Joseph Linquito eller Joe Lynn Turner, född 2 augusti 1951 i Hackensack, New Jersey, USA, är en amerikansk sångare, känd bland annat som medlem i grupperna Fandango, Rainbow och Deep Purple.
Turner gick med i Rainbow i början av 1980-talet och medverkade på albumen Difficult to Cure (1981), Straight Between the Eyes (1982) och Bent Out of Shape (1983). Efter att Rainbow upplöstes samarbetade Turner med Yngwie Malmsteen på studioalbumet Odyssey (1988) och livealbumet Trial by Fire: Live in Leningrad (1989). År 1989 blev han medlem i Deep Purple, där han bidrog till albumet Slaves and Masters (1990) och turnerade med bandet på en världsturné 1991. Förutom sina samarbeten har Turner släppt nio soloalbum under sitt eget namn, med debutalbumet Rescue You (1985) och senast Belly of the Beast (2022). Dessutom har han släppt två album som en del av Hughes Turner Project: HTP (2002) och HTP 2 (2003).
Den 22 augusti 2022 avslöjade Turner öppet sin långvariga kamp mot alopecia. Diagnostiserad vid tre års ålder började Turner bära peruk vid 14 års ålder.https://ultimateclassicrock.com/joe-lynn-turner-bald-hair Kollegor inom musiken, inklusive Graham Bonnet, har hyllat honom för hans beslut. https://blabbermouth.net/news/graham-bonnet-praises-joe-lynn-turners-bravery-for-finally-ditching-his-wig-you-have-blazed-a-trail-today
Fandango och genombrottet med Rainbow (1977-1984) Turner började sin karriär i bandet Fandango i slutet av 70-talet men fick sedermera sitt internationella genombrott när han ersatte Graham Bonnet som sångare i Rainbow 1980. Vid den tiden hade bandet uppnått betydande framgångar i Europa och Japan men hade ännu inte nått samma nivå av erkännande i USA. Turners ankomst sammanföll med en övergång till ett mer mainstream och poporienterat sound, vilket bidrog till Rainbows ökade framgång på den amerikanska marknaden. Under denna period nådde flera av bandets låtar med Turner som sångare Top 20 på rockradiolistorna under tidigt till mitten av 1980-talet. "Stone Cold" blev Rainbows första Top 40-hit, och den tillhörande musikvideon fick betydande rotation på MTV, vilket ökade bandets synlighet i Amerika.
Det första albumet med Turner, Difficult to Cure inkorporerade Beethovens nionde symfoni i titelspåret, där klassiska och hårdrocksinfluenser blandades. Albumet producerade Rainbows mest framgångsrika brittiska singel, "I Surrender", som nådde tredje plats på de brittiska listorna. Det markerade också en betydande tillväxt för bandet i USA, där "Jealous Lover" fick stort utrymme på Album-Oriented Rock-radiostationer och nådde plats 13 på Billboards Rock Tracks-lista. Ursprungligen en B-sida till Can’t Happen Here, återutgavs låten senare som titelspår på en amerikansk EP. miniatyr|Joe Lynn Turner delade sina perioder i Rainbow och Deep Purple med Ritchie Blackmore, grundaren av båda banden.
Rainbows uppföljande album, Straight Between the Eyes, utvecklade denna AOR-inriktning ytterligare och befäste bandets framgång i USA. Dock alienerade denna förändring i sound vissa långvariga fans som föredrog bandets tidigare material. Balladen "Stone Cold" blev en stor hit på Billboards Rock Tracks-lista och nådde första plats, och dess tillhörande musikvideo fick omfattande spelningar på MTV. Bandets framgångsrika amerikanska turné under denna tid dokumenterades i livealbumet och videon Live Between the Eyes.
Med Bent Out of Shape genomgick Rainbow ytterligare förändringar, inklusive avskedandet av trummisen Bobby Rondinelli, som ersattes av Chuck Burgi. Albumet innehöll hitlåten Street of Dreams, som upprätthöll bandets AOR-framgång. Det fanns kontroverser kring musikvideon till låten, där Ritchie Blackmore hävdade att MTV bannlyste den på grund av dess påstådda hypnos-tema. Kritiker som Dr. Thomas Radecki från National Coalition on Television Violence motsatte sig detta och anklagade MTV för att sända en video med våldsamma och störande bilder.
