miniatyr|Gladhamnmars gruvor, okänt årtal Gladhammars gruvor är ett gruvfält i Gladhammars socken i Västerviks kommun. Gruvorna tillhör de äldsta i Sverige. Gruvfältet ligger omkring 12 kilometer sydväst om Västervik, omkring två kilometer väster om Gladhammar och Lunds by, samt 100-200 meter från Tjursbosjön. Större delen av gruvfältet sträcker sig längs bergsryggen Käringryggen.
Gladhammars gruvfält är uppdelat på tre olika fält: i nordväst Ryssgruvefältet, 250 meter längre sydväst Holländarefältet (efter holländarna Leonard Hosman och Petter de Witt)Leonard Hosman Gladhammars gruvor på www.kyrkogardenberattar.se och längst i sydväst Sohlbergsfältet (efter Jonas och Erik Sohlberg)Gladhammars gruvor - Jonas och Eric Sohlberg på www.minnen.se. Området är omkring 1,5 kilometer långt. Den lägsta brytningen har skett på 105 meters djupt. Den mest betydande brytningen har skett i gruvor inom Holländarefältet: Holländaregruvan, Gamla gruvan, Odelmarksgruvan, Tyskgruvan och Svenskgruvan. Från Tyskgruvan sprängdes på 1700-talet ett 271 meter långt schakt för att dränera gruvan, vilket mynnar omkring 100 meter från Tjursbosjön. En stollgång går 156 meter rakt in till Tyskgruvan.Gladhammars gruvor "Käringryggen" på /www.hembygd.se, läst den 28 augusti 2026 Gången användes för att avleda vatten ur gruvan.
Området ingår i Västerviksformationen, en geologisk enhet av metamorfa sedimentära bergarter. De består av vittringsprodukter och vulkaniska askor som på grund av tryck omvandlats till kvartsiter och vulkaniska bergarter.Amie Larsson: Kartläggning, beskrivning och analys av Kalmar läns regionalt viktiga vattenresurser, Examensarbeten i geologi vid Lunds universitet, kandidatarbete, nr 311, 2012, på lup.lub.lu.se Västerviksformationen har sin utbredning mellan Västerviks skärgård och nordväst om Gamleby. Den malmförande zonen består främst av grovkornig kvartsit och går från nordväst om Fårhult mot ostsydost förbi Gladhammars kyrka. Själva mineraliseringen består av järn-, koppar- och koboltmalm.
Historik Gruvorna i Gladhammar tillhör de äldsta i landet. De har med kortare och längre uppehåll bearbetats i någon form från så tidigt som 1100-talet, enligt arkeologiska undersökningar 2009-2011.Gladhammars gruvor på https://turistkanalen.se Järnmalm bröts från 1525 under ledning av den från Tyskland inkallade Casper Koobergher, som fick nyttjanderätten till ”Järnberget vid Västervik”. Malmen bearbetades i en järnhytta vid Torsfallsån från 1526. Denna brytning lades ned på 1560-talet, då Svante Sture erfor att järnmalmen var så uppblandad med koppar och svavel, det vill säga kopparkis, att järnet i praktiken blev oanvändbart.
Efter nedläggningen av järnmalmsbrytning låg gruvorna öde. År 1619 gav Gustav II Adolf tillstånd till ett kooperativ av borgare i Västervik att starta gruvdrift för järnmalm igen. Det arrenderade ut gruvverksamheten till de två holländarna Leonard Hosman och Petter de Witt, vilka 1623 fick Kunglig fullmakt att leda arbetet vid gruvorna. De övergick helt till brytning av kopparmalm och anrikning av denna och fick rätt att fritt försälja och tullfritt exportera koppar. Malmbrytningen skedde i huvudsak inom Holländarefältet. Kopparmalmen bröts till 1655, då gruvor och kopparverk lades ner. Efter Leonard Hosmans död 1640, övertog Västervikskompaniet gruvrättigheterna, vilka 1642 överläts till Hindrich Meijer von Berg. Denne lyckades hålla kopparproduktionen uppe fram till sin död 1655, varefter den lades ned.
Produktionen återupptogs 1738, återigen för brytning av kopparmalm. Ett kopparverk anlades, vilket dock lades ner efter en kort tid på grund av dålig lönsamhet. Under andra häften av 1700-talet var gruvan i ägo av Peter Christoffer Cederbaum, som 1752 ärvt Helgerum och Ankarsrum.
Koboltmalm upptäcktes på 1770-talet, vilket gav gruvorna ett uppsving. Utvinningen av kobolt skedde därefter parallellt med kopparbrytningen till 1803, då verksamheten återigen tillfälligt upphörde. Åren 1819-1826 utvanns återigen kobolt, varefter driften åter var nerlagd lagd fram till 1870, då en rik koboltmalm påträffades. År 1870 bildades Gladhammars Grufaktiebolag, tekniken moderniserades, samt uppfördes en smälthytta och ett kemiskt extraktionsverk. Under 1800-talet arbetade drygt hundra personer med brytning och förädling. Brytning av kobolt pågick fram till 1892 då verksamheten lades ner.
Gladhammarfältet är fortfarande idag den största kända fyndigheten av kobolt i Sverige. Totalt utvanns 4 260 ton koboltmalm, vilket gav en produktion 1807-1892 av 256 ton kobolt. Under 1950-talet förekom det provbrytning i gruvfältet, men denna gav inte tillräckligt positivt resultat.
Avfallsföroreningar Gruvbrytningen har genererat stora mängder koppar, kobolt, bly och arsenik i de kvarlämnade avfallen vid gruvan samt i sedimenten i det nedströms liggande sjösystemet: Tjursbosjön, Ekenässjön, Kyrksjön och Maren.Projekt Gladhammars gruvor - Effekter av äldre koppar- och koboltbrytning - Systempåverkan och möjliga åtgärder - Sammanfattande huvudstudierapport, Projekt Gladhammars gruvor, rapport 2004:01, den 20 oktober 2006, på www.vastervik.seVarför behövdes en sanering? den 6 oktober 2025 på www.vastervik
Att läsa vidare Erik Elfström: Bergsbruket vid Gladhammar - en fyrahundraårig historia, Västervik 2006 En fyrahundraårig historia om bergsbruket i Gladhammar - Erik Elfström på www.geonord.org
Källor Projekt Gladhammars gruvor - Effekter av äldre koppar- och koboltbrytning - Systempåverkan och möjliga åtgärder - Sammanfattande huvudstudierapport, Projekt Gladhammars gruvor, rapport 2004:01, den 20 oktober 2006, på www.vastervik.se Sven Gunnvall: Gladhammars gruvor - underjordiska minnen av en fyrahundraårig industrihistoria på /www.vastervik.se, eller Sven Gunnvall: Gladhammars gruvor - underjordiska minnen av en fyrahundraårig industrihistoria den 26 oktober 2008 på www.yumpu.com Gruvornas historia den 26 oktober 2025 på www.vastervik.se Noter
Kategori:Gruvor i Västerviks kommun Kategori:Koppargruvor Kategori:Järnmalmsgruvor