miniatyr|En flagga till minnet av 25-årsdagen av hungerstrejken. Hungerstrejken i Nordirland 1981 var kulmen på en fem år lång protest av irländska republikanska fångar under konflikten i Nordirland. Protesten började som "lakanprotesten" 1976, när Storbritanniens regering slutade ge paramilitära fångar särskild status som krigsfångar eller politiska fångar, vilket de hade erhållit genom provisoriska IRA:s förhandlingar med brittiska regeringen 1972. Protesten eskalerade under 1978 till vad som skulle kallas smutsiga protesten, då fångarna vägrade att duscha och täckte väggarna i cellerna med exkrementer. 1980 ägde den första hungerstrejken rum, med sju deltagare, vilken varade i 53 dagar.
Den andra hungerstrejken ägde rum 1981 och var en kraftmätning mellan fångarna och den brittiska premiärministern, Margaret Thatcher. En av hungerstrejkarna, Bobby Sands, valdes under strejken till parlamentsledamot, som en följd av medial bevakning världen över. I slutet av strejken hade tio fångar, inklusive Sands, svultit sig själva till döds. 100 000 människor deltog på Sands begravning. Hungerstrejken radikaliserade den irländska nationaliströrelsen och var den starkaste anledningen till att Sinn Féin kunde bli ett politiskt parti med en bred väljarbas bland den nordirländska befolkningen.
Bakgrund Hungerstrejker från irländska republikaners sida hade förekommit sedan 1917, och tolv män hade tidigare dött under andra hungerstrejker, inklusive Thomas Ashe, Terence MacSwiney, Seán McCaughey, Michael Gaughan och Frank Stagg.Meehan, Mairtin Óg, Finely Tempered Steel: Sean McCaughey and the IRA (2006), Republican Publications, s. 78 Efter införandet av interneringsläger 1971 drevs prison Long Kesh—senare omdöpt till HM Maze prison—som ett krigsfångsläger. Fångarna bodde i sovsalar och disciplinerade sig själva med militärliknande kommandostrukturer, militärövningar med låtsasvapen av trä och höll föreläsningar om gerillakrigföring och revolutionär politik.Beresford, David, Ten Men Dead (1987), Atlantic Monthly Press, s. 13–16, Fångar som blivit fällda nekades samma rättigheter som lägerfångarna fram till juli 1972, då en hungerstrejk av 40 IRA-fångar ledda av veteranen Billy McKee, ledde till att man införde "Special Category Status", det vill säga politisk fånge-status. Detta innebar att fångarna behandlades som krigsfångar och behövde bland annat inte bära fängelseuniformen eller utföra något fängelsearbete. 1976 avslutade, som ett led i "kriminaliseringspolitiken", den brittiska regeringen den speciella fångstatusen för paramilitära fångar i Nordirland. Politiken användes inte på redan existerande fångar, men för de som fälldes efter den 1 mars 1976.A Chronology of the Conflict - 1976 , CAIN. Hämtat 9 april 2007 Avslutandet av den speciella fångstatusen var ett allvarligt hot mot auktoriteten som de paramilitära ledarna inuti fängelset hade kunnat utöva över sina egna män. Dessutom var det katastrofalt i propagandahänsyn.
Första hungerstrejken Den 14 september 1976 påbörjade den nyligen fällda fången Kieran Nugent lakanprotesten, i vilken IRA:s och Irish National Liberation Armys (INLA) fångar vägrade att bära fängelsets uniformer och antingen gick nakna eller tillverkade kläder av fängelsets lakan. Efter en rad attacker på fångar som tömde sina pottor i cellerna eskalerade konflikten till den smutsiga protesten, där fångar vägrade att duscha och täckte väggarna med exkrementer.Provos The IRA & Sinn Féin, s. 220. Dessa protester syftade till att återupprätta den speciella politiska fångstatusen genom att få igenom sina "Fem Krav":
Rätten att inte bära fängelseuniform; Rätten att inte utföra fängelsearbete; Rätten att fritt umgås med andra fångar, och att organisera utbildnings- och fritidsaktiviteter; Rätten till ett besök, ett brev och ett paket i veckan; Fullständig återupprättelse av den frigivningstid som förlorats under protesten.Provos The IRA & Sinn Féin, s. 229–234.
