miniatyr|VMF:s tillverkningsskylt. Vagn- & Maskinfabriksaktiebolaget i Falun (VMF) var en svensk vagns- och lokomotivtillverkare som grundades 1899 som dotterbolag till Stora Kopparbergs Bergslags AB i Falun. Företaget övertogs 1918 av AB Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping, (ASJ) men namnet VMF användes ända till 1943. Fram till 1917 byggde företaget 246 lok och fram till 1943 totalt 504. VMF tillverkade såväl ånglok och ellok som järnvägsvagnar.

Erik Johan Ljungberg som 1875–1907 ledde Stora Kopparbergs bergslags AB som disponent, verkställande direktör och styrelseordförande var den som 1899 tog initiativet till att starta VMF som dotterbolag till Stora Kopparbergs Bergslags AB. Det anses att VMF och företagets begränsade framgång var hans enda misslyckande som företagsledare.

Förhistoria Det var förmodligen i Schönfeldska huset på Stora Nygatan 30 i Gamla stan i Stockholm som 8 personer samlades den 25 augusti 1898. Enligt protokollet från mötet beskrevs det som “överläggning och beslut rörande väckt förslag att bilda ett aktiebolag för tillverkning af rullande material för järnvägar”. Schönfeldska huset var fram till 1875 Jernkontorets lokaler. 1898 hade Stora Kopparbergs Bergslags AB sitt Stockholmskontor i husets andra våning.

De närvarande var: :

Landshövdingen i Kopparbergs län Claës Wersäll (f. 1848) Disponenten i Stora Kopparbergs Bergslags AB Erik Johan Ljungberg (f. 1843) Verkställande direktören i Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund Vollrath Tham. (f. 1837) Brukspatronen vid Gravendals bruk Knut Falk (f. 1836) Trafikdirektören vid Stockholm-Västerås-Bergslagen trafikaktiebolag Ernst Johan Lindqvist (f. 1839) Trafikdirektören vid Frövi-Ludvika Järnväg John Johnson (f. 1847) Direktören i Grängesbergs gemensamma förvaltning Anders Erik Salvén (f. 1847) Disponentassistenten och chefen för bolagets järnhantering i Stora Kopparbergs Bergslags AB Carl Sahlin (f. 1861)

Vid mötet framställde Erik Johan Ljungberg ett förslag “att anlägga och drifva en större fabrik för tillverkning af huvudsakligen järnvägsvagnar och lokomotiv samt att för ändamålet bilda ett aktiebolag”.  Ljungberg motiverade sitt förslag med “att nuvarande svenska verkstäder faktiskt icke på långt när kunde tillfredsställa våra järnvägars behov av rullande materiel”. Tham, Johnson, Lindqvist, Falk och Salvén tillstyrkte alla Ljungbergs förslag. Under diskussionen framhölls “att fabriken ställdes under god ledning samt utrustades med tidsenliga anordningar och arbetsbesparande specialmaskiner, så att densamma blefve möjligast konkurrenskraftig och äfven under försämrade konjunkturer kunde påräkna sysselättning och gifva vinst”. Man räknade med att fabriken skulle kunna konkurrera med utländska tillverkare eftersom importtullen på lokomotiv var 10 % och på vagnar 15 % av inköpspriset. John Johnson argumenterade för att fabriken skulle kunna exportera till Norge, Danmark och Finland. Johnson presenterade för mötet följande statistik för 1896 över befintliga järnvägar och rullande materiel: LandKm järnvägLokomotivPersonvagnarGodsvagnarSverige - staten3676481123211429Sverige - privat6222595131215684Norge15522026184782Danmark214238910555903Finland24682095425691Summa160601876475943189 Johnson beräknade att ersättningsinvesteringar i dessa länder årligen skulle motsvara 60 lokomotiv och 2100 godsvagnar. Till detta kom nyanskaffning p.g.a. ökad trafik och nyanläggning av järnvägar.

