Svekomani (av nlat. sueco, "svensk", och gr. mani'a, "vurm, lidelsefull förkärlek") avser en nationalistisk strömning från och med mitten av 1800-talet med fokus på det svenska i Finland. Svekomanin kombinerade akademiskt och kulturellt intresse för det svenska språket och/eller den svensktalande befolkningen i Finland med politiskt försvar av dess ställning. Strömningen uppstod i storfurstendömet Finland till följd av den språkliga konkurrensen mellan det svenska förvaltningsspråkets företrädare, den framväxande finskhetsrörelsen och den ryska kejsarmakten.

"Svekomani" (inklusive stavningsvarianterna "svecomani", "suecomani" och "schwedomani" på svenska samt svekomania på finska) fick sitt genomslag i offentligheten från och med 1860-talet som en beteckning för svenskhetsiver, svenskhetsvurm eller rentav svenskhets"raseri" i storfurstendömet Finland. Nämnda begreppsanvändning associerades med den svensknationella rörelse som höll på att växa fram inom landets bildade kretsar i reaktion mot samtidens finskhetsivrare ("fennomanerna").

Hänvisningar till "svekomani" har sedermera gjorts av flera historiker, något som andra forskare däremot underställt viss kritik. En prominent kritiker i detta avseende var historikern Max Engman (1945-2020), som argumenterade emot ändelsen "-mani" på grund av dess negativa konnotationer till "sjukdom eller sinnesrubbning." Liknande förbehållsamhet kan även observeras i det sena 1800-talets pressdebatter, där benämningarna "svekomani" och dess motpart "fennomani" stundvis uppfattades som pejorativa beteckningar för överdriven ("manisk") kulturpolitisk sekterism. Historiskt såväl som historiografiskt har således flera alternativa begrepp framkastats och använts, av vilka "svensk-" respektive "finsksinnad" (ruotsalais- eller ruotsinmielinen respektive suomen- eller suomalaismielinen på finska) hör till de vanligaste.

Bakgrund Nationalism kan enligt Engman definieras som "en rörelse som strävar efter att nation och stat ska sammanfalla, normalt i form av politisk självständighet." Både "svekomanin" och "fennomanin" uppstod till följd av det Finska kriget (1808-1809). Krigets utgång innebar att Finland övergick från kungadömet Sverige till en autonom region inom det ryska imperiet, vilket fick vittgående kulturella och politiska följder på bägge sidor av Bottenhavet. För det förminskade Sverige utgjorde "rikssprängningen" en svårnavigerbar skymf, vilket inspirerade en göticistisk nyväckelse bland dess patriotiska intellektuella. Sveriges götiscister hanterade således fosterlandets trauma genom att söka belägg för en "ursvensk" forntid och bestyrka dess storslagenhet med konstnärliga och litterära uttryck.

Från fennofili till fennomani

Som en motsvarighet till göticismen upplevde även "fennofilin" (det vill säga finskhetsvurmandet) ett uppsving i kretsarna kring den Kejserliga Akademien i Åbo, vilka däremot omfamnade storfurstendömets nyfunna situation. Då storfurstendömets förening med Ryssland befästes ceremoniellt på Borgå lantdag 1809 upphöjde kejsare Alexander I (1777-1825) nämligen Finland "bland nationernas antal", vilket i bokstavlig tolkning berättigade och rentav nödvändiggjorde legitimering av Finland som något eget och unikt. Följden var ett ökat intresse för storfurstendömets "folk" som objekt för forskning och förkovran. Som namnet antyder inskränktes "fennofilernas" typologisering och bildning av folket väsentligen till landets finsktalande element, vilka förutspåddes en central roll i storfurstendömets statsbygge. Denna intellektuella aktivitet propagerades däremot huvudsakligen på svenska, som skulle förbli storfurstendömets enda officiella språk tills 1863. I och med skriftställaren, filosofen och statsmannen Johan Vilhelm Snellman (1806-1881) tillspetsades fennofilin och fick en mera uttalat politisk karaktär. Genom sin tidning (1844-1846) propagerade Snellman att finskan var redo att överta hans eget modersmål, svenskan, som officiellt språk i skolorna, det högre bildningsväsendet och den politiska administrationen. Engman har utpekat denna vändning som startpunkten för en "politisk fennomani", enligt vilken nationell integration kring en finsknationell identitet var grundförutsättningen för storfurstendömets fortlevnad. Att motsätta sig denna utveckling utpekade Snellman därför som opatriotiskt och futilt; den som inte beredde väg för finskans framfart gick emot storfurstendömets behov och historiens objektiva gång.

