Etisk intuitionism, även kallad moralisk intuitionism, är en ståndpunkt eller familj av ståndpunkter inom moralisk epistemologi och, enligt vissa definitioner, metafysik. Det är fundamentism tillämpad på moralisk kunskap, tesen att vissa moraliska sanningar kan vara kända icke-inferentiellt, det vill säga kända utan att man behöver härleda dem från andra sanningar man tror på. En sådan epistemologisk ståndpunkt förutsätter per definition att det finns kunskap om moraliska sanningar; därför innebär etisk intuitionism kognitivism.
Som en fundamentistisk epistemologisk position står etisk intuitionism i kontrast till koherentiska positioner inom moralisk epistemologi, såsom de som är beroende av reflekterande jämvikt.
Trots namnet "etisk intuitionism" behöver etiska intuitionister inte acceptera att intuitioner av värde eller av utvärderande fakta utgör grunden för etisk kunskap, även om många gör det. Det centrala åtagandet hos etiska intuitionister är en icke-inferentiell grund för etisk kunskap, oavsett om en sådan icke-inferentiell grund består av intuitioner som sådana.
I den filosofiska litteraturen används termen "etisk intuitionism" ofta med betydande variation i sin betydelse. Denna artikels fokus på fundamentism återspeglar de centrala åtagandena hos samtida självidentifierade etiska intuitionister.
Om termen definieras tillräckligt brett kan etisk intuitionism tolkas som att den omfattar kognitivistiska former av moralisk sinnesteori. Dessutom brukar det anses vara väsentligt för etisk intuitionism att det finns självklar eller a priori moralisk kunskap. Detta talar emot att betrakta moralisk sinnesteori som en form av intuitionism.
Historia
Tidig intuitionism Även om det fanns etiska intuitionister i vid bemärkelse åtminstone så långt tillbaka som under 1200-talet med Thomas av Aquino, utvecklades den filosofiska teorin som vanligtvis betecknas som etisk intuitionism i Storbritannien under 1600- och 1700-talen. Tidiga intuitionister som John Balguy, Ralph Cudworth och Samuel Clarke var huvudsakligen intresserade av att försvara moralisk objektivism mot Thomas Hobbes teorier. Senare skulle deras åsikter återupplivas och utvecklas av Richard Price och ställas mot Francis Hutchesons moraliska teori, som själv ibland ansågs vara en sentimentalistisk intuitionist. Immanuel Kants moralfilosofi kom i Storbritannien att betraktas som en tysk analogi till Prices filosofi, även om det enligt R.M. Hare är tveksamt om Kant är en intuitionist.
Henry Sidgwick Under 1800-talet ansågs etisk intuitionism av de flesta brittiska filosofer vara en filosofisk rival till utilitarismen, tills Henry Sidgwick visade att det fanns flera logiskt distinkta teorier, både normativa och epistemologiska, som delar samma beteckning. För Sidgwick handlar intuitionism om intuitiv, dvs. icke-inferentiell, kunskap om moraliska principer, som är självklara för den som har kunskapen. Kriterierna för denna typ av kunskap inkluderar att de uttrycks i tydliga termer, att de olika principerna är förenliga med varandra och att det finns expertkonsensus om dem. Enligt Sidgwick klarar inte de moraliska principerna i sunt förnuft detta test, men det finns några mer abstrakta principer som klarar det, som att "det som är rätt för mig måste vara rätt för alla personer under exakt liknande omständigheter" eller att "man bör vara lika intresserad av alla tidsliga delar av sitt liv". De mest allmänna principer som framkommit på detta sätt är alla förenliga med utilitarismen, vilket är anledningen till att Sidgwick ser en harmoni mellan intuitionism och utilitarism. Det finns också mindre allmänna intuitiva principer, som plikten att hålla sina löften eller att vara rättvis, men dessa principer är inte universella och det finns fall där olika plikter står i konflikt med varandra. Sidgwick föreslår att vi löser sådana konflikter på ett utilitaristiskt sätt genom att beakta konsekvenserna av de motstridiga handlingarna. Inspirerad av Sidgwick myntade 1900-talsfilosofen C.D. Broad termen "deontologisk etik" för att hänvisa till de normativa teorier som förknippas med intuitionism, och låter frasen "etisk intuitionism" hänvisa till de epistemologiska doktrinerna.