Man beslöt att inleda processen att bilda ett aktiebolag. Ändamålet för aktiebolaget skulle vara “tillverkning och försäljning af järnvägsmateriel samt idkande af annan till maskinverkstad hörande verksamhet”. Aktiekapitalet skulle vara minst en och högst tre miljoner. Aktier skulle tecknas för 1000 kr styck. Ingen öppen inbjudan till aktieteckning skulle göras. Deltagarna på mötet skulle själva inbjuda personer att teckna aktier. I mötesprotokollet skrevs “i första hand sådana personer, som intaga en ledande ställning vid svenska järnvägar eller i sådana ega stor delaktighet”. Bolaget gavs också sitt namn – Vagn- och Maskinfabriksaktiebolaget.

Vidare beslöt man att bolagets verksamhet skulle förläggas till eller nära Falun. Motivet var att staden var centralt belägen i landet och hade god kommunikationer. Dessutom var stadens läge förmånligt när det gällde råvaruförsörjningen av järn och trä.

Ett verkställande utskott med fem ledamöter utsågs, Wersäll, Ljungberg, Tham, Salvén och Sahlin. De fick ansvar för att upprätta en stiftelseurkund, leda aktieteckningen, sammankalla till konstituerande bolagsstämma och andra uppgifter enligt lagar om bildande av aktiebolag. Det verkställande utskottet gavs uppdraget att bestämma den exakta platsen för fabriken i Falun samt “att i in- eller utlandet söka anskaffa lämplig chef för bolaget och fabriken. Sådan chefs tillsättande skulle dock göras beroende af blifvande bolagsstämmas beslut”.

Bolagsbildning och byggnation Entusiasmen bland de som tog initiativ till bildandet Vagn- och Maskinfabriksaktiebolaget går det inte ta miste på. Det verkar som att samma entusiasm fanns bland de som tecknade sig för aktier bolaget. Aktier för 1 miljon kronor tecknades snabbt. Det fanns dock de som höjde ett varningen finger. I en artikel med rubriken “Järnvägsmaterielindustrien” i Börstidningen 26 oktober 1898 kommenteras planerna på den nya fabriken i Falun. Skribenten ville “fästa uppmärksamheten vid den gamla oseden här i Sverge, att så snart en industri visar sig någorlunda lönande skola alla söka sin lycka på samma fält istället för att sätta in sina insikter, energi och kapital på bearbetande af nya områden för den mänskliga företagsamheten”. Efter ett resonemang om tillfälligt hög efterfrågan på järnvägsmateriel drar skribenten slutsatsen att “Och för en tillverkning af normalt omfång räcka våra nuvarande järnvagnsfabriker mer än väl till. De äro fullt mäktiga, om ock med lite större ansträngning än eljes, att tillgodose det starkare behov, som nu tillfälligt råder, hvadan anläggning av nya fabriker i denna väg endast kommer att leda till öfverproduktion med dennas alla sorgliga följder.” Skribenten var troligen tidningens falubördige redaktör Vilhelm Koersner (1860-1900).

Redan i oktober 1898 hade investerare tecknat sig för aktier till en summa av en miljon kronor. Därmed hade man säkrat det kapital som stiftarna angett i förutsättningarna för bolagets bildande. Det rapporterades också att bolaget avsåg i medeltal tillverka ett lokomotiv och fyrtio järnvägsvagnar i veckan.

Efter att arbetet med bolagsordningen var färdigt hölls en konstituerande bolagsstämma 12 januari 1899. Som ordförande för stämman fungerade landshövdingen i Uppsala Per Johan Bråkenhielm. De fem ledamöterna i det verkställande utskott förberett bolagsstämman fick alla plats i styrelsen. Claës Wersäll som ordförande, E J Ljungberg som vice ordförande samt Vollrath Tham, Anders Erik Salvén och Carl Sahlin som ledamöter. Sahlin utsågs också till verkställande direktör i väntan på att rekryteringen av en ny verkställande direktör blev klar. Till suppleanter i styrelsen utsågs Knut Falk, som var en av de som tagit initiativ till bolaget, samt löjtnant Anton Pihlström från Falun.

