Queen är ett brittiskt rockband som bildades 1970 i London av gitarristen Brian May, sångaren Freddie Mercury och trummisen Roger Taylor. John Deacon, som var medlem under alla de kommande framgångsrika åren, anslöt först året därpå som den fjärde basisten i ordningen. Bandets tidigaste verk var influerat av progressiv rock och heavy metal, men med åren gick gruppen mot mer konventionell och radiovänlig musik genom att integrera arenarock och poprock. Bandet fick en betydande ställning världen över på 1970-talet och är sedan dess ett av Storbritanniens mest inflytelserika och framgångsrika band.
Innan gruppen bildats, spelade May och Taylor tillsammans i bandet Smile. Mercury var en av Smiles anhängare och uppmuntrade bandet att experimentera mer både live och i studion. Han anslöt till gruppen 1970 och föreslog namnet Queen. 1973 gavs bandets självbetitlade debutalbum ut och man tog sig in på den brittiska albumlistan för första gången med det andra albumet, Queen II, 1974. Genombrottet kom med gruppens tredje album Sheer Heart Attack (1974) och med det följande A Night at the Opera gjorde bandet internationell succé. Den sistnämnde innehåller "Bohemian Rhapsody" som var singeletta i Storbritannien i nio veckor och hjälpte till att popularisera musikvideoformatet. Queen höll sin första konsert i Sverige Nov 23 1974, Queenss konserthistorik, s61 /setlist.fm (läst 25 september 2025) den 23 november 1974 under sin Sheer Heart Attack-turné med ett framträdande på Konserthuset i Göteborg följd av en spelning den 27 nov på Olympen i Lund.
News of the World (1977) innehöll "We Will Rock You" och "We Are the Champions" som båda frekvent spelas vid sportsammanhang. I början av 1980-talet var Queen ett av de största arenarockbanden i världen. "Another One Bites the Dust" från The Game (1980) blev deras bäst säljande singel och samlingsalbumet Greatest Hits (1981) är det bäst säljande albumet i Storbritanniens musikhistoria med över 7 miljoner exemplar (Official Charts UK) har platinacertifierats 22 gånger "BPI" i UK och nio gånger "RIAA" i USA. Bandets framträdande på Live Aid-galan 1985 har röstats fram som det bästa liveframträdandet i rockmusikens historia. I augusti 1986 gjorde Mercury sitt sista liveframträdande med Queen i Knebworth, England. 1991 avled han av lunginflammation till följd av AIDS och Deacon drog sig tillbaka 1997. Sedan 2004 har May och Taylor turnerat under namnet "Queen +" med sångarna Paul Rodgers och Adam Lambert.
Gruppen har givit ut 15 studioalbum och uppskattas ha sålt mellan 180 miljoner och 300 miljoner skivor, vilket gör gruppen till en av världens bäst säljande musikartister. 1990 tilldelades Queen en Brit Award från British Phonographic Industry för "enastående bidrag till den brittiska musiken". 2001 blev de invalda i Rock and Roll Hall of Fame and Museum. Varje medlem i bandet har skrivit hitsinglar och alla fyra invaldes 2003 i Songwriters Hall of Fame. 2005 tilldelades Queen en Ivor Novello för "enastående sångkollektion" och 2018 fick man en Grammy Lifetime Achievement Award. I mars 2025 meddelades att Queen tilldelades 2025 års Polarpris.
Bland gruppens mest kända låtar kan nämnas: Killer Queen, Bohemian Rhapsody, Another One Bites The Dust, Don't Stop Me Now, We Are the Champions, We Will Rock You, I Want to Break Free, Under Pressure, Radio Ga Ga och The Show Must Go On.
