höger|miniatyr|280x280px|Lagringshus på Norsk folkemuseum, från ca år 1800 Utvecklingen inom Norges arkitektur har historiskt drivits på av förändrade ekonomiska förutsättningar, teknisk utveckling, demografiska svängningar och kulturella förändringar. Arkitektoniska influenser från andra delar av världen är uppenbara i stora delar av arkitekturen i Norge, men dessa har ofta anpassats för att möta norska klimatförhållanden med hårda vintrar och starka vindar.
Arkitektoniska trender i Norge har också förändrats parallellt med politiska och samhälleliga förändringarna genom århundradena. Redan under vikingatiden hade snickeriet utvecklats till ett sofistikerat hantverk, vilket syns i de elegant konstruerade långskeppen.
Efter att kristendomen införts i landet kom den romanska arkitekturen att dominera i byggandet av katedraler och kyrkor, till stor del som ett resultat av religiöst inflytande från England, vilket resulterade i karakteristiskt rundbågade valv, tunnvalv, korsformade stödjande pelare och kryssvalv.
På grund av geografin var under medeltiden ekonomin och befolkningen spridd över landet. Som ett resultat av detta fortsatte den traditionella norska gårdskulturen att vara stark, och Norge skiljer sig från de flesta europeiska länder då feodalismen aldrig infördes. Detta, i kombination med stor tillgång av timmer, gör att det i Norge finns få exempel på barock-, renässans- och rokokoarkitektur, som de härskande klasserna på andra håll i Europa favoriserade.
Dessa faktorer resulterade istället i särpräglade traditioner inom norsk folklig arkitektur som finns bevarad i befintliga gårdar på flera norska friluftsmuseer som presenterar byggnader från medeltiden fram till 1800-talet, som på Norsk Folkemuseum i Oslo och Maihaugen i Lillehammer, liksom de bevarade byggnader som fortfarande förekommer på bondgårdar, exempelvis i Heidal.
Under 1900-talet har arkitekturen å ena sidan präglats av sin koppling till norsk socialpolitik, och av innovationer å den andra. Norska arkitekter har uppmärksammats för sina arbeten, både nationellt - där arkitektur setts som ett uttryck för välfärdspolitik - och internationellt på grund av ett flertal innovativa projekt.
Historia Byggandet i Norge har framförallt präglats av en kombination av två behov. Å ena sidan kraven på att skydda människor, djur och egendom från hårt väder, som kalla vintrar, vind och stormar, kraftig nederbörd i vissa områden, och å andra sidan kravet att göra det mesta av knappa resurser. Fram till modern tid var även infrastrukturer för transporter primitiva, och man behövde till stor del förlita sig på lokalt tillgängliga material.
Förhistorisk tid De tidigaste spåren av mänsklig bebyggelse i Norge är daterade till cirka 9000 f.Kr, och finns i bergsregioner i nuvarande Rogaland, där arkeologer har funnit flyttbara bostäder som troligen innehades av nomadiska renjägare. Spår av liknande tält har också hittats på andra platser längs Västkusten. I Fosenstraumen nära Radøy i Hordaland tyder arkeologiska fynd på att tälten som var i bruk ungefär 6500 f.Kr. var av liknande konstruktion som de som fortfarande används av samiska nomader.Brekke, Nordhagen, and Lexau: Norsk arkitekturhistorie.
Dessa tält blev sedermera halvpermanenta genom en enkel grund. Spår av sådana har hittats runt om i skärgården i Vega kommun, ett område nu klassat som världsarv av Unesco.
De första helt permanenta bostäderna byggdes förmodligen mellan 3000 och 2000 f.Kr., samtidigt med jordbrukets etablering i Norge. Tillgängliga fynd tyder på att trä var det mest använda byggnadsmaterialet för dessa byggnader. Järnålderns bostäder kombinerade vanligtvis skydd för djur och människor i samma långhus för att bevara värmen. Rester av byggnader från stenåldern, till bronsåldern och järnåldern har grävts ut i Forsand i Ryfylke, nära Stavanger och på flera andra platser. De flesta förhistoriska långhus bestod av två rader med stolpar för takstolar som delade upp interiören i tre delar, och väggar i palissader, flätverk eller torv. Liknande byggnader har grävts ut i hela nordvästra Europa.