Bandets sista turné innan upplösningen 1984 inkluderade framträdanden i Storbritannien och Japan. Ett anmärkningsvärt inslag var en konsert i Japan där Rainbow framförde Difficult to Cure med en fullständig orkester. Denna föreställning filmades och släpptes senare på video som Japan Tour ’84.
Första soloalbumet Rescue You (1985-1987) 1985 släppte Turner sitt första soloalbum, Rescue You,https://www.discogs.com/release/2123033-Joe-Lynn-Turner-Rescue-You?srsltid=AfmBOopdscAz6_CnG_BNjINRdcrrmjdps7sjmck1eMR_iYiTF6cgCFeP producerat av Roy Thomas Baker, känd för sitt arbete med Queen och The Cars. Han skrev de flesta av låtarna tillsammans med keyboardisten Al Greenwood (från Foreigner). Den första singeln, Endlessly, fick mycket speltid på radio och MTV. Turner turnerade sedan med Night Ranger och Pat Benatar och medverkade även som skådespelare i TV-filmen Blue Deville.
Yngwie Malmsteen (1988-1989) Malmsteens tredje album, Trilogy, släpptes 1986 och innehöll sång av Mark Boals samt Malmsteen själv på både gitarr och bas. Boals lämnade dock bandet mitt under turnén och ersattes av Jeff Scott Soto. Turnén avbröts när Malmsteen råkade ut för en allvarlig bilolycka, där hans V12 Jaguar E-Type kraschade in i ett träd. Olyckan resulterade i en veckas koma och nervskador i hans högra hand. Till olyckan tillkom sorgen över att hans mor gick bort i cancer under samma period. Inför sitt nästa album omstrukturerade Malmsteen sitt band och tog in Turner samt studiomusikern Bob Daisley, som bidrog med baspartier och hjälp med texterna. Den 8 april 1988 släppte Malmsteen sitt fjärde studioalbum, Odyssey, via Polydor Records. Albumet nådde plats 40 på US Billboard 200, där det stannade i arton veckor, vilket gjorde det till Malmsteens högst placerade album på listan fram till 2021. Odyssey nådde även topp 50 i fem andra länder, delvis tack vare framgången med singeln Heaven Tonight, där Turners sångprestation hyllades av Huey. Under Odyssey-turnén uppträdde Malmsteen i Sovjetunionen, där konserterna spelades in och släpptes 1989 som Trial By Fire: Live in Leningrad. Samma år upplöstes den klassiska Rising Force-uppsättningen när bröderna Anders och Jens Johansson lämnade bandet, medan Turner gick vidare för att bli medlem i Deep Purple.
Erbjudanden från Bad Company, Foreigner och Deep Purple (1989-1990) miniatyr|Deep Purple på Le Galaxie i Amnéville, Frankrike, den 12 februari 1991, med Joe Lynn Turner som sångare. Innan han gick med i Deep Purple övervägde Turner erbjudanden från både Bad Company och Foreigner. Hans chans att provsjunga för Foreigner uppstod efter ett slumpmässigt möte med Mick Jones på China Club i New York, där han imponerade på bandet trots en negativ interaktion med deras manager, Bud Prager.https://www.rollingstone.com/music/music-features/joe-lynn-turner-deep-purple-rainbow-1234714544/ Även om Turner beundrade Paul Rodgers från Bad Company valde han till slut att gå med i Deep Purple efter att ha blivit kontaktad av bandets turnémanager, Colin Hart. Turner anslöt sig till Deep Purple 1989 efter att den långvarige sångaren Ian Gillan fått lämna, vilket markerade slutet på en sex månader lång sökning efter en lämplig ersättare. Turner blev inbjuden att provsjunga av bandets management och reste till en övergiven skidstuga i Vermont där gruppen repeterade. Under den formella auditionen deltog Turner i en längre jam-session som inleddes med en version av Hey Joe, initierad av gitarristen Ritchie Blackmore. Denna prestation visade Turners kompatibilitet med gruppens stil. Därefter började Jon Lord spela en ny melodi som inspirerade Turner att skriva text spontant. Detta samarbete resulterade i skapandet av The Cut Runs Deep, en låt som senare inkluderades på albumet Slaves and Masters från 1990. Nöjda med Turners prestation och kreativa bidrag erbjöd bandet honom officiellt rollen som sångare, vilket inledde hans tid i Deep Purple. Den 13 december 1989 jammade Deep Purple, utan keyboardisten Jon Lord, tillsammans med Turner på Red Fox Inn i Bondville, Vermont.Setlistan inkluderade versioner av Going Down (en cover av Alabama State Troupers), That’ll Be the Day (en cover av The Crickets) och Smoke on the Water. Denna informella jam-session förstärkte ytterligare Turners koppling till bandet och visade hans förmåga att samarbeta med dem live.