Historia Åren med Mercury och Deacon 1970–1974: De tidiga åren miniatyr|Queen 1970, fr.v: Mike Grose, Roger Taylor, Freddie Mercury och Brian May. Som studenter spelade Brian May och Roger Taylor i bandet Smile tillsammans med sångaren och basisten Tim Staffell. I början av 1969 tog Staffell med sin kompis och rumskamrat Farrokh "Freddie" Bulsara, till spelningarna. Bulsara kom att fungera bra ihop med May och Taylor och följde Smiles karriär på nära håll. Som ledare och sångare i andra universitetsgrupper som Ibex, Wreckage och Sour Milk Sea, delade Bulsara gärna med sig av sina musikaliska och konstnärliga idéer för att Smile skulle kunna utvecklas vidare. När Staffell lämnade Smile för att gå med i bandet Humpy Bong övertygade Bulsara May och Taylor att fortsätta samarbetet med honom. Han föreslog namnet Queen som han tyckte var starkt och universellt och hade visuell potential. Basist i bandet blev Mike Grose som tidigare spelat med Taylor i bandet The Reaction. Det nya bandet gjorde sitt första liveframträdande den 27 juni 1970 vid ett välgörenhetsarrangemang för Röda korset som Taylors mor var med och anordnade. Vid den här tiden ändrade Freddie sitt efternamn till Mercury, inspirerad av en rad i låten "My Fairy King".
Bandet hade dock problem med basister. Mike Grose lämnade i augusti 1970 och ersattes av Barry Mitchell, som snart också han lämnade bandet. Doug Bougie blev bandets tredje basist men han fick sparken efter bara två spelningar i februari 1971. I början av 1971 presenterades May och Taylor för John Deacon på ett diskotek och som därefter fick provspela. De andra imponerades av hans spel och hur skicklig han var med elektronik, så han blev bandets slutliga basist. Efter Deacons ankomst började man repetera regelbundet och jobba med material till det som skulle bli bandets två första album.
1973 skrev Queen ett avtal med Trident Studios/EMI. I juli samma år gav de ut sitt debutalbum, Queen, som var starkt influerat av heavy metal och progressiv rock. På albumet finns kännetecknen från senare album; tunga rockspår som plötsligt brister ut i långsamma pianobaserade ballader med harmonisk sång och gitarr. Albumet blev väl mottaget av kritiker och Gordon Fletcher i tidskriften Rolling Stone skrev: "deras debutalbum är superbt", och enligt Daily Herald var det "en debut över medel". Albumet fick dock väldigt lite uppmärksamhet och singeln "Keep Yourself Alive" sålde inte i särskilt stor utsträckning. Senare har den kommit att ses som albumets höjdpunkt och 2008 återfanns den i Rolling Stones lista över de "100 bästa gitarrlåtarna genom tiderna". Albumet blev senare guldcertifierat i både Storbritannien och USA.
I februari 1974 uppträdde bandet för första gången i det brittiska topplisteprogrammet Top of the Pops där de framförde låten "Seven Seas of Rhye". Den blev gruppens första hit med en tionde plats på singeltoppen i Storbritannien. I mars samma år gavs Queen II ut, som nådde femteplatsen i Storbritannien och därmed blev bandets debut på den brittiska albumlistan. Albumets omslag är fotograferat av Mick Rock. Fotot skulle senare användas som bas för musikvideon till "Bohemian Rhapsody". Albumet är bandets första verkliga testament till dess distinkta ljudmattor och innehar långa komplexa instrumentpassager, texter med fantasytema och musikalisk virtuositet. Albumet innehåller också den sex minuter långar "The March of the Black Queen", som inte har någon refräng. Flera av låtarna var för komplexa för att framföras live. Kritiken var blandad; Winnipeg Free Press kallade det för ett "överproducerat odjur". Allmusic har beskrivit albumet som en favorit bland gruppens mest inbitna fans och det är det första av tre Queenalbum att ingå i boken 1001 album du måste höra innan du dör.