Intuitionism i analytisk filosofi Etisk intuitionism var populär i början av 1900-talet, särskilt bland brittiska analytiska filosofer. H.A. Prichard försvarade sin åsikt i sin bok "Does Moral Philosophy Rest on a Mistake" (1912), där han hävdade att moralfilosofin huvudsakligen vilade på önskan att utgå från icke-normativa premisser för de principer om skyldighet som vi förfilosofiskt accepterar, såsom principen att man bör hålla sina löften eller att man inte bör stjäla. Detta är ett misstag, menade Prichard, både för att det är omöjligt att härleda något påstående om vad man borde göra från påståenden som inte rör förpliktelser (även påståenden om vad som är bra ), och för att det inte finns något behov av att göra det eftersom sunt förnuftsprinciper om moralisk förpliktelse är självklara.
Prichard var influerad av G.E. Moore, vars berömda verk i Principia Ethica (1903) hävdade att godhet var en odefinierbar, icke-naturlig egenskap som vi hade intuitiv medvetenhet om. Moore myntade termen "det naturalistiska misstaget" för att hänvisa till det påstådda felet att förväxla godhet med någon naturlig egenskap, och han använde det öppna frågeargumentet för att visa varför detta var ett fel. Till skillnad från Prichard trodde Moore att man kunde härleda principer om skyldighet från påståenden om vad som är gott.
WD Ross intuitionism påverkades av både Prichard och Moore. Han menar att vi kan känna till moraliska sanningar genom intuition, till exempel att det är fel att ljuga eller att kunskap i sig är gott. Intuitioner innebär ett direkt varseblivande som inte förmedlas av slutsatser eller deduktioner: de är självklara och behöver därför inte ytterligare bevis. Denna förmåga är inte medfödd utan måste utvecklas på vägen mot mental mognad. När denna förmåga är fullt utvecklad kan vi känna till moraliska sanningar lika väl som vi kan känna till matematiska sanningar som geometrins eller aritmetikens axiom. Denna självklara kunskap är begränsad till allmänna principer: vi kan lära känna prima facie skyldigheterna på detta sätt, till exempel att man generellt sett bör hålla sina löften och avstå från att skada andra. Men intuitionen kan inte avslöja ens absoluta plikt i en specifik situation: vad man bör göra med allt taget i beaktande. Allt vi kan göra är att rådfråga vårt omdöme för att avgöra vilken prima facie-plikt som har den högsta normativa vikten i just detta fall, även om detta vanligtvis inte motsvarar egentlig kunskap på grund av den komplexitet som är förknippad med de flesta specifika fall.
Etisk intuitionism blev mindre populärt vid mitten av seklet, delvis på grund av den logiska positivismens inflytande, delvis på grund av naturalismens ökande popularitet inom filosofin och delvis på grund av filosofiska invändningar baserade på fenomenet utbredd moralisk oenighet. C.L. Stevensons emotivism skulle visa sig särskilt attraktiv för mooreanska intuitionister som försökte undvika etisk naturalism. Under senare delen av 1900-talet skulle intuitionismen ha få anhängare att tala om, med Bernard Williams ord: "Denna modell för intuition inom etiken har raserats av en rad kritiker, och de ruiner av den som finns kvar ovan mark är inte tillräckligt imponerande för att bjuda in till mycket historia om vad som hände med den."
