Sameblod (på sydsamiska: Saemien virre) är en svensk-samisk dramafilm, skriven och regisserad av Amanda Kernell, som hade biopremiär i Sverige den 3 mars 2017. Filmen fungerar som en fortsättning på Kernells kortfilm Stoerre Vaerie (2015), vars innehåll bildar både prolog och epilog till Sameblod. Filmen handlar om Elle-Marja, en ung sydsamisk flicka som år 1933 bor vid Norra Storfjället i svenska Lappland. Elle-Marja och hennes syster Njenna skickas till den obligatoriska nomadskolan, där de försöker anpassa sig till den svenska kulturen. Elle-Marja står inför en inre konflikt när hon, efter att ha utsatts för fördomar och en rasbiologisk undersökning, beslutar sig för att rymma från nomadskolan och förneka sin samiska kultur.
Amanda Kernell har under en lång tid varit intresserad av att göra en film baserad på hennes egen släkthistoria på den samiska sidan, och då främst de medlemmar som lämnat sitt samiska ursprung bakom sig. Inför manusarbetet gjorde hon intervjuer med flera äldre samer för att bilda sig en uppfattning om hur livet såg ut för dem och hur det svenska förtrycket mot samerna kunde fortgå under 1900-talet. Hon förlade filmens handling till 1930-talet för att kunna skildra den rasbiologiska forskning som bedrevs på samerna av Statens institut för rasbiologi. De två systrarna i filmen skildras av de även i verkligheten biologiska systrarna Lene Cecilia Sparrok och Mia Erika Sparrok. Filmen är Kernells långfilmsdebut och även den första långfilmen på sydsamiska, ett starkt hotat språk som talas av omkring 500 personer. Den inspelades mellan augusti och september 2015 i bland annat Tärnaby-Hemavan-fjällen, i Uppsala och i Stockholm. Den producerades av Nordisk Film i samproduktion med Bautafilm AB, Digipilot A/S och Sveriges Television.
Sameblod hade en framgångsrik internationell filmfestivalturné och har visats på bland annat Venedigs, Torontos, Tokyos och Sundances filmfestivaler. Under sitt kommersiella släpp i Sverige blev den 2017 års femte mest sedda svenska biofilm i landet. Den fick i överlag positiva recensioner och hyllades för sitt manus, dess visuella stil och för de starka skådespelarinsatserna, särskilt av huvudrollsinnehavaren Lene Cecilia Sparrok. Den anses vara en viktig film som belyser historiska och kulturella frågor som är relevanta för den samiska befolkningen och som har bidragit till att öka medvetenheten om samernas situation och om hur den svenska staten och majoritetssamhället har behandlat det samiska folket. Filmen tilldelades utmärkelser såsom Dragon Award Best Nordic Film på Göteborg Film Festival, Lux-priset av Europaparlamentet och fyra guldbaggar på Guldbaggegalan 2018.
Handling År 1995 följer den 78-åriga Christina motvilligt med sin son Olle och sondotter Sanna till sin lillasysters samiska begravning i Lappland. Christina vantrivs på ceremonin och tycker att samer "bara stjäl, ljuger och gnäller". En anhörig har ett samtal med henne på sydsamiska, ett språk som hon säger sig inte förstå. Trots sin sons önskemål vägrar Christina att övernatta och umgås med sina släktingar, utan i stället tar hon ensam in på ett närliggande hotell. Samma kväll börjar hon tänka tillbaka på sin ungdom.
År 1933 vid Norra Storfjället lever den sextonåriga Christina, eller Elle-Marja som är hennes riktiga samiska namn, som renskötare tillsammans med sin sydsamiska familj. Hon och lillasystern Njenna skickas iväg för att bo och studera i nomadskolan, som är den obligatoriska internatskolan för samiska barn. Barnen möts av nedsättande blickar och glåpord från de svenska familjerna i området, och deras svensklärare i nomadskolan pryglar dem ifall de underpresterar eller talar samiska med varandra. Elle-Marja är den enda som briljerar med sina svenskkunskaper, vilket hennes lärarinna berömmer henne för genom att ge henne en diktbok av Edith Södergran. Några dagar senare får nomadskolan besök av några forskare från Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Under förnedrande omständigheter tvingar lärarinnan och forskarna Elle-Marja och hennes skolkamrater att genomföra en rasbiologisk undersökning, där deras näsor och pannben mäts och de tvingas att klä av sig nakna framför en kamera. På vägen hem blir Elle-Marja kallad "lappjävel" av ett gäng pojkar som spionerat på undersökningen, varpå hon försöker hota dem med sin avlidne pappas märkkniv. Men de övermannar henne och använder kniven till att göra ett snitt på hennes ena öra, på samma sätt som samer märker sina renar.
