miniatyr|Den tyska illustrationen av häxprocessen i Mora från 1670. Illustrationen visar felaktigt hur de dömda bränns levande på bål; detta var en vanlig avrättningsmetod under häxprocesser i Tyskland, men förekom ej i Mora.|alt=
Häxprocessen i Mora och Älvdalen ägde rum i Mora och Älvdalen mellan 1668 och 1672. Den resulterade i avrättningen av omkring tio personer i Älvdalen, och ytterligare sjutton personer i Mora. Det var den tredje största häxprocessen under det stora oväsendet, räknat efter antalet avrättningar; efter Torsåker och Härnösand-Säbrå. Den spelar en stor roll för utvecklingen av det stora oväsendets masshysteri, som den första i raden av häxprocesser under en flera år lång häxjakt.
Häxprocessen mot Märet Jonsdotter och de andra satte igång ryktesspridning i grannbygderna. Det handlade om barn som blev bortförda till Satan på Blåkulla av häxor där de döpts och invigts till Djävulens tjänst. Människor som redan misstänktes för trolldom pekades ut som skyldiga. Det var en ren hysteri och utlöste den stora svenska häxjakten som kallats det stora oväsendet 1668–1676.
Processen i Mora är den mest kända svenska häxprocessen därför att det gjordes en berömd illustration av den i Tyskland året efter, som spreds i västvärlden, väckte stort uppseende och anses ha fått betydelse för häxprocesserna i Salem i Nordamerika 1692. Det är dock ingen korrekt bild; konstnären avbildade häxorna där de brändes levande på bål, därför att det var så de avrättades i Tyskland, medan de i själva verket halshöggs i Sverige.
Häxprocessen i Älvdalen Det så kallade trolldomsraseriet i Dalarna tycks ha börjat i Älvdalen, där det på våren 1668 började talas om "en jänta", Gertrud Svensdotter, som övade trolldom. Först tog kyrkoherden Lars Elvius hand om saken, och sedan ingrep länsmannen och höll förhör med flickan. Hon bekände då, såsom länsmannen rapporterade till fogden över Österdalarna, "mycket ynkeligen, så att håren resas på huvudet", att hon varit på Blåkulla och dit fört med sig många både från hemsocknen och från Härjedalen, "ja jämväl ock små lindebarn". Detta var dock bara början, trolldomen tycktes sprida sig snabbt och det hjälpte inte att kronobetjäningen slog den ena efter den andra av "trollpacket" i bojor och handklovar och satte dem i "sockenkistan" (häktet) under "stark vakt". Fogden över Österdalarna rapporterade till landshövding Gustaf Duwall att "likväl fara de bort till Blåkulla på kyrkoherdens kor, fördärva länsmans och annat gott folks boskap; och ingen vet, när de fara bort, eller när de komma igen, utan de sätta getter, sopekvastar och annat, vad de vilja, i sitt ställe i deras hamn" (i trollpackans mänskliga skepnad).
Fogden höll i juli 1668 förhör med de misstänkta över "den förskräckliga trolldomshandeln" och förhörde "karlar, hustrur, pigor, goss- och pigebarn" under förhör som redan från början verkar ha innefattat tortyr. Tjugotre personer sattes i häkte i Falun, men han rapporterade dock att trots att de kedjats och satts i kistor under bevakning kunde de fortsätta fara till Blåkulla på boskap tillhörande präster och rika bönder och ställde kvastar i djurens bås under tiden.
Då bönderna återkom från slåttern hölls extrating där omkring trettio personer ställdes inför rätta, varav arton dömdes till döden. Gyris Märet Erichsdotter dog i fängelset. Svea hovrätt upphävde fyra av domarna, eftersom de dömda var barn, fastställde de över sju som hade erkänt, friade Marit Mattsdotter (18 år), medan de övriga sex, fick villkorlig dödsdom eftersom de inte hade erkänt; det innebar att om de erkände vid avrättningsplatsen, övertygade av prästerna, skulle de avrättas, annars återföras till fängelset.
De värsta ogärningar som i handlingarna från hovrätten tillvitades trollpackorna var att de om natten tog små barn ur deras sängar och förde dem bort genom luften till Blåkulla. Satan lämnade dem nämligen ingen rast eller ro utan fick dem att ideligen föra nya "små enfaldige barn" till honom. Han "piskade och plågade dem att skaffa barn", och somliga trollpackor kunde komma till honom med ända upp till 15–16 stycken. Då fick barnen inte plats på packans "skjutshäst", utan hon satte en lång stång i ändan på kon eller geten som hon red på. Den smorde hon, och så bar det i väg: käringen på geten och barnen på stången.