Vid styrelsemötet 22 mars 1899 valdes ingenjör Gustaf Svalling (1868–1934)"Svalling, Gustaf Edvard", Sveriges dödbok 1830-2020 (version 8.00) till verkställande direktör för bolaget. Till detta beslutades att “verkställande direktörens löneförmåner bestämdes till tolf tusen kronor per år och fria resor i bolagets ärenden, hvarjemte han skulle ega att hyresfritt bebo manbyggnaden vid Främby samt åtnjuta fri vedbrand för husbehof, alltfrån den dag han befattningen tillträder“. Svalling var maskiningenjör med examen från Tekniska högskolan 1889. Åren 1889-1891 arbetade han vid Köpings mekaniska verkstad, åren 1891-1895 arbetade vid mekaniska verkstäder i Boston och Philadelfia i USA samt 1895-1899 vid B.O. Libergs fabriksaktiebolag i Rosenfors utanför Eskilstuna. miniatyr|355x355px|Vagnfabriken i Falun 1910-tal. Den ursprungliga planen var att fabriken byggas inom Falu stad och i närheten av gruvan men fabriken fick “på grund av först senare ordnade markegoförhållanden i trakten av gruvan måst läggas utanför stadens gräns”. Det finns uppgifter om att man övervägde att placera fabriken i Korsnäs efter att Korsnäsbolaget 1897 beslutade att flytta sin verksamhet till Gävle. Carl Sahlin köpte under våren 1899 mark på Främbynäset och överlät marken och lagfarten till Vagn- och Maskinfabriksaktiebolaget. Vid styrelsesammanträde 14 april 1899 beslutades att den blivande fabriken skulle beräknas för  “en årlig tillverkning av 2000 godsvagnar och 50 lokomotiv” och att fabriken skulle byggas i Främby på “ett av styrelsen före sammanträdet besigtad område”.

Företagets verksamhet År 1900 arbetade omkring 600 personer vid företaget. Företagets första leveranser av lok uppvisade stora brister. I ett besiktningsprotokoll upprättat av personal från Statens Järnvägar sägs;

..ehuru många detaljer är utförda noggrannt och enligt gifna specifikationer, dock åtskilliga mer eller mindre väsentliga brister, tydande på en märkbar frånvaro af erfarenhet och specialkunskap i tillverkning av lok...

Statens Järnvägar lade år 1900 en order på 12 ånglok och under 1901 lades en beställning från staten på hela 400 malmvagnar av ny 3-axlad typ. Under 1901 fick också beställningar från privata järnvägsföretag bland andra från Bergslagsbanan med 100 godsvagnar Under 1903 fick företaget en beställning 100 malmvagnar av en förbättrad typ och dessutom 5 st 6-kopplade tanklok från Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund Järnvägar. Tidigare under 1903 hade man till Gefle Dala Jernväg levererat 4 st 6-kopplade godslok, 3 st 4-kopplade snälltågslok och 2 st 6-kopplade tanklok.

Under 1912 sattes Vagn och fabriksaktiebolaget i Falun i likvidation och rekonstruerades som en avdelning inom Stora Kopparbergs beslags AB som då hade en fordran uppgående till 2,5 miljon kronor på VMF. Bergslaget ägde då redan samtliga maskiner i VMF. Aktierna ansågs värdelösa och övriga aktieägare förlorade sina insatser. Verksamheten i Främby överläts till AB Svenska Järnvägsverkstäderna 1918.

Man kan anta att Stora Kopparbergs Bergslags AB bristande förtrogenhet med mekanisk tillverkning till slut gjorde att verksamheten överläts till AB Svenska Järnvägsverkstäderna. ASEA övertog loktillverkningen i Främby 1972. Det sista loket levererades 1973 från Främby var SJ Rc 1106.

Produkter

Förteckning över tillverkningsnummer fram till 1917