Matsdal (sydsamiska: Gajhrege eller Gajhtohke) är en by i Lappland, nio mil nordväst om Vilhelmina i Västerbottens län. Större delen av bebyggelsen, med undantag för Södra Matsdal, återfinns längs en dalgång mellan Södra och Norra Gardfjället. Orten har en fast befolkning på mindre än 40 personer, men uppvisar en ökande mängd fritidsbebyggelse. Detta kan tillskrivas områdets rika möjligheter till friluftsliv och natur, med flera fiskevatten samt skoter- och vandringsleder.
Byn anlades år 1817 av nybyggaren Mattias Hansson Bjur och hans maka Elisabet Andersdotter. De hade vandrat från Österdalarna för att slutligen bryta ny mark i denna avlägsna fjälldal.
Näringsliv och offentlig verksamhet Byn har en aktiv hembygdsförening, grundad den 26 juni 1977, som driver en hembygdsgård. Gården, vars grund började gjutas i oktober 1982, invigdes den 12 juni 1986. Anläggningen är utrustad med bland annat bagarstuga, bastu, tvättmöjligheter och dusch. Projektet blev möjligt genom omfattande förhandlingar och bidrag från frivilliga krafter, både från bofasta i byn och fritidshusägare.
Under sommarhalvåret arrangeras Matsdalsdagarna, en årlig tradition med bland annat loppmarknad, bouleturnering, tipsrundor, lekar och våffelservering.
Historia
Innan nybygget Inga kända källor antyder att området där byn senare etablerades var bebott eller hade genomgått några tidigare bosättningsförsök. Vid tiden för nybyggets grundande var platsen känd under det sydsamiska namnet Gaitokdal, en benämning vars stavning uppvisade stor variation bland olika de olika källorna. I Gamla byar i Vilhelmina (1982) skriver folkskolläraren O. P. Pettersson att: Första bosättarna Enligt ett utslag från Kunglig Majestäts befallningshavande den 1 september 1817 var platsen en del av samen Sjul Anderssons lappskatteland. Den 18 juni samma år hade kronolänsmannen Nils Petter Degerman, med följe av två nämndemän, utfört en syneförrättning av platsen där bostad, odlingsmark och skog blev noga utmätt och antecknat. I samband med denna förrättning hade den tidigare markägaren, Sjul Andersson, inte kunnat anträffas. Men det ansågs, enligt Degerman, att han inte kunde ha haft någonting emot bosättningen eftersom det inte fanns någon närliggande tillgång till fiskevatten, och inga sådana anspråk hade heller framförts.
miniatyr|290x290px|Lillsjön med Grapsan i bakgrunden. Från Dalarna till Västerbotten Nybyggaren Mattias Hansson Bjur (också känd som Mats Bjur eller Mattes Bjur) hade, tillsammans med sin familj, tagit sig till denna avlägsna fjälldal genom ett flertal års vandrande norrut ifrån Ockelbo församling, vid vilken plats han hade tjänat som soldat inom Hälsinge regemente i över 11 års tid. Mattias var född i byn Sörskog den 26 december år 1768 inom Bjursås församling i Kopparbergs län. Där hade han vuxit upp tillsammans med sina syskon fram till den 15 september 1790, varvid han inom Ovansjö kompani blev rekryterad som s.k. "vargeringskarl"SAOB, vargeringskarl och sedermera soldat. Denna befattning hade han till den 10 september 1801, vid vilket skede han begärde avsked på grund av en knäskada och efterföljande sjukdom.
En tid därefter påbörjade Mattias sin vandring norrut tillsammans med sin fru, Elisabet Andersdotter, och deras två gemensamma söner Hans och Anders. Han tog upp en kort tids sysselsättning som sågkarl på Håknäs sågverk i Ångermanland omkring år 1806. Vid denna tidpunkt hade familjen utökats med en dotter.
miniatyr|293x293px|Vy mot Storknoppen sedd från korsningen mot Skansnäs. Familjen reste vidare genom Anundsjö och slog senare under en tid ner i Resele församling omkring år 1809. Där kvarstannade familjen fram till år 1816, då de enligt prästens noteringar: "Afflyttade till Åsele 1816. Wolgsjön under Hvitfjället". Familjen anlände till Vilhelmina församling år 1817 och skrevs in på en plats som då kallades Lillkittelfjäll. Senare är platsen känd som Henriksfjäll, och med det ständigt ökande antalet nybyggen i åtanke, som prästen behövde hålla reda på, är det mycket troligt att familjen i själva verket redan var på plats i Matsdal. Deras ankomst till denna församling mottogs dock inte med öppna armar. "Inflyttade 1817. Ehuru icke med församlingens tillstånd" har prästen låtit tillägga jämte deras namn i kyrkoboken. Detta kan antagas vara grundat i deras bristfälliga tillgångar.