Svårare var det att komma till rätta med de kvinnor som man inte lyckades få att bekänna, trots att det kunde anföras bevis i stil med att en anklagad "synes märkt av Satan i vänstra lilla fingret", och att en annan kvinna tydligt hade sett henne på Blåkulla "ibland 6 stycken andra pigor, vilken hon dock aldrig här på jorden utan allenast på Blåkulla förr sett hade." Flera av dem hade blivit sedda på Blåkulla av sina egna barn. Trots att barnen försökte att "mäkta klart och tydligt" överbevisa sin mor om detta, "med gråtandes tårar bedjandes modern för Jesu namns skull, att hon skulle nu bekänna sig", fortsatte kvinnorna att neka. Dessa kvinnor skulle enligt hovrättens resolution nekas nattvarden och ändå föras till avrättningsplatsen i tron att de skulle dö. Kvinnorna hotades på så sätt med en osalig död eftersom de förvägrades den syndaförlåtelse som nattvarden enligt den tidens åskådning ansågs ge även åt de grövsta av brottslingar.
Så snart de som bekänt sig skyldiga blivit avrättade skulle man göra ett nytt försök att frampressa bekännelse ur de andra genom allvarliga förespeglingar om vådan av att gå in i evigheten med oförlåtna synder. Om de då bekände, skulle de i alla fall undfå nattvarden innan de avrättades. "Men", skriver hovrätten, "de som uti stadigt förnekande framhärda, skola i fängelset återföras." Dessa anklagade vidhöll dock att de var oskyldiga och undkom därför dödsstraffet. De som vägrade erkänna var framför allt kvinnor i medelåldern, medan de som erkände och avrättades främst var äldre och yngre.
De dömda i Älvdalen De avrättade i Älvdalen 19 maj 1669 var:
Knopar Elin Knutsdotter, 70 år. Lok eller Bland-Anna, 70 år. Lasse Persson, (den enda mannen, s.k. trollkarlen), 20 år. Bond Elin, 40 år. Namn okänt, hustru till Jakob Andersson i Östermyckeläng. Gålichs Anna Olsdotter, 17 år. Brita Andersdotter, 17 år.
De som mottog villkorlig dödsdom var:
Stor-Märet Rijs Anna Marit Nillsdotter Kierstin Perssdotter Mattis Michellsson Brijta Michelsdotter Karin på ÄggenBlåkullefärderna Eller Handlingar Om Trolldomsväsendet I Dalarne Åren 1668-1673 / [C.G. Kröningssvärd].. - 1845-1849 - Ny och tillökad uppl. s. I. 19
Fyra av dessa fälldes helt på vittnesmål av barn, Elin av sina döttrar (10 och 12 år). Lasse Persson hade angett många eftersom han blev torterad. Brita Andersdotter hade förmåtts erkänna genom att hållas vaken en hel natt då man hela tiden utfrågade henne. Olsdotter var från början ett av de så kallade "Barnvitterna". De femton barn som agerat vittnen piskades för att de varit i Blåkulla, även om de sågs som offer, dödsdomarna kungjordes sedan i predikstolarna, och häxhysterin spreds på så sätt vidare.
Bland de barn som dömdes fanns en tolvårig flicka som berättade att hon varit i Blåkulla "med sin läremoder Store Märit, bolat med satan, molkat pastoris hustru och hans barns preæceptorem etc.". En 14-årig pojke bekände "att hans fader, Joen skomakare, förde honom med sig till Blåkulla, medan han var helt liten, blev skuren i fingret av Satan". Två små flickor på sju år var säkra på att de hade varit i Blåkulla, men hade "intet stort kunnat fatta av trollkonsten" och "ingenting kunnat practicera av det som de andra gjort".