Svekomanins uppkomst Snellmans paroll om "ett språk, ett sinne" (fi: yksi mieli, yksi kieli) omfattades ingalunda enhetligt inom storfurstendömets bildningsskikt. En tongivande reaktion mot Snellmans fennomani formulerades på 1850-talet av språkvetaren Axel Olof Freudenthal (1836-1911), som argumenterade för existensen av två väsensskilda nationaliteter i Finland: en "finsk" och en "svensk". Freudenthals synsätt kan betraktas som minoritetsnationalistiskt, eftersom han ansåg att den mindre svenska nationaliteten var historiskt rotad och hade en roll att spela i Finlands framtid. Resultatet var formeringen av en svensksinnad opinion, vilken tog modell av sin finsksinnade motpart men riktade sin energi till Finlands svenskhet.

Liksom för fennomanin blev studentavdelningarna vid Kejserliga Alexandersuniversitetet centrala plattformar även för den tidiga svekomanin. Vid den nyländska studentnationen blev Freudenthal centralgestalt för en gruppering studenter och akademiska personligheter kända som "Vikingarna", vilka sökte sig till Nylands landsbygder i syftet att studera den svensktalande allmogens livsstil, traditioner och språkbruk. Grupperingen fick sitt namn efter ett av sina språkrör, Vikingen (1874-1877). En motsvarande mobilisering visavi Finlands nordligare "svenskbygder" företogs inom den österbottniska studentavdelningens svenska falang, exemplifierat av pedagogen, folklivsforskaren och historikern Oskar Rancken (1824-1895).

Liksom de finsksinnade folklivsforskarna tenderade även svensksinnade filologer och etnologer att se landsbygdsbefolkningen som obesudlade exemplar av de "äkta" nationaliteterna, vare sig finska eller svenska. Allmogens kultur betraktades väsentligen som "överlevande" rester av äldre historiska samhällen, vars karaktär gavs vidare belysning genom undersökningar av fornlämningar och ortnamn. I allt detta speglade storfurstendömets nationella strömningar en allmän utvecklingslinje i europeisk nationalism under 1800-talet, då vetenskapliga spörsmål kring kulturell och etnisk tillhörighet blev allt mera grundläggande för nationalistisk framställning och argumentation. Exkursionerna till Finlands "äkta" folk inspirerade även flera författare och konstnärer till självidentifikation med "sin" nationalitet samt framställningar av dess karaktäristika och förhållanden. Till de viktiga gestalterna inom svensksinnad folklivslitteratur hörde Anders Allardt (1855-1942), Alexander Slotte (1861-1927), Josefina Bengts (1875-1925) och Hugo Ekholm (1880-1955). Svensksinnade konstnärer tog i sin tur inspiration från göticismen och den skandinaviska vikingaromantiken i reaktion mot den finsksinnade konstens karelianistiska och fornfinska vurm. Ett arkitektoniskt uttryck därav var den nyländska studentavdelningens gamla nationshus, med dess fornnordiskt inspirerade "Vikingasal" från 1883. Men att typologiskt påvisa existensen av en svensk nationalitet i Finland, hävda dess forntida historiska rötter och ge den offentligt uttryck var i sig självt otillräckligt för den svensknationella rörelsens syften.