En kväll tar Elle-Marja av sig sin kolt och lånar i smyg en av sin lärarinnas klänningar. Hon smiter sedan från skolan och följer efter några unga soldater till en dansbana, där hon får känna sig som en vanlig svensk flicka. Hon dansar och hånglar med Uppsalastudenten Niklas Vikander, med vilken hon presenterar sig själv som Christina. Hennes kväll på dansbanan får ett abrupt slut när Njenna och nomadskolans husfru hittar henne. Husfrun släpar bort Ella-Marja därifrån och både hon och lärarinnan ger henne spöstraff. Elle-Marjas aktion gör att hon blir utfryst av Njenna och de andra samiska barnen, vilket motiverar henne till att lämna Sápmi och överge sin samiska kultur. Hon ber lärarinnan att skriva ett intyg åt henne om att hon vill fortsätta sina studier i Uppsala. Men lärarinnan vägrar att göra det med motiveringen att Elle-Marja och de andra samerna "kan inte samma saker som de svenska barnen" och att alla samer måste stanna kvar i Lappland för att de inte ska "dö ut". Elle-Marja väljer dock att rymma och stjäl Njennas koltbälte för att köpa sig en tågbiljett till Uppsala.
På tåget stjäl Elle-Marja en väska med kläder. Hon drar på sig en klänning och bränner upp sin kolt när hon är framme i Uppsala. Hon söker senare upp Niklas, som visar sig bo i ett välbärgat hem. Efter en lycklig återförening försöker hon övertala honom att låta henne bo hos honom. Men hon blir avvisad från huset då Niklas föräldrar förstår att hon är same och de vill därför inte ha henne där. Sedan hon tvingats övernatta i Botaniska trädgården går hon till ett skolbibliotek och lyckas bli inskriven i en flickskola under sin tidigare lärarinnas namn. Efter sin första lektion i gymnastik, där hon får beröm av en klasskamrat för sin framåtanda, får Elle-Marja en terminsräkning på 200 kronor från skolans rektor. Hon söker återigen upp Niklas och blir inbjuden till hans födelsedagsfest. Niklas kompisar på festen får veta att Elle-Marja är same och tvingar henne att jojka. Elle-Marja blir förödmjukad och lämnar festen, men hon blir tröstad av Niklas. När hon avslöjar sitt riktiga namn till Niklas och ber honom om pengar, blir han trött på hennes lögner och avvisar henne.
Elle-Marja reser tillbaka till sin familj och försonar sig med Njenna. Hon råkar snart i gräl med sin mamma, som vägrar att sälja Elle-Marjas del av familjens renhjord för att hon ska kunna betala sin terminsräkning. Elle-Marja vräker då ur sig att hon hellre vill leva som svensk än att vara "ett jävla cirkusdjur" som de andra samerna, varpå mamman säger åt henne att gå. I vredesmod dödar Elle-Marja en av sina renar. Dagen därpå hittas hon av sin mamma och Njenna. Mamman ger Elle-Marja pappans gamla silverbälte innan hon och Njenna lämnar henne ensam.
Tillbaka i nutiden lämnar Christina sitt hotell för att på natten gå till sin avlidna syster och be henne om ursäkt på sydsamiska, varefter hon gör en mödosam vandring till sitt gamla hem vid Norra Storfjället. Vid soluppgången återvänder hon till den plats där hon för länge sedan tog farväl av sin familj och sin kultur.