Vikingatiden och medeltiden Två distinkta trähustraditioner har förenats i norsk arkitektur. Den ena är knuttimrade stugor med horisontella stockar sammanfogade genom hack i hörnen, en teknik som tros ha influerats från folk öster om Skandinavien. Den andra var stavbyggnadstraditionen, typisk för stavkyrkorna, och som möjligen är en utveckling av de förhistoriska långhusen som hade takbärande stolpar nedgrävda i marken. Även om det bara finns knapphändiga arkeologiska fynd av faktiska byggnader från tiden för den första permanenta bostäderna, indikerar vikingatidens skepp (exempelvis Osebergsskeppet) ett väl utvecklat kunnande i trä- och konstruktionsarbete. I Lofotens skärgård i Nordnorge har Lofotr Vikingmuseum låtit rekonstruera en vikingahövdings fäste.
Utöver de 28 återstående stavkyrkorna i Norge, finns minst 250 trähus byggda före digerdöden år 1350 bevarade i mer eller mindre intakt skick. De flesta av dessa är knuttimrade stugor, några med tillagda stavbyggda gallerier eller verandor.
När den politiska makten över Norge konstituerades uppstod behovet att försvara sig mot yttre hot vilket ledde till byggandet av större strukturer i enlighet med tidens försvarsteknik. Fästningar, broar och i slutändan kyrkor och herrgårdar, byggdes av sten och murverk. Arkitekturen i dessa byggnader följde de rådande europeiska stilarna.
Stavkyrkor miniatyr|350px|Urnes stavkyrka i Luster, Norge, listad som ett världsarv av Unesco. Ungefär 1000 stavkyrkor byggdes i Norge under medeltiden. De flesta av dem restes under 1100- och 1200-talen, och fram till början av 1800-talet fanns fortfarande så många som 150 stavkyrkor kvar. Många förstördes under en period då den kristna kyrkan förespråkade enkelhet och rena linjer, och idag finns bara 28 kvar, men ett stort antal dokumenterades och registrerades med uppmätta ritningar innan de revs.
Att stavkyrkorna har klarat sig så länge beror på ett antal arkitektoniska innovationer som skyddat dessa stora, komplexa träkonstruktioner mot nederbörd, vind och extrema temperaturer. Viktigast är de massiva trösklar under stavarna som har hindrat dem från att ruttna. Under de två århundraden som man byggde stavkyrkor utvecklades konstruktionen av denna byggnadstyp till en avancerad konst och vetenskap. Efter reformationen byggdes inga nya stavkyrkor, utan i huvudsak sten- och knuttimrade kyrkor. De flesta stavkyrkor försvann på grund av att de försummades då de inte längre var i bruk, bland annat för att de var för små för att rymma större församlingar eller att de ansågs opraktiska utifrån senare behov.
Romansk arkitektur stående|miniatyr|Mariakirken i Bergen, ett exempel på romansk arkitektur i Norge. Den första stenkyrkorna i Norge var av romansk stil, och byggdes under inflytande av anglosaxiska missionärer, särskilt biskop Hadrianus IV. Senare kyrkor var mer influerade av kontinental arkitektur, som bland andra kyrkorna i Ringsaker, Kviteseid. Många av dessa kyrkor har antingen försvunnit eller byggdes om i gotisk stil, men flera exempel finns fortfarande bevarade.
Gotisk arkitektur Flera kyrkor som ursprungligen uppfördes i romansk stil byggdes ut och förändrades under den gotiska perioden. Bland dessa finns domkyrkan i Hamar (nu i ruiner), Stavangers domkyrka och den berömda Nidarosdomen, en av de viktigaste pilgrimsdestinationerna i det medeltida Europa.
