miniatyr|Korsfästelsen och andra kristna historiska händelser är viktig symbolik genom hela diktsviten. Målning utförd av Simon Vouet 1622. Horae Canonicae är en diktsvit som omfattar sju dikter av den engelske poeten W. H. Auden. Dikterna skrevs mellan 1949 och 1955, men bakgrundsarbetet och studierna inför deras tillkomst påbörjades redan 1947.
Diktsvitens titel syftar på den kristna kyrkans tidegärd. De sju dikterna som ingår i sviten refererar också till tidegärden, men till dess beståndsdelar: "Prime", "Terce", "Sext", "Nones", "Vespers", "Compline" och "Lauds". Var och en av dessa delar syftar på en specifik tid av dagen för bön. Alla centrala teman i sviten rör kristen historia, framförallt långfredagen och korsfästelsen samt syndafallet.
De två första dikterna i sviten, "Prime" och "Nones", utgavs först i samlingen Nones (1951). Horae Canonicae gavs i sin helhet ut i The Shield of Achilles (1955).
Bakgrund
Horace Canonicae är ett verk som sammanför den kristna historien med en vanlig dag i en samtida människas liv. Under 1930- och 1940-talen var Auden en ivrig läsare av Kierkegaard. Han tog dock avstånd från Kierkegaards ovilja att prata om den kroppsliga, fysiska existensen. I det ljuset inspirerades han av teologer och religiösa tänkare som Reinhold Niebuhr, Karl Barth och Paul Tillich. Från dessa influerades han också i, vad han menar, den protestantiska tanken om att rakryggad ta plats i världen och att inte fly in i någon idévärld. För att förstå religiösa händelser såsom de återges i skrifterna måste vi därför också konceptualisera dem i varje enskilt nu. En historisk händelse kan inte repeteras; därför behöver en författare presentera den som vore den i sitt nu. I både For the Time Being och Horae Canonicae är detta något som Auden försöker att göra. I Horae Canonicae sker detta genom att i ett ramverk av helig, sakramental historia återge erfarenheter från 1900-talet. Samtidigt försöker Auden att föreställa sig hur det skulle ha varit att själv befinna sig i den sakramentalt historiska platsen. Det finns således ett spel mellan nutid och dåtid i Horae canonicae, liksom i mycket annan av Audens poesi.Kirsch, ss. 110–113.
Edward Mendelson, som skrivit flera biografier över Auden, har konstaterat att Auden med tiden blev allt mer punktlig. Auden kom att hävda att det är från klostren som den moderna och sekulära besattheten av tid härrör, eftersom tidegärden gett upphov till en klosterrelaterad punktlighet. På så vis kan den skillnad som Auden gör mellan den naturliga, nuvarande tiden och den historiska tiden i diktsamlingen härröras från en judisk-kristen metafysik.
Tillkomst
Auden började fundera över dikterna 1947, och skrev på dem mellan 1949 och 1955. Han började studera tidegärden under sommaren 1947, och konsulterade Ursula Niebuhr för att få hjälp till en närmare förståelse. Han studerade och läste flera av de texter som hon gav honom. Ett möjligt sådant exempel är The Shape of the Liturgy av Gregory Dix. Dix argumenterar däri hur tidegärden egentligen är ett återskapande av korsfästelsen, där man försöker uppliva en historisk händelse och göra den samtida. Detta är något som Auden verkar ha inspirerats av. Med influenser av Reinhold Niebuhr och Paul Tillich använde han således tidegärden för att kunna återskapa korsfästelsen, och för att därigenom kunna skildra sin egen religiösa syn.
Struktur miniatyr|Venantius Fontunatus läser dikter för Radegundis. För Auden innebar tidegärden, som utgör diktsvitens ordnande struktur, ett ramverk för att kunna dramatisera sin religiösa position. Tidigare hade han i ett brev beskrivit den som "väldigt mycket i linje med Reinhold Niebuhrs, det vill säga augustinsk, inte thomistisk (kanske skulle jag ge lite mer plats för Via Negativa). Liturgiskt sett är jag anglokatolsk…"Curtis, s. 46–66: "very much the same as Reinhold [Neibuhr]'s, i.e. Augustinian, not Thomist (I would allow a little more place, perhaps, for the Via Negativa.) Liturgically, I am Anglo-Catholic..."