1974–1979: Genombrott och berömmelse miniatyr|En affisch för gruppens konsert i Waterbury 1975. I samband med utgivningen av Queen II gjorde gruppen en turné i Storbritannien följt av sin första turné i Nordamerika – där man agerade förband till Mott the Hoople. Queen tvingades dock avbryta turnén efter att May drabbats av hepatit. Medan han återhämtade sig började resten av bandet arbeta med nästkommande album. När Queen gav ut sitt tredje album, Sheer Heart Attack, i slutet av 1974 kom det definitiva genombrottet. Albumet toppade albumlistan i Storbritannien och gav bandet en guldskiva i USA. Två singlar gavs ut från albumet: "Killer Queen" och "Now I'm Here". Den förstnämnda är en av bandets mest kända låtar, som förenar brittisk music hall med Mays gitarrvirtuositet och nådde andra plats på den brittiska singellistan och tolfte på den amerikanska Billboardlistan. "Now I'm Here", en mer klassisk hårdrocklåt, hamnade på elfte plats på singellistan i Storbritannien. Det tredje albumet har något lättare influenser än de två första, mer radiovänlig musik och består av en blandning av musikstilar: brittisk music hall, heavy metal, ballader, ragtime och karibisk stil. Det var ett innovativt album som introducerade nya sound och melodimönster som senare skulle komma att raffineras i nästa album, A Night at the Opera. 2006 rankade Classic Rock albumet som nummer 28 i deras lista över "de 100 bästa brittiska rockalbumen någonsin", och året därpå rankades det av Mojo som nummer 88 i deras lista över "100 album som förändrade världen". Albumet är också det andra av tre Queenalbum att ingå i boken 1001 album du måste höra innan du dör.
Bandet gav sig ut på en världsturné i januari 1975 där varje medlem bar kläder designade av Zandra Rhodes och där man på scenen använde sig av mer ljus och effekter än tidigare. Man gjorde en egen turné i USA och spelade i Kanada för första gången. Därefter gjorde man åtta konserter i sju städer i Japan mellan mitten av april och början av maj. Då gruppen anlände till Japan överväldigades man av mottagandet och det stora intresset; alla konserter var utsålda och hela landet verkade drabbat av Queenfeber. Under turnén förhandlade bandet om att bryta kontraktet med produktionsbolaget Trident, vilket ledde till att Queen stod utan manager. Gruppen fick bland annat erbjudande från Led Zeppelins manager Peter Grant som dock ville att de skulle skriva på för Led Zeppelins produktionsbolag, Swan Song Records. Queen tackade nej och det slutade med att Elton Johns manager John Reid fick jobbet.
I november 1975 gav Queen ut sitt fjärde studioalbum, A Night at the Opera, namnet var taget efter bröderna Marx film med samma namn. Det var det dyraste album som dittills hade producerats. Likt föregående album innehåller det flera olika musikstilar och experiment med stereoljud. "The Prophet's Song" är ett åtta minuter långt epos med en mittensektion bestående av en kanon med enkla fraser i flera skikt för att skapa intrycket av en hel kör. Albumet blev en stor framgång i hemlandet, och gav Queen en trefaldig platina i USA. I Storbritannien röstades det fram som det 13:e bästa albumet genom tiderna i en omröstning av Channel 4. Det har också rankats högt i internationella omröstningar: i en omröstning av Guinness rekordbok placerades det som det 19:e bästa albumet genom tiderna, medan det i Australien hamnade på plats 28 i en omröstning gjord av Australian Broadcasting Corporation. Kritiker har ofta haft med A Night at the Opera på "bästa album"-listor. Det har bland annat listats i tidningen Q (plats 16) och Rolling Stone (plats 11). Albumet är också det tredje och sista av Queens album att ingå i boken 1001 album du måste höra innan du dör.
Albumet innehöll också låten "Bohemian Rhapsody", som gavs ut som första singel och därefter låg etta på den brittiska singellistan i nio veckor. Mercurys nära vän och radio-DJ:n Kenny Everett hade en stor roll i att singeln exponerades till den brittiska allmänheten. Bakom Band Aids "Do They Know It's Christmas?" och Elton Johns "Candle in the Wind 1997" är det den tredje bäst säljande singeln genom tiderna i Storbritannien. I USA nådde låten som bäst plats 9 (1992 gavs den åter ut och nådde då plats 2). Låten är den enda som sålts i över en miljon exemplar vid två separata tillfällen och den enda att ha varit etta på singellistan i Storbritannien över julhelgen två gånger. "Bohemian Rhapsody" har vid flera tillfällen också röstats fram som världens bästa låt. Videon var banbrytande på sin tid och anses idag vara den första riktiga marknadsföringsvideon. Som ett resultat förändrades marknadsföringen av popmusiken för alltid. Enligt May spelades video in så att gruppen skulle slippa att mima låten på Top of the Pops, då det hade sett märkligt ut att mima till en så komplex låt.