Samtida utvecklingar En del nyligen publicerade studier tyder på att uppfattningen kan uppleva ett återuppväckt intresse inom akademisk filosofi. Robert Audi är en av de främsta samtida anhängarna av etisk intuitionism. Hans bok från 2005, The Good in the Right, hävdar att den uppdaterar och stärker den rossianska intuitionismen och utvecklar etikens epistemologi. Michael Huemers bok Ethical Intuitionism (2005) ger också ett nyligen publicerat försvar för uppfattningen. Dessutom accepterar författare som skriver om normativ etik ofta metodologisk intuitionism eftersom de presenterar påstått uppenbara eller intuitiva exempel eller tankeexperiment som stöd för sina teorier.
Definitionsfrågor Eftersom det inte var förrän i Sidgwick som det stod klart att det fanns flera distinkta teser som delade etiketten "etisk intuitionism", har termen utvecklat många olika konnotationer. Detta kan orsaka förvirring. Till exempel anses GE Moores Principia Ethica ofta vara ett locus classicus för försvaret av etisk intuitionism, men Moore vägrar uttryckligen att använda etiketten på grund av det stora antalet skillnader mellan hans egna åsikter och traditionella intuitionister.
Oväsentliga konnotationer Traditionellt sett förstods intuitionism ofta som att ha flera andra åtaganden:
Moralisk realism, uppfattningen att det finns objektiva fakta om moral, enligt Mark Platts. Etisk icke-naturalism, uppfattningen att dessa utvärderande fakta inte kan reduceras till naturliga fakta. Klassisk fundamentism, dvs. uppfattningen att intuitiva moraliska övertygelser är: ofelbara (obestridliga), obestridliga (oemotståndligt övertygande), oförbätterliga, eller förståeliga utan reflektion. Uppfattningen att moraliska egenskaper är "enkla", som GE Moore anser. Uppfattningen att moraliska sanningar endast kan kännas till genom intuition.
Ingen av dessa ståndpunkter är dock väsentliga för uppfattningen; de flesta etiska intuitionister, som GE Moore och WD Ross, råkar helt enkelt ha haft dessa åsikter också.
Dessutom uppfattas intuitionister ofta som i huvudsak engagerade i existensen av en speciell psykologisk förmåga som pålitligt producerar sanna moraliska intuitioner. Få intuitionister har emellertid uttryckligen krävt att en sådan förmåga existerar, och vissa, såsom Richard Price, skulle uttryckligen ha förnekat att den existerar.
Pluralism För det andra förknippas ibland termen "etisk intuitionism" med en pluralistisk, deontologisk position inom normativ etik, en position som försvaras av de flesta etiska intuitionister, med Henry Sidgwick och GE Moore som anmärkningsvärda undantag.
"Intuitivism" Robert Audi påpekar att inom tillämpad etik hänvisar filosofer ofta till intuitioner för att rättfärdiga sina påståenden, även om de inte kallar sig intuitionister. Audi använder därför etiketten "intuitivister" för att hänvisa till personer som är intuitionister utan att själva beteckna sig som sådana.
Med denna breda förståelse av intuitionism finns det bara ett fåtal sätt som någon som sysslar med moralfilosofi kanske inte räknas som en intuitionist. För det första kanske de verkligen avstår från att helt och hållet förlita sig på intuitioner inom moralfilosofin, till exempel genom att försöka härleda alla moraliska påståenden från påståenden om vad vissa individer önskar. För det andra kan de förneka fundamentism till förmån för till exempel koherentism. För det tredje kan de vara icke-kognitivister och anse att moraliska "övertygelser" inte alls är övertygelser.
Rationell intuition kontra moralisk känsla Vissa använder termen "etisk intuitionism" inom moralfilosofin för att hänvisa till den allmänna ståndpunkten att vi har viss icke-inferentiell moralisk kunskap, det vill säga grundläggande moralisk kunskap som inte härleds från eller baseras på någon proposition. Det är dock viktigt att skilja mellan empiristiska och rationalistiska modeller av detta. Vissa reserverar därför termen "etisk intuitionism" för den rationalistiska modellen och termen "moralisk sinnesteori" för den empiristiska modellen. Terminologin är dock i slutändan inte viktig, så länge man har i åtanke de relevanta skillnaderna mellan dessa två synsätt.