Fyrabarnsmamman Elin Jöransdotter, 40, bekände att hon varit i Blåkulla men vägrade medge att hon haft samlag med Satan; detta bekände däremot Pelle Marit Andersdotter (17), Biörs Anna Mattsdotter (21), Anna Dius (23), Gylechs Anna Ollsdotter (17) och Brita Andersdotter (20), medan Lars Persson (23) erkände att han haft samlag med Satans dotter.Bergenheim, Åsa, 1954-. - Den liderliga häxan : Häxhammaren och de svenska häxprocesserna / Åsa Bergenheim.. - 2020. - . s. 123-125
Häxprocessen i Älvdalen drog dock ut på tiden. Flera personer inblandade i denna process satt fortsatt i häkte efter 1669, och behandlingen av deras fall slutfördes inte förrän tre år senare. Den 16 april 1672, dömdes trettiofyra personer, varav sju hade suttit fängslade sedan 1668. De flesta av dessa fick dock andra straff än dödsstraff. Stor-Märets syster Lill-Märet, Kerstin Halvarsdotter (eller Karin Halfwardsdotter) 32, Kerstins mor Påls Märet (eller Phåls-Malin Biörsdotter), 71, och Gertrud Olofsdotter tillhörde de som dömdes till döden tillsammans som Stor-Märet Jonsdotter. Av dessa var det bara Stor-Märet och Pål Märet som inte hade erkänt. Dessa avrättade på okänt datum före den 25 september 1672. Enligt uppgift ägde avrättningen rum på Spångmyrholmen. Undantaget var den gravida Kerstin, som fick sin avrättning uppskjuten tills hon hade fött sitt barn. Phåls-Karin Biörsdotter, Phåls Märets syster, fick också en dödsdom, men det är okänt om den utfördes: hon levde fortfarande i fängelset 17 februari 1673. Sammanlagt dömdes sju personer till döden i häxprocesserna i Härjedalen.
De avrättade i Spångmyrholmen Stor-Märet Jonsdotter, 28 år, Lill-Märet Jonsdotter, 20 år, Stor-Märets syster Kerstin Halvarsdotter (eller Karin Halfwardsdotter) 32 år (avrättningen uppskjuten på grund av graviditet), Påls Märet Biörsdotter (eller Phåls-Malin Biörsdotter), 71 år, Kerstins mor, Phåls-Karin Biörsdotter, Phåls Märets syster (avrättning uppskjuten)
Häxprocessen i Mora I mars 1669 kom häxhysterin till Mora. Situationen blev snart så allvarlig att myndigheterna inte visste hur de skulle kunna skaffa fängelserum och underhåll åt den mängd av kvinnor som anklagades. När Karl XI:s förmyndarregering i Stockholm fick höra detta blev de betänksamma, och riksdrotsen Per Brahe förordade mildare åtgärder, eftersom han ansåg att läget annars skulle förvärras ytterligare. Resultatet blev att landshövding Duwall erhöll en kunglig skrivelse i vilken prästerna anmodades att "med allvar och flit förmana sine åhörare till en rätt gudsdyrkan" samt varna dem för att låta sig förledas till trolldomssynd. Men regeringens försök att slå in på en humanare väg omöjliggjordes genom påtryckningarna från de vittnande barnens föräldrar.
I juni rapporterade fogden till landshövding Duwall att "Uti Älvdalen och Mora förförs de unga och barnen i stor myckenhet av de gamla trollpackorna till Djävulen", och då han i juni höll fjärdingsting i Mora fick han klagomål från föräldrar, som fick honom att sända en lista på trettiofem barn, som skulle ha bortförts, till Stockholm, med begäran om en trolldomskommission, för om inte "de gamla på behörigt sätt blev utrotade, så är befarandes att det går allt vidare än någon kan tro".
Lördag kväll den 12 augusti kom den nybildade Dalarnas trolldomskommission till Mora, och häxprocessen inleddes. Hälften av kommissionens medlemmar, sju stycken, var präster. Under fem dagar förhördes sextio vuxna och många barn från byarna omkring. Tyvärr är informationen dålig; den ansvarige skrivaren säger rent ut att han inte brytt sig om att anteckna så mycket eftersom bekännelserna är nästan likadana allihop och det inte var värt att slösa tid på att skriva ned. Det fanns så många anklagade att rättegången hölls på två ställen, i sockenstugan och i kaplansgården.
Rätten accepterade helst att folk som redan länge varit misstänkta för trolldom anklagades, och ryktet hade stor betydelse; då barnen pekade ut sergeant Dius Erik Eriksson, (52), frikändes han, liksom Per Eriksson, (30 år), därför att de hade gott rykte.
Morgonen den 23 augusti, efter nio dagars rättegång, dömdes 23 av de 60 misstänkta till döden för trolldom, avfall från Gud, förbund med djävulen och barnaförande. Femton av dessa skulle avrättas, men de övriga sex skulle sättas i fängelse eftersom rätten var osäker på deras skuld.
De dömda i Mora