miniatyr|Det ordinarie lagstiftningsförfarandet Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, tidigare medbeslutandeförfarandet, är ett förfarande för att anta lagar inom Europeiska unionen. Det består i att unionens lagstiftande institutioner – Europaparlamentet och Europeiska unionens råd – lagstiftar gemensamt, normalt på förslag av Europeiska kommissionen.
För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet. Både parlamentet och rådet kan ändra i lagförslaget under processens gång. De rättsakter som antas utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut.
Det ursprungliga medbeslutandeförfarandet infördes för vissa specifika lagstiftningsområden den 1 november 1993 genom Maastrichtfördraget. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, ändrades namnet på förfarandet till det nuvarande och användningsområdet utökades till större delen av unionens lagstiftningsområden. Inom vissa lagstiftningsområden, till exempel frågor som rör skatter eller unionens egna medel, används dock särskilda lagstiftningsförfaranden.
Översikt Det ordinarie lagstiftningsförfarandet består i att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftar gemensamt, normalt på förslag av Europeiska kommissionen. Förfarandet innefattar en iterativ process där parlamentet och rådet turvis i upp till tre omgångar behandlar lagförslaget till dess att det antingen antas av båda de lagstiftande institutionerna eller förkastas. Både parlamentet och rådet har möjlighet att ändra i lagförslaget under processens gång. För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet.
Till skillnad från särskilda lagstiftningsförfaranden, där rådet vanligtvis lagstiftar ensamt, har parlamentet och rådet likvärdiga roller i det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enskilda medlemsstater saknar också möjlighet att blockera lagstiftningsprocessen eftersom enhällighet inte krävs för att godkänna lagförslagen i rådet.
Lagförslag som antas genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut. Innan en lagstiftningsakt kan träda i kraft måste den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Beroende på typen av rättsakt kan lagstiftningsakten antingen bli direkt tillämplig inom hela unionen vid dess ikraftträdande eller innehålla bindande bestämmelser som unionens medlemsstater är förpliktade att införliva i den nationella lagstiftningen inom en bestämd tid.
15px Parlamentets ståndpunktantas som lagstiftningsakt 15px Rådets ståndpunktantas som lagstiftningsakt 15px Rådets ståndpunkt med parlamentetsändringar antas som lagstiftningsakt 15px Det gemensamma utkastetantas som lagstiftningsakt 20px 20px 20px 20px Europeiska kommissionenUtarbetar lagförslag 25px EuropaparlamentetFörsta behandlingen 25px Europeiska unionens rådFörsta behandlingen 25px EuropaparlamentetAndra behandlingen 25px Europeiska unionens rådAndra behandlingen 25px FörlikningskommittéFörlikningsprocess 25px Europaparlamentet och Europeiska unionens rådTredje behandlingen 20px 20px 20px 15px Lagförslaget förkastas i sin helhet;inget lagförslag antas 15px Inget gemensamt utkast;inget lagförslag antas 15px Det gemensamma utkastet förkastas;inget lagförslag antas
Användning
Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 tillämpas det ordinarie lagstiftningsförfarandet på större delen av all lagstiftning som antas av Europeiska unionen inom dess befogenhetsområden. Lagstiftningsförfarandet tillämpas dock inte på antagandet av den årliga budgeten, som antas i enlighet med ett särskilt budgetförfarande. Budgetförfarandet liknar dock i stor utsträckning det ordinarie lagstiftningsförfarandet, bland annat eftersom godkännande krävs av både Europaparlamentet och Europeiska unionens råd för att anta ett budgetförslag.
Inom vissa politiskt känsliga lagstiftningsområden tillämpas istället särskilda lagstiftningsförfaranden, där parlamentets inflytande vanligtvis är starkt begränsat till förmån för rådet. Det krävs då normalt enhällighet i rådet för att ett lagförslag ska kunna antas.
I följande fall tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden med rådet som ensam lagstiftare: Vissa rättigheter kopplade till unionsmedborgarskapet, däribland rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet, samt icke-diskriminering (på vissa andra grunder än nationalitet) Åtgärder om pass, identitetskort, uppehållstillstånd m.m. för att underlätta den fria rörligheten för personer Åtgärder om social trygghet eller socialt skydd, samt viss socialpolitik Familjerätt som har gränsöverskridande följder Minimiregler för brottsrekvisit och påföljder, inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten, samt operativt samarbete mellan polismyndigheter Språk vid skydd av immateriella rättigheter Ersättande av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott, ändring av Europeiska investeringsbankens stadga och tilldelande av tillsynsuppgifter till Europeiska centralbanken Vissa frågor av skattekaraktär, inklusive inom energi- och miljöområdet, samt systemet för unionens egna medel och den fleråriga budgetramen Försvårande av kapitalrörelser till eller från tredjeland Särskilda program för forskning och teknisk utveckling samt rymden Vissa frågor som rör territorier associerade med Europeiska unionen Användande av den allmänna rättsliga grunden för att uppnå fördragens mål
Genom särskilda övergångsklausuler kan ett särskilt lagstiftningsförfarande med rådet som ensam lagstiftare inom ett visst politikområde i de flesta fall ersättas med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, utan att fördragsändringen måste ratificeras av medlemsstaterna.