Under danskt styre vänster|miniatyr|Nidarosdomens västra sida - ursprungligen en romansk kyrka ombyggd och utbyggd i gotisk stil 1183-1248. I slutet av medeltiden var den norska staten kraftigt försvagad, vilket 1389 resulterade i en union med Danmark och Sverige, kallad Kalmarunionen. Då kungamakten var bosatta i Danmark reducerades Norges status successivt till en provins, och efter reformationen avskaffades de flesta av dess officiella institutioner. 1536 upphörde Norge att vara ett självständigt kungadöme och norskan kyrka förlorade sin autonomi.https://web.archive.org/web/20090710040256/http://www.norway.org/history/upto1814/unionden/unionden.htm Det danska styret i Köpenhamn såg Norge som en bakåtsträvande provins vars resurser kunde utnyttjas men som inte var värd någon monumental arkitektur. På grund av detta är det ovanligt med mer ambitiösa renässansbyggnader i Norge jämfört med andra Europeiska länder.
Fästningar, som Akershus i Oslo, Vardøhus i Vardø, Tunsberghus i Tønsberg, Kongsgården i Trondheim och Bergenhus i Bergen, var byggda i sten i enlighet med standarderna för försvarsbefästningar under perioden. Många av dessa har moderniserats och byggts om genom åren.
Under 1500-talet byggde även Hansan kommersiella byggnader i landet, likt de träbyggnader vid Bryggen i Bergen som kombinerar tyska och norska byggnadstraditioner. centrerad|miniatyr|800px|Panoramautsikt över Bryggen. De elva husen till höger återuppbyggdes efter en brand år 1702. De sex husen till vänster har återuppbyggts efter en brand 1955.
Renässansen Efter Digerdöden upphörde uppförandet av monumentala byggnader, för att återupptas igen under 1600- och 1700-talen då landet lydde under dansk förvaltning. Det finns några exempel på renässansarkitektur i Norge. De mest framträdande är Bergenhus i Bergen, Baroniet Rosendal i Hardanger, Austråttborgen nära Trondheim och delar av Akershus fästning.Håkon A. Andersen (1996) Austrått,
Den danske kungen Christian IV genomförde ett antal projekt i Norge som i stor utsträckning bygger på renässansarkitektur.Joakim A. Skovgaard (1973) A king's architecture: Christian IV and his buildings, London, Han var ansvarig för att gruvdrift etablerades Kongsberg och Røros, nu ett världsarv. Efter en förödande brand 1624 flyttades staden Oslo till en ny plats, byggdes som en befäst stad med en ortogonal stadsplan omgiven av vallar och döptes om till Christiania. Kung Christian grundade också handelsstaden Kristiansand, namngiven efter honom själv.
Barockarkitektur vänster|miniatyr|Fredrikshald / Fredriksten, en kantlinjestad som byggdes för att skydda det Dansk-norska riket. När Norge utvecklades till att bli en strategisk del av det dansk-norska riket började danska kungar bygga befästningar längs gränserna och havskusten. Över tid blev många av befästningarna vid gränsområden och hamnar modifierade i enlighet med barockens försvarsmetoder.
Även om de flesta bostäder byggdes enligt lokala traditioner, uppvisar vissa herrgårdar (som Austråt och Rosendal) påverkan av barockarkitektur. Bara Christiania hade en byggnadskod som förbjöd trähus, där ett antal stora stadshus i kontinentala stil uppfördes. Ett antal större tegelkyrkor byggdes, och goda exempel på dessa finns i Bergen, Christiania, Røros och Kongsberg.Gunvor Thingstad Bøen, Hølje Bøen (2003) Kongsberg kirke: bergstadens juvel, Sverre Ødegaard (1997) Bergstaden Røros, ]
Stiftsgården, det vill säga det kungliga residenset i Trondheim är förmodligen den mest kända barockbyggnaden i Norge och består av ett bostadshus som är en av de största träkonstruktionerna i norra Europa.
Rokokons arkitektur miniatyr|Damsgård hovedgård i Bergen är ett exempel på norsk rokokoarkitektur. Rokoko var populärt under en kort men viktig period i Norge, och förekommer främst i den dekorativa konsten, framför allt inom inredning, möbler och lyxartiklar som bordssilver, glas och stengods. På landsbygden i vissa områden utvecklade folkkonstnärer det typiska norska dekorativa måleriet som kallas rosemåling (rosenmåleri), och en besläktad träsnideristil. I mer formell arkitektur finns ett fåtal hus i städer och herrgårdar, alla byggda i trä, influerade av rokoko, särskilt i Trondheim och Bergen, där Damsgård hovedgård i Bergen är den mest betydande.