Mattias innehade inte länge titeln som nybyggare. Under vintern den 30 november 1825 frös han ihjäl vid norra änden av Volgsjön, vid en plats som därefter kom att kallas Bjurviken. Då hade nybygget "Mattiasdal" redan delats upp och överlåtits till sonen Hans Mattsson och dottern Elisabet Mattsdotter. Den yngre sonen, Anders Mattsson, hade etablerat sig i den närbelägna byn Dikanäs. Dottern Elisabet sålde senare sin andel av hemmanet till brodern Anders på grund av misskötsel och negligerande av marken. Hon flyttade senare till Norge år 1839 tillsammans med sin make Sivert Olofsson och deras gemensamma son Olof. Med tiden expanderade Matsdals gränser och Mattias Bjurs barnbarn, tillsammans med andra familjer som flyttade in, upprättade så småningom sina egna gårdar och odlingsmarker i byn. miniatyr|Matsdals hembygdsgård började byggas 1982 och stod färdig sommaren 1986.|290x290px
1800–1900-tal Teknikens utveckling De första fotogenlamporna nådde den avlägsna byn relativt tidigt. Detta ledde till att den öppna spisen, hemstöpta ljus av talg och pärtstickor gradvis började ersättas redan under 1860-talet. Vid denna period hade även spåntak börjat läggas på husen. Detta ersatte tak som tidigare var täckta med näver, takved och torv.
Mot slutet av 1800-talet började mer modern teknik göra sitt intåg i byn. De första mjölkseparatorerna, tillsammans med slåttermaskiner och släpräfsor introducerades på 1890-talet och bidrog stort till byns utveckling. Fram till dess hade mjölken mödosamt silats upp i tråg och skålar. Även järnspisar och kaminer, vissa kompletterade med ringar för kokmöjligheter, började användas i större utsträckning och ersatte då de öppna spisarna i stugorna.
Detta följdes av konstruktionen av en vattenledning med självtryck på en av gårdarna år 1932. Till detta följde vatten-, avlopps- och värmeledningar i vissa gårdar på 1940-talet. Denna moderniseringsepok kulminerade med att elektriska kraftledningar drogs till byn den 15 november 1946. Mellan nyår och trettonhelgen 1947 hölls sålunda en ljusfest i byn.Johansson, E. (2003). Matsdal [Opublicerat manuskript] Bygdeforskarna Dikanäs. Hämtad 2012 från turistinformationen i Dikanäs. sid. 1–4. Läst 9 augusti 2024. https://web.archive.org/web/20031213063353fw_/http://www.dikaweb.dikanas.se/bf/forskarna.html Det dröjde dock till julen 1960 innan de sista gårdarna i Kanan fick strömförbindelse. miniatyr|Rastplats vid Lilljsön med bad- och fiskebrygga samt eldplats och ombytesbås.|290x290px
Post och telefoni Teknologiska framsteg ledde även till förbättringar inom samhällets infrastruktur. En regelbunden postförbindelse med lantbrevbärare etablerades år 1910 med en tur varannan vecka, med lantbrevbäring mellan Umnäs och Matsdal. Israel Fjällberg, Halvar Larsson i Umnäs samt König Alenius i Silverberg var de första postbärarna. Alenius avslutade sin tjänst 1921. Efter 1935 började posten köras ut på den nybyggda vägen. Einar Bergqvist körde med bil på sommaren, medan Frans Wästerlund och Anselm Eriksson körde med häst på vintern, eftersom vägen inte plogades. Från 1927 fick invånarna i Matsdal sin post en gång i veckan. År 1937 inrättades ett postombud i byn som sköttes av Wästerlund fram till 1 oktober 1960, då Anders Jonsson tog över. Postombudet lades ned 1 februari 1983, och den personliga servicen ersattes med postväskor.