Till en början drog inte protesten till sig särskilt mycket uppmärksamhet; till och med IRA betraktade den som en sidofråga i förhållande till sin väpnade kampanj.Provos The IRA & Sinn Féin, s. 217.Holland, Jack & McDonald, Henry, INLA Deadly Divisions (1996), Poolbeg, s. 261, Den började uppmärksammas när Tomás Ó Fiaich, den katolske ärkebiskopen av Armagh, besökte fängelset och fördömde förhållandena där.David Beresford, The deaths that gave new life to an IRA legend, The Guardian 5 oktober 1981. Hämtat 26 maj 2007 1979 kandiderade Bernadette Devlin, senare gift McAliskey, i valet till Europaparlamentet, med ett program som stödde de protesterande fångarna, och vann 5,9% av rösterna i Nordirland, trots att Sinn Féin hade manat till bojkott av valet.Nicholas Whyte, The 1979 European elections , CAIN 18 april 2004. Hämtat 26 maj 2007Jack Holland, A View North Anniversaries recall the rise of Sinn Féin , The Irish Echo 7 mars 2001. Hämtat 26 maj 2007 En kort tid efter detta grundades National H-Block/Armagh-kommittén, till stöd för de "Fem Kraven", med McAliskey som talesperson.Ten Men Dead, s. 21–22.Abstracts on Organisations , CAIN. Hämtat 26 maj 2007 Perioden före hungerstrejken var fylld av mord utförda av båda sidor i konflikten. IRA sköt och dödade en rad fängelsedirektörer,Ten Men Dead, s. 20. och lojalistiska paramilitärer sköt och dödade en rad aktivister i National H-Block/Armagh-kommittén, och sårade svårt McAliskey och hennes man i ett mordförsök.Taylor, Peter, Loyalists (1999), Bloomsbury Publishing, s. 168 McDonald, Henry & Cusack, Jim, UDA Inside the Heart of Loyalist Terror (2004), Penguin Books s. 116–118,
Den 27 oktober 1980 påbörjade republikanska fångar en hungerstrejk i Maze-fängelset. En mängd fångar anmälde sig som frivilliga till strejken, men endast sju fångar utvaldes för att matcha antalet män som skrev under Utropandet av den irländska republiken under påskupproret 1916. Gruppen bestod av IRA-medlemmarna Brendan Hughes, Tommy McKearney, Raymond McCartney, Tom McFeeley, Sean McKenna, Leo Green, och INLA-medlemmen John Nixon.O'Rawe, Richard, Blanketmen (2005), New Island, s. 103–104, Efter några veckor anslöt sig tre fångar i Armaghs kvinnofängelse; bland dessa Mairéad Farrell. Därefter utbröt ännu en, kortlivad, hungerstrejk i Maze-fängelset. I ett nervkrig mellan IRA-ledningen och den brittiska regeringen, medan McKenna ständigt föll i och ut ur koma och svävade mellan liv och död, tycktes regeringen gå med på kärnan av de fem kraven i ett trettio sidor långt dokument med detaljer om ett föreslaget arrangemang. Medan dokumentet skickades till Belfast bestämde sig Hughes för att rädda McKennas liv och avslutade strejken efter 53 dagar, den 18 december.
Andra hungerstrejken miniatyr|En minnessten till hungerstrejken. Här finns också Frank Stagg och Michael Gaughan som båda dog på 1970-talet efter Hungerstrejk. Belägen på Milltown Cemetery i Belfast. I januari 1981 blev det uppenbart att fångarnas krav inte hade uppfyllts. Befälhavarna i fängelset började dela ut officiella civilkläder, men fångarna krävde att få bära sina egna kläder. Den 4 februari förklarade fångarna att den brittiska regeringen hade misslyckats med att lösa krisen och att de därför skulle "hungerstrejka ännu en gång".English, Richard, Armed Struggle: The History of the IRA (2003), Pan Books, s. 195–196, Den andra hungerstrejken inleddes den 1 mars, när Bobby Sands, IRA:s Officer Commanding (ungefär befälhavare) i fängelset, vägrade äta. Till skillnad från den första hungerstrejken anslöt sig de andra fångarna den här gången en i taget, något som de trodde skulle tilldra sig maximalt folkligt stöd och utöva maximal press på den brittiska premiärministern Margaret Thatcher.Provos The IRA & Sinn Féin, s. 237.