Diktsviten inleds med en epigraf från Venantius Fortunatus medeltida psalm Upp, min tunga, att lovsjunga. Psalmen besjunger den "hjälten / som på korsets stam / för oss blödde, / led och dödde", och har av bland andra Helen Waddell beskrivits som en "mystikers dröm om triumfkrucifixet". Den katolska kyrkan använder Upp, min tunga, att lovsjunga i liturgin under stilla veckan och för att beundra korset på långfredagen. Genom att använda Upp, min tunga, att lovsjunga som epigraf introducerar Auden på så vis långfredagen som diktsvitens kontext. Det visar också på korsets centrala plats i diktsviten.Curtis, s. 51. Citat översättning av "Mystic's dream of the Rood."
De sju dikter som utgör diktsviten, "Prime" (06:00), "Terce" (09:00), "Sext" (12:00), "Nones" (15:00), "Vespers" (18:00), "Compline" (21:00) och "Lauds" (03:00), motsvarar tidegärden – de fastställda timmar på dagen då man ska be och meditera. I sin svit utelämnar Auden Matins, som inträffar 24:00. De sju kvarstående utgör det ramverk som Auden använder för att behandla korsfästelsen och gryningen dagen efter. Således börjar och slutar diktsamlingen i gryningen, vid bägge tillfällena mellan vakenhet och sömn.
När Auden använder tidegärden som ramverk för diktsviten använder han sig av en rit som metaforiskt och symboliskt har en mycket lång kristen historia. Med tidegärden följer konventioner, normer och innebörder som är underförstådda. Genom att använda sig av tidegärden kan Auden således utnyttja de innebörder som tidegärden medför, och omvandla det till sin egen poetiska struktur.Curtis, ss. 46–47.
Dikterna
Diktsviten består av sju dikter, som beskrivs utförligt nedan. Det genomgripande händelseförloppet är en manlig betraktare som bevittnar händelserna under den dag som korsfästelsen inträffar.Loney, ss. 3–5. Sammanfattat skildrar "Prime" diktjagets uppvaknande och Adams självmedvetande. "Terce" skildrar individer som förbereder sig för dagen och förhållandet mellan de stora makterna och den vanliga människan i sina mänskliga förehavanden. "Sext" skildrar i tre delar kallelsen, auktoriteten och massan. I "Nones" skildrar Auden den tid som följer på Kristi död på korset, och vad hans död får för följder på mänskligheten. I "Vespers" jämförs och kontrasteras Arkadien och Eden med det himmelska Jerusalem, medan ångern är det huvudsakliga temat i "Compline". "Laude" avslutas till sist i en bön om frälsning.
Prime
"Prime" skrevs i augusti 1949.Auden, s. 625. Dikten skildrar uppvaknandet och processen att återfå såväl medvetandet som sin egen identitet och sitt minne, ett ämne som Auden ofta intresserade sig för, parallellt med att skildra Adam före syndafallet.Curtis, s. 52.. För Auden var teologi och psykologi två frågor som var starkt sammankopplade, vilket blir tydligt i hur tron som tema i "Prime" blandas med en tydligt komplicerad självkännedom. Detta skildras genom ett diktjag som försöker få såväl kroppen som själen att vakna. I den första strofen skildras separationen av den enhet som kroppen och själen uppnår i sömnen, och hur kroppen vaknar medan själen försöker arbeta för att återfå sin historia:Kirsch, s. 119.
Without a name or history I wake Between my body and the day.
Utan namn eller historia vaknar jag Mellan min kropp och dagen.Rad 15–16 i 1. Prime, ur Horae Canonicae. Auden, s. 625. Egen översättning.
Den andra strofen skildrar stadiet mellan processen att vakna upp och det att vara helt vaken. Kirsch liknar det vid ett "Eden-liknande tillstånd". Auden skriver om hur "viljan fortfarande måste hävda den närliggande armen som sin egen", och liknar sig själv vid en Adam i sin början utan synd, "fortfarande innan någon handling".Egen översättning av rad 9 och 10 i andra strofen av 1. Prime: "for the will has still to claim / This adjacent arm as my own" […] "Adam still previous to any act." Auden, s. 625. Curtis beskriver detta tillstånd som en "drömmande oskuldsfullhet", vad Tillich har kallat ett tillstånd av möjlighet och inte vad som faktiskt är, eller ett tillstånd innan verkligheten. Bland annat "Without a name or history I wake" visar på detta.
