Norsk litteratur är skriftlig och muntlig litteratur som ursprungligen har berättats på norska.
Fyra norska författare har tilldelats Nobelpriset i litteratur: Bjørnstjerne Bjørnson (1903), Knut Hamsun (1920), Sigrid Undset (1928) och Jon Fosse (2023).
Forntid och medeltid miniatyr|stående|Tunestenen på Oldsaksamlingen i Oslo. Till den tidigaste norska litteraturen räknas runinskrifterna på Tunestenen, från Tune i Østfold. Att datera ristningen har varit svårt, men den antas ha tillkommit på 300-talet e.Kr.. En senare inskription, från 700-talet är Eggjastenen från Sogn. Båda inskriptionerna är huggna med runor ur den äldre runraden.
Isländska handskrifter från 1200- och 1300-talen vittnar om en betydelsefull norsk, vikingatida litteratur. Till epokens mest kända skalder hörde Brage Boddesson, även kallad Brage den gamle. Han levde troligen på första hälften av 800-talet och ett stycke ur hans kväde Ranarsdrapa om jarlen Ragnar Lodbrok citerades av Snorre Sturlasson i dennes Edda. En annan vikingatida skald var Eyvindr Skáldaspillir. Eyvindr, som levde på 900-talet, var på mödernet i rakt nedstigande led, släkt med Harald Hårfager. Eyvindr var skald vid kung Håkon Adalsteinsfostres hird. Eyvindr skrev sitt mest omtalade skaldestycken, Hákonamál, sedan kungen avlidit efter slaget på Stord 961. Dikten hyllade Håkons tapperhet och hur kungen ankom till Valhall och dennes möte med självaste Oden. Eyvindr har ansetts som en mindre originell diktare sedan påfallande likheter mellan hans egen dikt och andra skaldestycken fastslogs redan av Snorre Sturlasson. Tillnamnet Skáldaspillir (av spilla, att föröda) anknyter just till denna påstådda brist på originalitet.
Till vikingatidens yppersta norska litteratur räknas eddadiktningen. Denna diktning är känd huvudsakligen genom den isländska handskriften Codex Regius. Eddadikterna tros ha tillkommit i västra Norge samt på Island mellan 800- och 1000-talet. Det finns tre huvudkategorier eddadikter:
hjältedikter, till exempel kvädet om Sigurd Fafnesbane gudadikter och kosmologiska dikter som Voluspá sedelärande, didaktiska dikter som Hávamál.
Metriskt dominerade versmåtten drottkvätt, ljodahattr och fornyrdislag den norska, lyriska litteraturen från vikingatiden till 1300-talet.
Med övergången till kristendomen cirka år 1000 upphörde stort sett den norska hirdskaldetraditionen. På 1200-talet uppstod på nytt gynnsamma förhållanden för litteratur runt kung Sverre Sigurdssons hov. Dit tillreste isländska skalder som skrev krönikor över norska regenter. Under Håkon Håkonssons regeringstid förekom riddardiktning. Redan under 1200-talet hade en europeiskinspirerad balladdiktning etablerat sig i Norge. Dock nedtecknades inga norska medeltida ballader i sin samtid.
Klassikern Konungs skuggsjá (Kungaspegel) är en milstolpe i norsk litteraturhistoria. Verket skrevs som en lärobok i prinsuppfostran, nämligen till Magnus Lagaböters söner. Ingen namngiven författare har kunnat knytas till Konungs skuggsjá, men texten återspeglar ett vitt spektrum av kunskaper: om teologi och astronomi, om litteratur. Texten berättar att jorden är rund och att det lever folk på andra sidan jordklotet. Berättelsen är utformad i dialogform där en son ställer frågor till sin far som sedan undervisar i skilda ämnen: angående praktiska och moraliska råd angående handel, hur man för sig i finare sammanhang samt hur man för krig.
