gränsoperation under namnet "Nomomhan-incidentens andra period". I stora drag var den identisk med den japanska arméns operationer i maj, men denna gång ställdes ytterligare en uppgift (förutom omringningen och tillintetgörandet av den sovjetiska armén på Chalchin-Gols östra strand) på den japanska armén, den skulle nu även bryta igenom Röda arméns försvar längs frontens operativa riktning. Den 2 juli gick den japanska grupperingen till anfall. Natten mellan 2 och 3 juli forcerade general Kobaiasis trupper floden Chalchin-Gol och intog efter hårda strider berget Bajan-Tsagan på dess västra strand, som låg 40 kilometer från den manchuriska gränsen. Direkt efter det koncentrerade japanerna här sina huvudstyrkor och påbörjade ett ytterst intensivt byggande av fortifikationsanordningar och ett djupförsvar. I fortsättningen planerade man att med stöd i berget Bajan-Tsagan som dominerade omgivningen anfalla i ryggen på de sovjetiska styrkorna som försvarade sig på floden Chalchin-Gols östra strand, skära av dessa och i fortsättningen förinta dem.
Även på Chalchin-Gols östra strand inleddes nu hårda strider. Japanerna, som anföll med hjälp av två infanteri- och två stridsvagnsregementen (130 stridsvagnar) mot 1 500 soldater ur Röda armén och två mongoliska kavalleridivisioner (som räknade 3 500 kavallerister), uppnådde till en början framgångar. Sovjeterna räddades ur sitt svåra läge av den av Zjukov på förhand skapade mobila reserven som nu sattes in i aktion.Zjukov väntade inte på den medföljande infanteristyrkans ankomst, utan kastade den 11:e stridsvagnsbrigaden (under ledning av M.P. Jakovlev), som var beväpnad med 45 mm-kanoner, i strid direkt efter marschen. Det bör noteras att Zjukov i denna situation, genom att han bröt mot kraven hos Röda arméns stridsföreskrifter, agerade på egen risk och mot arméchefen Grigorij Michajlovitj Sjterns åsikt. I rättvisans namn bör man notera att Sjtern sedermera erkände att det tagna beslutet visade sig vara det enda möjliga. Men denna handling från Zjukovs sida hade även andra följder. Genom den särskilda avdelningens (d.v.s. NKVD:s) linje lämnades ett meddelande till Moskva som hamnade på Stalins bord. Meddelandet löd att divisionschefen Zjukov "avsiktligt" kastade in i strid stridsvagnsbrigaden utan föregående spaning och utan infanteriunderstöd. Från Moskva skickades en utredningskommission som leddes av vice folkkommissarien för försvaret, arméchefen av 1:a rangen Grigorij Ivanovitj Kulik. Men efter konflikter mellan chefen för 1:a armégruppen Zjukov och Kulik, som började lägga sig i arméns operativa ledning, utfärdade Folkkommissariatet för Sovjetunionens försvar en varning till honom via ett telegram den 15 juli och återkallade honom till Moskva. Efter det skickades från Moskva till Chalchin-Gol chefen för Röda arméns politiska huvudavdelningen, kommissarien av 1:a rangen Mechlis med uppdrag från L.P. Berija att "kontrollera" Zjukov. Runt berget Bajan-Tsagan utspann sig allt hårdare strider. Från båda sidor deltog i dessa uppemot 400 stridsvagnar och pansarbilar, över 800 artilleripjäser och hundratals flygplan. Sovjetiska artillerister bedrev sin eldgivning mot japanerna genom att rikta sin eld direkt mot målen, samtidigt som det uppe i luften kunde befinna sig upp till 300 flygplan från båda sidor. De sovjetiska stridsvagnarna genomförde ett snabbt anfall mot fienden med stöd av allt artilleri som fanns till hands, vilket besköt japanerna med direktverkande eld. Ovanför utspann sig förbittrade luftstrider. Särskilt utmärkte sig i dessa strider major I.M. Remizovs 149:e skytteregemente och I.I. Fedjuninskijs 24:e skytteregemente.