Den tredje strofen är också diktens sista. Här skildrar Auden hur kroppen som vaknar upp återförenas med själen samt hur det fulla medvetandet och viljan återfås – men en vilja som nu har korrumperats av syndafallet. Diktjaget har velat vara vist och annorlunda, och straffet är förlusten av det eviga livet:"to be wise, /To be different" Auden, s. 625.
the cost No matter how, is Paradise Lost of course and myself owing a deathRad 3–5 i tredje strofen ur 1. Prime, ur Horae Canonicae. Auden, s. 625. Egen översättning.
kostnaden Oavsett hur, är Paradiset Förlorat såklart och jag själv skyldig en död
Ett självständigt jag har velat äta av den förbjudna frukten, och följaktligen förloras paradiset, en direkt referens till Det förlorade paradiset av John Milton och förmodligen en allusion på Hals rop till Falstaff innan slaget om Shrewsbury börjar i Henry IV, del 1 av Shakespeare. Genom att samtidigt skildra Syndafallet och ätandet av den förbjudna frukten med uppvaknandet ur sömn förenar Auden det sekulära nuet med den kristna historien, liksom dikten samtidigt skildrar det allmänna och det singulära.Kirsch, ss. 120–121.
Terce
Den andra dikten i sviten, "Terce", skrevs i oktober 1953, och skildrar klockan nio på morgonen. I dikten skildras dels korsfästelsen och långfredagen, dels narcissismen som synd. Dikten har en tydligt och särpräglad ironisk ton, som förekommer genom alla strofer. En central roll som ironin fyller är att visa hur det som för diktens karaktärer förefaller bli en helt vanlig dag ändå inte kommer bli det, eftersom den kulminerar i korsfästelsen. Den ironiska klimaxen nås i diktens sista ord, som lyder "We shall have a good Friday" (vi skall ha en god fredag), där Auden anspelar på det tvetydiga i "good Friday", som samtidigt kan betyda "bra fredag" som "långfredagen".
Dikten består av tre strofer. I den första skildras en bödel, en domare och en poet som förbereder sig för att göra sina dagliga uppgifter. I de första raderna skäller bödelns hund, för att berätta för läsaren och världen att bödeln är snäll. Även senare i diktsviten använder Auden djur i skildringen av korsfästelsen. Efter bödeln går Auden vidare till att skildra en domare som snällt stänger rummet till sin frus sovrum, eftersom hon har huvudvärk. Slutligen går poeten runt i sin trädgård, och funderar på vilken sanning han ska skildra. Bödeln kopplas samman med "high works of Justice", den höga rättvisan, domaren med "The Law", "Lagen" och poeten "Truth", "Sanningen". Samtidigt som det förefaller vara vardagliga uppgifter – vilket även karaktärerna, som vill att något ska hända, anser – är de alltså högst universella och absoluta. Där uppstår även en kontrast, när vanliga människor i sitt vardagliga arbete tror sig kunna utföra absoluta, universella uppgifter.Curtis, ss. 55–57.
I den andra strofen pareras dock det absoluta. Karaktärerna frångår det absoluta, för att istället hänge sig åt sin egen "hemliga kult", där de "tillber en bild av sin självbild". Karaktärerna ber för att få "något kul att hända", för att "komma igenom dagen" eller om så bara för att få "höra en ny, rolig berättelse" eller "hitta ett lyckomynt på trottoaren".Auden, s, 627, andra strofen, egen översättning: "Let me get through this coming day", "Let something exciting happen", "Let me hear a new funny story", "prays to an image of his image of himself". Centralt är att karaktärerna här beskrivs som avgudadyrkare, primitiva hedningar som fortfarande befinner sig i sin små kulter.
Tredje strofen inleds med att Auden konstaterar att det bara är offret som inte har någon önskan:
It is only our victim who is without a wish, Who knows already (that is what We can never forgive. If he knows the answers, Then why are we here, why is there even dust?2–5 i tredje strofen ur 2. Terce, ur Horae Canonicae. Auden, s. 625. Egen översättning.