Ett annat medeltida skaldestycke var Solsången; denna anses vara från 1200-talet. Den grönländska sången om Atle skrevs av norrmän som bodde på Grönland. Ursprungsförfattaren är dock okänd.
Under 1300-talet försämrades villkoren för litterär produktion i Norge.
Danska tiden miniatyr|stående|Peder Claussøn Friis. miniatyr|stående|Ludvig Holberg. Under föreningen med Danmark lämnade Norge väsentliga bidrag till den för bägge länderna gemensamma litteraturen, men ingen av de norskfödda författarna kände sig som företrädare för en annan nationalitet, utan alla var och räknade sig som danska.
Norska humanister I mitten av 1500-talet, då den norska litteraturen fick ett uppsving, hade danskan nått en dominerande ställning som litteraturspråk i Norge, allteftersom det danska kulturella och politiska inflytandet gjorde sig gällande. Den språkliga utvecklingen kan avläsas i en rad norska 1500-talsskildringar: bland annat i Hamarkrönikan, Absalon Pederssøn Beyers skrift Om Norigs Riges samt i texter av Peder Claussøn Friis.
Barocken Barockens svulstighet och frodighet hade några få språkrör i Norge under 1600-talet. De flesta av dessa hade nära anknytning till kyrkan. Det gällde den originelle och provisielle Petter Dass (1647-1707). Utbildad i Bergen och Köpenhamn förknippas hans namn idag ändå blott med den norra landsänden där han var präst, i Alstahaug, de arton sista åren av sitt liv. Dass skildrade nordnorskt folkliv, landskapet och landsändens klimat i ett par dikter - Den nordske Dale-viise och Nordlands Trompet. Nordlands Trompet utgavs 1739, postumt, och överhuvudtaget trycktes få av Dass texter under diktarens kända livstid. Ändå cirkulerade dikterna i form av handavskrifter. Dass skrev på danska, men använde stundom särnorska uttryck vilket bidrog till ökad autenticitet och precision i skildringen av förhållandena i Nordnorge. Av religiösa texter kan nämnas lovsången Herre Gud! Dit dyre Navn og Ære - en av många psalmer från Dass penna samt samlingen Katechismus-Sange, utgiven första gången 1715, innehållande tolkningar av katekesen på vers. Dass skrev även dikter med motiv från den bibliska historien, vilka samlades och utkom med titeln Alle Evangelia Sangviis forfattet.
En viktig 1600-talsdiktare var Bergensbaserade Dorothe Engelbretsdatter. Hennes far var domprost i Bergen och hennes make, tyskättade Ambrosius Hardenbeck blev med tiden också präst. Engelbretsdatters diktning präglades mycket av de personliga sorger som följde henne genom livet, allteftersom maken och hela sju av deras nio avkommor dog. Bedrövelserna återspeglades i diktsamlingen Siælens Sang-offer första gången utgiven 1678. Första upplagan uppgick till blygsamma 24 exemplar. 1685 kom en andra samling - Taare-Offer. Dikterna handlar till stor del om tröst genom Gudstro, omvändelse och glädje. Genom en kunglig resolution 1684 erhöll Engebrestsdatter skattefrihet livet ut och av allt att döma kunde hon leva på sitt författarskap.
Upplysningstiden Ludvig Holberg är en portalgestalt i alla skildringar av det upplysningstida Skandinavien. Holberg hör hemma både i norsk och dansk litteraturhistoria. Han föddes och tillbringade större delen av uppväxten i Bergen och kom till Danmark första gången i artonårsåldern. Holberg är internationellt ojämförligt mest känd som dramatiker och som skapare av komedier med världsrykte. Komedierna tillkom under några intensiva år - mellan 1722 och oktober 1728, då stadsbranden i Köpenhamn lade en stor del av staden i aska. Missmod präglade Danmark efter branden och pietimen bredde ut sig. Holberg övergav komedigenren för historieskildringar och filosofiska essäer. Totalt sett Holberg verksam inom alla upptänkliga genrer. Holberg skrev på danska, med få undantag: hans enda roman är skriven på latin Nicolai Klimii iter subterraneum (Niels Kliims underjordiska resa). Handlingen tar för övrigt sin början i Bergen på Fløyfjellet.