Turners tid i Deep Purple kulminerade med inspelningen av Slaves and Masters (1990), bandets trettonde studioalbum och det enda där han var sångare. Albumet, som släpptes den 22 oktober 1990, markerade en avvikelse från Deep Purples klassiska hårdrockssound och innehöll istället en mer melodisk och polerad stil, liknande Turners tidigare arbete med Rainbow. Producerat av Roger Glover och inspelat i tre olika amerikanska studior – Greg Rike Productions i Florida, Sountec Studios i Connecticut och Power Station i New York – blandade albumet stilar som delade både fans och kritiker. Turner var medförfattare till alla låtar på Slaves and Masters, i samarbete med Ritchie Blackmore, Roger Glover, Jon Lord och Ian Paice. Noterbara låtar inkluderar singlarna King of Dreams, en midtempo-låt med livliga texter och starka vokala hookar, och Love Conquers All, en ballad som visar Turners melodiska talang. Båda låtarna stöddes av musikvideor, med King of Dreams regisserad av James Foley och Love Conquers All regisserad av Storm Thorgerson. Albumet innehöll också Fire in the Basement, en snabb hårdrockslåt med energiska framträdanden från Blackmore och Paice, samt The Cut Runs Deep, en låt som sticker ut med sina lager av keyboards och vokalharmonier. Andra höjdpunkter inkluderar Too Much Is Not Enough, den första Deep Purple-låten som medförfattades av externa bidragsgivare Bob Held och Al Greenwood. Ursprungligen avsedd för Turners outgivna soloalbum, tillför låten en ny dynamik till albumet med sin lättare poprock-kant. Ytterligare låtar som Breakfast in Bed, Fortuneteller och Wicked Ways fortsatte albumets blandning av AOR och hårdrocksinfluenser, medan Truth Hurts gav en reflekterande, långsammare stund i albumets progression. Inspelningarna för Slaves and Masters resulterade också i låten Slow Down Sister, som inkluderades som bonusspår i senare återutgåvor. Blackmore har senare nämnt Slaves and Masters som sitt favoritalbum från Deep Purples återföreningsperiod 1984–1993, medan Turner fortsätter att framhäva det som en höjdpunkt i sin karriär.
Slaves and Masters Tour 1991 och inspelningssessioner för The Battle Rages On (1991-1992) Turnén för Slaves and Masters inleddes den 4 februari 1991 i Ostrava, Tjeckien och omfattade flera länder, inklusive flera i Europa, Skandinavien, USA, Japan, Thailand, Singapore, Brasilien och Israel, och avslutades den 29 september 1991. Den första delen av turnén täckte Europa och Storbritannien, med sju spelningar i Storbritannien mellan 10 och 17 mars 1991, med Vixen som förband. Efter en kort paus fortsatte Deep Purple turnén i USA, följt av konserter i Japan, Thailand och Singapore. Bandet spelade därefter i Sydamerika, inklusive i Brasilien, innan de återvände till Europa för en sista etapp, inklusive sin sista spelning i Israel. Totalt spelade bandet drygt femtio konserter med denna uppsättning, och inspelningar från fyrtiosex av dessa framträdanden cirkulerar bland samlare.