I följande fall tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden med parlamentet som ensam lagstiftare: Europaparlamentarikers ämbetsutövning, inklusive deras beskattning Undersökningsrätten Europeiska ombudsmannens ämbetsutövning
I alla andra fall antas lagförslag i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Utarbetande av lagförslag
miniatyr|Berlaymontbyggnaden i Bryssel, Belgien, där Europeiska kommissionen har sitt säte. Kommissionen har i regel ensamrätt att lägga fram lagförslag. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet inleds normalt med att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag för Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Lagförslag får bara läggas fram om det finns en rättslig grund för förslaget i unionens fördrag och förslaget respekterar subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Även om de flesta lagförslag läggs fram på eget initiativ, kan kommissionen i vissa fall även utarbeta lagförslag på begäran av någon annan, till exempel parlamentet eller rådet eller på uppmaning av minst en miljon unionsmedborgare genom ett europeiskt medborgarinitiativ. Kommissionen är dock aldrig skyldig att lägga fram ett visst lagförslag, men väljer den att inte lägga fram något förslag måste den uppge skälen för detta. Genom sin initiativrätt besitter kommissionen betydande makt över vilken lagstiftning som kan genomdrivas på europeisk nivå.
Endast i vissa specifika undantagsfall kan ett lagförslag läggas fram av medlemsstaterna eller en annan institution än kommissionen. Till exempel kan lagstiftningsakter som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete antas på initiativ av en fjärdedel av medlemsstaterna, vilket är en kvarleva från den mellanstatliga pelaren polissamarbete och straffrättsligt samarbete som existerade innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009.
Lagstiftningsbehandling Efter att ett lagförslag har lagts fram översänds det till Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, samt till de nationella parlamenten för bland annat eventuell subsidiaritetsprövning. I de fall då unionens fördrag kräver samråd med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europeiska regionkommittén översänds lagförslaget även till dessa kommittéer. Lagförslaget behandlas av de lagstiftande institutionerna genom en iterativ metod, bestående av minst en och högst tre behandlingar, där båda institutionerna är involverade på likvärdiga villkor.
När rådet beslutar på förslag av Europeiska kommissionen krävs enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom när en förlikningskommitté har sammankallats. Så länge rådet inte har fattat något beslut har kommissionen möjlighet att ändra sitt förslag.
Första behandlingen Den första behandlingen består av att parlamentet antar sin ståndpunkt, som rådet därefter tar ställning till. Om rådet godkänner parlamentets ståndpunkt är den antagen som lagstiftningsakt; i annat fall måste rådet anta en egen ståndpunkt och lagstiftningsförfarandet går vidare med en andra behandling. Det finns ingen uppsatt tidsfrist för den första behandlingen.
Parlamentets första behandling miniatyr|vänster|Parlamentets säte i Bryssel, Belgien. Den första behandlingen inleds i parlamentet. I parlamentet inleds den första behandlingen med att lagförslaget hänvisas till det ansvariga utskottet av talmannen. Utskottet utser en föredragande, även kallad rapportör, som ansvarar för behandlingen av lagförslaget. I samarbete med utskott för rättsliga frågor, utskottet för konstitutionella frågor och budgetutskottet granskar det ansvariga utskottet bland annat lagförslagets rättsliga grund, dess förenlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, respektive vilka ekonomiska konsekvenser lagförslaget väntas få för unionens budget och om det är förenligt med den fleråriga budgetramen.
Det ansvariga utskottet utarbetar ett betänkande, eventuellt i samarbete med andra berörda utskott. Betänkandet innefattar eventuella ändringsförslag till lagförslaget och ett förslag till lagstiftningsresolution. Efter att betänkandet har utarbetats röstar det ansvariga utskottet om det. Om inte betänkandet antas med enhällighet, måste även minoriteternas uppfattning framgå i det.
Därefter behandlas lagförslaget i plenum. Om parlamentet förkastar lagförslaget kan det återförvisas till det ansvariga utskottet, såvida inte parlamentet förordar att lagförslaget ska dras tillbaka helt och hållet. Om parlamentet godkänner eller ändrar lagförslaget är parlamentets första behandling avklarad och det godkända förslaget översänds till rådet och kommissionen som parlamentets ståndpunkt vid den första behandlingen.
Rådets första behandling miniatyr|En av rådets sammanträdeslokaler. I rådet påbörjas den första behandlingen vanligtvis redan innan parlamentet har antagit sin ståndpunkt. För att påskynda lagstiftningsprocessen och öka möjligheterna till att nå en kompromiss med parlamentet utarbetar rådet normalt en allmän riktlinje, som innehåller medlemsstaternas syn på lagförslaget. På så sätt kan parlamentet få en fingervisning om rådets ståndpunkt redan inför sin första behandling.
Efter att parlamentet har översänt sin ståndpunkt till rådet bereds ärendet i någon av rådets arbetsgrupper, bestående av företrädare för medlemsstaternas regeringar. Dessa arbetsgrupper förhandlar om de tekniska detaljerna av förslaget. Lagförslaget kommer slutligen upp i Ständiga representanternas kommitté (Coreper) eller, för jordbruksfrågor, i särskilda jordbrukskommittén.
Om rådet godkänner parlamentets ståndpunkt är den antagen som lagstiftningsakt. I annat fall måste rådet anta en egen ståndpunkt och översända denna till parlamentet. Rådet måste i så fall också lämna en fullständig redogörelse till parlamentet om skälen för sin ståndpunkt. Även kommissionen måste lämna en fullständig redogörelse till parlamentet om sin ståndpunkt.
Trilogmöten