Rollista
Lene Cecilia Sparrok – Elle-Marja / Christina Maj-Doris Rimpi – Elle-Marja / Christina som gammal Mia Erika Sparrok – Njenna, Elle-Marjas syster Lena Skott Lundin – Njenna som gammal Hanna Alström – Christina Lajler, lärarinna Julius Fleischanderl – Niklas Vikander Katarina Blind – Anna, Elle-Marjas och Njennas mamma Lillie Sparrok – Aahka, Elle-Marjas och Njennas mormor Tom Kappfjell – Aajja, Elle-Marjas och Njennas morfar Malin Crépin – Elise Vikander, Niklas mamma Andreas Kundler – Gustav Vikander, Niklas pappa Ánne Biret Somby – Sanna, Elle-Marjas barnbarn Olle Sarri – Olle, Elle-Marjas son Bo Lundmark – Präst Jörgen Stenberg – Man som jojkar i kyrkan Jonar Thomasson – Jon-Olov Anna Sööfe Bull Kuhmunen – Anna-Stina Ylva Gustafsson – Laevie, husfru Beata Cavallin – Hedda Anders Berg – Vetenskapsman 1 Hans-Ola Stenlund – Vetenskapsman 2 Marika Lindström – Bibliotekarie Hanna Asp – Ingrid Emilia Bostedt – Elsa Kajsa Karlsson – Märta Tove Skeidsvoll – Gymnastiklärarinnan
Produktion Bakgrund miniatyr|stående|Regissören och manusförfattaren Amanda Kernell, 2017. Amanda Kernells filmintresse slog rot redan som barn då hon började skriva egna manus. När hon som fjortonåring tittade på Lukas Moodyssons film Fucking Åmål (1998) fick Kernell inspiration till att "göra filmer om mina vänner, mig och min familj. Att det var vad folk ville se och att sådana historier också är värda något." Efteråt utbildade hon sig på regissörslinjen på Den Danske Filmskole i Köpenhamn och gjorde praktik på Unga Klara under ledning av dramatikern och regissören Suzanne Osten. Efter utbildningen regisserade Kernell ett antal kortfilmer som till stora delar utspelar sig i hennes hemtrakter kring Umeå och runtom i Västerbotten. Som regissör är Kernell mest intresserad av att skildra "omöjliga situationer och individers levnadsöden". Flera av hennes kortfilmer skildrar relationer mellan unga människor och gestaltar känslor av skam och skuld. Hon har själv beskrivit sina filmer som "personliga men också politiska genom att de pekar tillbaka på politiken som gjort saker som påverkat individen." Hon har även arbetet som filmpedagog och sexualupplysare i Västerbottens län.
Kernell är uppvuxen med en svensk mamma som arbetat som teaterlärare och en sydsamisk pappa som tidigare drivit Giron Sámi Teáhter och varit ordförande för sameföreningen i Umeå. Bland sina släktingar har hon en farbror som varit modersmålslärare i sydsamiska och kusiner som arbetar inom renskötseln i södra Sápmi. Kernell har berättat hur pappan under hennes barndom länge bejakat sitt samiska arv. Till exempel har han högläst för henne ur den samiska barnboken Barnen i Kautokeino och hämtat henne från skolan klädd i kolt. Enligt henne var detta för honom "en blandning av revansch för det som hans föräldrar fick utstå och för att vi ska få välja själva hur vi vill leva." Under tonårstiden brukade Kernell jojka inför sina kompisar och hon kom även i kontakt med producenten Mathias Fjellström, som uppmanade henne att skriva dikter för att komma i gång med sitt manusskrivande. En dikt som hon skrev handlade om en barndomskompis som visade sig ha en undangömd enäggstvilling som var gravt handikappad och som hölls hemlig från hennes skola.
Under en lång tid har Kernell haft idéer om att göra en film utifrån sin egen släkt från den samiska sidan. Specifikt om de medlemmar i släkten som i synnerhet under 1900-talet har helt eller delvis lämnat bakom sin samiska familj och sin bakgrund. Hon förklarade att hon vuxit upp "i en familj som, precis som alla andra samiska familjer, är präglad av 1900-talshistorien. Både av kolonialiseringen och av rasbiologin mot samerna. Den har lämnat spår i alla familjer." Kernell betraktade denna historia som mycket viktig både på ett politiskt och personligt plan för henne. Samtidigt var historien i sin helhet "välkänd i det samiska samhället. Det är en historia som de flesta känner till och alla har kopplingar till i sin släkt och så. Men i det svenska samhället eller norska samhället, så existerar den inte. Folk vet inte om att nomadskolorna fanns, hur vår raspolitik såg ut, att vi hade rasbiologisk forskning. Folk känner inte till den här delen av kolonialhistorien, förlusten av språk och assimileringspolitiken och så."