Det norske Selskab miniatyr|stående|vänster|Johan Herman Wessel. På 1770-talet bildade norska studenter och litterära begåvningar i Köpenhamn en klubb kallad Det norske Selskab. Som mest hade klubben över 120 enrollerade medlemmar, av vilka endast ett tiotal har gått till eftervärlden som diktare. Sällskapet hade en fast träffpunkt på Anna Cathrine Juels kafé. Vid sina sammankomster roade sig medlemmarna med att bland annat skriva dikter, vilka nedtecknades i sällskapets versprotokoll. Originalprotokollen har gått förlorade. 1775, 1783 och 1793 lät Sällskapet trycka och ge ut häften med medlemmarnas dikter. I Det norske Selskab gör sig för första gången en bestämd norsk nationalkänsla litterärt gällande, även om det dröjde innan den fick ordentligt fäste, eftersom det kort före skilsmässan från Danmark och en tid efter denna inträffade en period av minskad litterär produktion i Norge. Sällskapet upplöstes 1813, varefter en motsvarande förening bildades i Christiania 1818.
Till klubben hörde bland andra Johan Herman Wessel. Wessel skrev pjäsen Kierlighed uden Strømper, en parodi på franskklassiskt drama. Han är känd för humoristiska versberättelser i det korta formatet samt för fyndiga gravskrifter och påhittade eftermälen. I en svensk kontext kan Wessel närmast jämföras med Anna Maria Lenngren. Bland andra författare som tillhörde kretsen märks bröderna Claus och Peter Frimann, Thomas Stockfleth, Claus Fasting och Jens Zetlitz.
Bland andra kända norska författare från tiden för föreningen med Danmark kan nämnas Christian Braunmann Tullin (1728–1765), Johan Nordahl Brun (1745–1816) och Niels Krog Bredal (1733–1778).
Tidigt 1800-tal Landets mest framstående författare i början av 1800-talet var novellförfattaren Maurits Hansen (1794–1842), bäst som småstadsskildrare, och lyrikerna Henrik Anker Bjerregaard (1792–1842) och Conrad Nicolai Schwach (1793–1860), av vilka den senare väsentligen var humorist, medan den förre vann rykte som författare till den priskrönta nationalsången "Sønner av Norge" och sångspelet Fjeldeventyret. Från denna period kan även nämnas Lyder Sagen (1777–1850), Herman Foss (1790–1853) och Simon Olaus Wolff (1796–1859), mest känd genom sin fosterländska sång "Hvor herligt er mit fødeland".
1800-tal: nationalromantik och realismen Wergeland och Welhaven
En ny period för den norska litteraturen inträdde med Henrik Wergelands (1808–1845) och Johan Sebastian Welhavens (1807–1873) framträdande omkring 1830. Dessa båda personligheter uppträdde redan i studentåren på litteraturens område, och då de såväl i litterärt som i andra hänseenden hade i grund olika uppfattning, råkade de inom kort i en häftig vitter fejd, som inte bara delade studentvärlden, utan hela den bildade delen av nationen i två stridande läger. Striden var endast till skenet uteslutande litterär; i verkligheten var den en strid mellan två åskådningssätt, i det att Wergeland ställde sig som representant för folket och det vaknande nationella livet, medan Welhaven, med sin kritiska motvilja mot allting ofulländat och halvbildat, ställde sig fientlig mot allt det råa och omogna, som följde med dessa nydaningssträvanden. Wergeland var alltigenom demokrat, Welhaven aristokrat. Wergelands tankegång och idéer var hämtade från den franska revolutionens tid, och hans diktning var trots hans nationella strävan både i språkton och i form så litet nationell som möjligt, och därtill svårbegriplig. Hans produktivitet var omåttlig.