Verklig motvikt gentemot finskhetsrörelsens offentliga inflytande kunde enbart uppnås genom motsvarande institutioner för att samla de svensksinnade krafterna. För att främja forskning och litteratur kring Finlands svenskhet grundades således Svenska litteratursällskapet i Finland 1885 som gensvar på det äldre Finska litteratursällskapet (fi: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, grundat 1831). Även bildningen och förkovrandet av de breda finsktalande folklagren var centralt i det fennomanska projektet, vilket de svensksinnade besvarade på motsvarande vis genom Svenska folkskolans vänner (instiftat 1882). Därtill uppkom även det Svenska partiet ur Vikingagrupperingen i Helsingfors på 1860-talet som en spegelbild till det äldre Finska partiet.

Bygdesvenskhet och kultursvenskhet

Svenskhetsvurmen vid mitten av 1800-talet var ingen enhetlig rörelse utan inbördes meningsskiljaktigheter och olikriktade strömningar. En viss skiljelinje framkommer exempelvis i synen på nationalitet hos Freudenthal och kollegan Ivar Heikel (1861-1952), verksam i den österbottniska studentavdelningens svensksinnade falang. Både Freudenthal och Heikel motiverade den svenska nationalitetens existensrätt i Finland med hänvisning till dess unika roll som brobyggare till Skandinavien och dess kultursfär. Deras åsikter gick däremot isär gällande "nationaliteternas" definitionskriterier; Freudenthal utgick från en genealogisk ståndpunkt och betraktade därigenom Finlands svenskar som distinkta från "finnarna" i härstamning, medan Heikel för sin del betonade språklig tillhörighet som nationalitetens grundval.

Sådana akademiska meningsskiljaktigheter speglade en mera vittgående klyvning av de svensksinnade i två olikartade riktningar: bygde- och kultursvenskheten. I historieskrivningen används "bygdesvenskhet" för att beskriva Freudenthals landsbygds- och allmogecentrerade inriktning, medan "kultursvenskheten" närmare avser ståndpunkter av det slag som företräddes av professor Carl Gustaf Estlander (1834–1910). Som språkforskare hyste även Estlander ett stort intresse för folkdiktning och folktraditioner, men förde till skillnad från Freudenthal inte sin prosvenska argumentation på "folkliga" bevekelsegrunder. Det viktigaste svenska arvet var i Estlanders mening de historiska erfarenheter och rättstraditioner som hölls gemensamma över Finlands språkgränser, i synnerhet storfurstendömets grundlagar (konstitutionen) som kvarhållits från den svenska tiden. Från kultursvensk synvinkel var svenskans utträngning ur offentligheten därför ett skadligt företag som gick emot det moderna Finlands historiska grund och givna utveckling i tvåspråkig riktning.

Som ideologiska strömningar var både bygde- och kultursvenskheten rotade i den akademiska bildningseliten. Bygdesvenskheten fann däremot sin starkaste grogrund bland intellektuella med allmogebakgrund, medan kultursvenskheten omfamnades lättare av urbana svensktalande kosmopoliter med få konkreta anknytningspunkter till landsbygdens "språkfränder". Trots detta förenades kultur- och bygdesvenskar i svensksinnade organisationer såsom Svenska litteratursällskapet (där både Estlander och Freudenthal besatte höga positioner) och Svenska partiet, som samlade både konservativa och liberala röster. Detta berodde till stor utsträckning på svenskhetsrörelsens behov av en möjligast bred understödsbas inför hotet av förfinskning pådriven av en kraftigt växande finskhetsrörelse. Samarbetet över de ideologiska skiljelinjerna underlättades därtill av att många svenskhetsivrare betraktade sitt arbete som en kulturgärning snarare än som regelrätt partipolitik. Sådana hållningar syntes även i Svenska partiets främsta språkrör, Nya Pressen (1883-1900, 1906-1974), som vid flera tillfällen luftade en avog inställning till de kategoriskt nedsättande och misskrediterande hänvisningarna till "svekomani" och "svekomaner" i samtidens offentliga diskurser.

Grundförutsättningarna för fennomanins och svekomanins uppkomst samt deras spända relation skulle däremot snart tillspetsas ytterligare och framtvinga intensifierad verksamhet i bägge läger. Två viktiga vändpunkter i denna bemärkelse var "ofärdsåren" från och med 1899 och de påföljande lantdagsreformerna 1906.

Ofärdsåren och förryskningen