Den republikanska rörelsen fick till en början kämpa för att tilldra sig allmänhetens uppmärksamhet och stöd för den andra hungerstrejken. Söndagen innan Sands påbörjade sin hungerstrejk hade 3 500 människor marscherat i demonstration genom västra Belfast; under den första hungerstrejken fyra månader tidigare hade antalet demonstranter varit 10 000.Provos The IRA & Sinn Féin, s. 239–240. Efter fem dagar efter hungerstrejkens början dog emellertid Frank Maguire, en oberoende republikansk parlamentsledamot för valkretsen Fermanagh and South Tyrone, vilket resulterade i ett omval. Bland nationalister och republikaner debatterades det om vem som skulle ställa upp i valet. Austin Currie från Social Democratic and Labour Party anmälde sitt intresse, liksom Bernadette McAliskey och Maguires bror Noel. Efter en del förhandlingar, och även hot mot Noel Maguire, bestämde de sig för att inte splittra de nationalistiska rösterna genom att kandidera, utan Sands blev enda kandidat gentemot det unionistiska partiet Ulster Unionist Partys kandidat Harry West.Moloney, Ed, A Secret History of the IRA (2002), Penguin Books, s. 211–212, Efter en intensiv valkampanj ägde valet rum den 9 april, och Sands valdes in i det brittiska underhuset med 30 492 röster mot Wests 29 046.Westminster By-election (NI) - Thursday 9 April 1981 , CAIN. Hämtat 26 maj 2007 miniatyr|vänster|En minnessten till hungerstrejkaren Bobby Sands i Milltown Cemetery. Valet av Sands väckte hopp om att en överenskommelse skulle kunna nås, men Margaret Thatcher vägrade att göra några eftergifter till hungerstrejkarna. Hon slog fast att "Vi är inte beredda att överväga speciell fångstatus åt vissa grupper av människor som avtjänar straff för kriminalitet. Brott är brott är brott, det är inte politiskt." ("We are not prepared to consider special category status for certain groups of people serving sentences for crime. Crime is crime is crime, it is not political".)What happened in the hunger strike?, BBC 5 maj 2006. Hämtat 28 maj 2007 Världens massmedia riktade ögonen mot Belfast och flera medlare besökte Sands i försök att förhandla fram ett slut på hungerstrejken, däribland Síle de Valera, barnbarn till Éamon de Valera, Johannes Paulus IIs personliga representant, och representanter för Europakommissionen för mänskliga rättigheter.Provos The IRA & Sinn Féin, s. 242–243. Även när Sands var nära döden förblev regeringens hållning oförändrad. Nordirlands statssekreterare Humphrey Atkins förklarade att "Om Mr. Sands framhärdar i sin önskan att begå självmord så är det hans val. Regeringen kommer inte att påtvinga honom medicinsk vård." ("If Mr. Sands persisted in his wish to commit suicide, that was his choice. The Government would not force medical treatment upon him".)
Den 5 maj dog Sands i sjukhusfängelset, på den 66 dagen av sin hungerstrejk, vilket ledde till kravaller i de nationalistiska delarna av Nordirland. Humphrey Atkins förklarade offentligt att Sands hade begått självmord "på order av de som ansåg att deras sak tjänades av hans död." ("Under the instructions of those who felt it useful to their cause that he should die".)Ellison, Graham & Smyth, Jim, The Crowned Harp: policing Northern Ireland (2000), Pluto Press, s. 102, Över 100 000 människor deltog på hans begravning, vilken genomfördes med IRA:s kompletta hedersceremonier. Margaret Thatcher visade ingen ånger för hans död. Inför underhuset sade hon att "Mr. Sands var en dömd brottsling. Han valde att ta sitt eget liv. Det var ett val som hans organisation inte gav till särskilt många av dess offer." ("Mr. Sands was a convicted criminal. He chose to take his own life. It was a choice that his organisation did not allow to many of its victims".)