År 1918 blev byn ännu mer ansluten till omvärlden genom installationen av den första fasta telefonlinjen. Dessa tidiga ledningar hängdes upp i avkvistade träd. I byn etablerades sedan en telefonväxel, initialt skött av Mattias Mattsson. Senare tog August och Dagny Fältèn över ansvaret, som de behöll fram till 1944. Därefter övertogs telefonväxeln av Arvid och Vendla Ringlöv. De första abonnenterna var bland annat skolläraren August Wästerlund, som 1943 fick telefonnummer 1, Axel Hansson nummer 2, Frans Wästerlund i Södra Matsdal nummer 3, och Konsum nummer 4. När telefonväxeln automatiserades 1967 blev det möjligt att ringa direkt till abonnenterna, vilket ledde till en minskning av budskickandet. miniatyr|291x291px|Vedkörning från Gardfjället längs Matsdalsvägen, 1952. Vägtrummorna används för vägen till Kanan.
Vägen till byn År 1933 hade mer än ett sekel passerat sedan Mats Bjur och hans familj etablerade sig i dalen, och orten hade så småningom vuxit till en by med cirka 140 invånare. Trots detta transporterades nödvändigheter fortfarande på ryggen längs svårframkomlig terräng. Sjuka fördes på bårar under sommaren den två till tre mil långa sträckan till Dikanäs. Byborna längtade efter en riktig landsväg. Redan år 1919 hade undersökningar påbörjats för en sådan väg, men projektet drabbades av förseningar på grund av kommunens svårigheter att finansiera det, vilket ledde till att handläggningstiden ständigt förlängdes.
Under sommaren år 1932 hade arbetet påbörjats med en enkronasväg på vägsträckan mellan Matsdal och Dikanäs, samt mellan Dikanäs och Skansnäs. Ersättningen för varje skift var i detta fall två kronor per meter. Ibland tog arbetet så lång tid att de arbetande männen var tvungna att köpa sig mat, vilket kostade mer än deras ersättning för skiftet. Vägbygget auktionerades ut till den som erbjöd lägst pris. Arbetet delades upp i skiften om 50-200 meter. Den 15 kilometer långa vägsträckan blev färdigställd fram till vändplan (korsningen mot Skansnäs) i december 1933, vilket möjliggjorde biltrafik till julottan i Dikanäs. En turbil trafikerade sträckan till Dikanäs två gånger i veckan under sommarmånaderna. Vägen nådde dock endast fram till Sigfrid Jonssons gård vid byns utkant, vilket innebar att byborna i Kanan, som bodde längst västerut, fortfarande hade en tolv kilometer lång färd via stigar för att nå vägen eller telefonstationen. År 1945 godkände kommunalnämnden en plan för att röja och spånga upp en skogsväg mellan Kanan och Matsdalsvägen, till en initial kostnad av 2 000 kronor, men själva byggnationen påbörjades inte förrän hösten 1949 och utfördes av nio arbetare som mest. En väg mot Skansnäs hade också börjat anläggas år 1941.miniatyr|290x290px|Ett antal gårdar och odlingsmarker i Matsdal år 1921. Ag, Johan Ernst Johansson. At, Per Alfred Jonsson. Ap, Anders Gustaf Jonsson. As, Isak Konrad Jonsson. Aö, Erik Artur Mattsson. Aa, Frans Gustaf Westerlund. Am, Olof Albert Eriksson. Ah, Matts Mattsson.|vänster
Jordbruk Under 1800-talet var arbetsmöjligheterna i byn begränsade för dem som inte var knutna till jordbruket. Detta ledde till att jordbruk och boskapsskötsel blev den primära näringen för byborna, och med fiske och jakt som binäring. Jakten, som huvudsakligen ägde rum under vintern, innefattade fångst av ripor samt jakt på räv, hare, ekorrar med mera. Under denna period kunde en jägare under en god vinter fånga mellan 400 och 500 ripor.
I början var jordbruksredskapen relativt primitiva. Vid sådd användes exempelvis en träpinnharv för att mylla ner kornet. Träplogar användes också för att plöja åkern, och dessa förstärktes med järnplåt för att minska slitage. De första järnplogarna var de så kallade västerbottensplogarna med träås. Under tidigt 1900-tal började man skaffa plogar helt i järn, samt fjäderharvar, spadharvar och rullharvar.