Ordstammar i germanska språk är typer av ord i de böjliga ordklasserna (främst substantiv, adjektiv och verb) i den germanska språkgrenen, till vilken svenska hör. Varje typ namnges efter det sista ljudet (i några fall de sista ljuden) i den del av ordet som kallas ”stammen”. Dessa avslutande ljud i ordstammarna fanns i äldre germanska moderspråk, särskilt i de germanska språkens rekonstruerade gemensamma moderspråk urgermanska, men finns oftast inte oförändrade i de nutida germanska dotterspråken.

Indelningen av ord efter stamtyp grundas på en struktur som har försvunnit i moderna germanska språk. Ett modernt germanskt språk som standardsvenska har ofta korta ord. Ofta består ord bara av en del, en odelbar stam. Ett exempel är ”hund”. Ord har två eller flera delar, när ändelser fogas till ordstammen, som i ”hundar”: hund‑ar.

Men svenska har utvecklats ur det förhistoriska språket urgermanska. Urgermanska utvecklades i sin tur ur ett äldre förhistoriskt språk, urindoeuropeiska. Gemensamt för dessa äldre språk är att de hade längre ord, som ofta bestod av tre komponenter även när orden hade sin enklaste form:

rot–stamsuffix–ändelse

Roten och stamsuffixet utgör tillsammans stammen. Där fanns ett begränsat antal stamsuffix, högst ett par dussin. Därför kan man indela orden i grupper efter stamsuffixen. Här är några exempel från urgermanska:

dag‑a‑z – *dagaz, standardsvenska ”dag” arm‑a‑z – *armaz, ”arm”

Den mellersta komponenten i orden *dagaz och *armaz är stamsuffixet ‑a‑, så *dagaz och *armaz är a‑stammar. Den tredje komponenten, ‑z är en kasusändelse, kasusändelser fanns på alla substantiv i fornspråken. I dessa exempel är kasusändelsen en nominativändelse.

Andra substantiv hade andra stamsuffix, till exempel ‑i‑:

gast‑i‑z – *gastiz, ”gäst” wen‑i‑z – *weniz, ”vän”

Den mellersta komponenten i orden *gastiz och *weniz är stamsuffixet ‑i‑, så *gastiz och *weniz är i‑stammar.

Exempelorden har valts så att den urgermanska formen är lätt igenkännlig i standardsvenska. Asterisken * betyder att ett ord inte finns belagt eller är en hypotetisk form från ett tidigare språkstadium. I detta fall är orden *dagaz med flera rekonstruerade; där finns ingen bevarad urgermansk skrift med dessa ord.

I exemplen ser man hur ordstammarna namngivits efter det stamsuffix som använts för att bilda en ordstam av roten.

Ordet ”stam” har en dubbel betydelse. *arma‑ är en stam, men språkforskare säger också att hela ordet *armaz är en a‑stam. Skriftligt belagda avkomlingar av *armaz, som fornnordiska armr och nysvenska arm kan också kallas a‑stammar. Men i fråga om moderna språk är det oftast inte relevant att ange deras ursprungliga ordstamstyp, eftersom orden icke längre faller naturligt i grupper efter ursprunglig stamtyp. På grund av språkutvecklingen kan man inte längre urskilja stamsuffix som ‑a‑ och ‑i‑ i grundformerna arm och gäst. Ordstamsbegreppet har alltså mindre betydelse i moderna språk.

Ordstamsbegreppet förklarar uppkomsten av germanska språks och andra indoeuropeiska språks olika böjningsmönster. De svenska orden arm och gäst är exempel på detta. När orden böjs i pluralis (flertal), får de fortfarande olika pluralisändelser:

arm–armar gäst–gäster

Skillnaden mellan ‑ar‑ och ‑er‑ beror på att stamsuffixen har påverkat de nutida pluraländelserna.

Stamsuffixen har i moderna språk antingen försvunnit (som i singularisformen arm) eller finns undantagsvis kvar, mer eller mindre förändrade, i vissa böjningsformer, som i pluralisformen armar – ett restfenomen utan betydelse i modern grammatik och i undervisning.

Men i lite äldre språk som fornnordiska motsvarar böjningstyperna ofta indelningen efter ursprunglig ordstamstyp även om stamsuffixet inte är bevarat, så det är relevant att gruppera ord efter ordstam i grammatiska beskrivningar av äldre språk. Ordens tillhörighet till skilda paradigm är tydligt bestämd av den ursprungliga ordstamstypen.

Förekomsten av urskiljbara ordstamstyper är alltså ett arv från urindoeuropeiskan. Denna artikel ger en översikt av begreppet ordstam och de olika ordstamstyperna med störst vikt på den nordiska språkgruppen inom den germanska språkgrenen. Beskrivningen utgår från ordens former i urgermanskan i stället för former i den äldre urindoeuropeiskan. För fullständiga böjningsmönster hänvisas till artiklar om de rekonstruerade förhistoriska moderspråken, och belagda äldre germanska språk.

Germanska språks ursprung

De flesta språk som idag talas i området från Europa till norra Indien har utvecklats ur ett förhistoriskt språk, urindoeuropeiska.David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidorna 306–310. Urindoeuropeiskan splittrades i flera språk; bland dem var urgermanska,Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 6. som talades i norra Europa under första årtusendet före Kristus.David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidan 310.Alfred Bammesberger, Die Morphologie, sidan 9. Urgermanskan splittrades i sin tur i olika germanska språk.David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidan 311. Ett av dessa tidiga germanska språk var urnordiskan.Elias Wessén, Svensk språkhistoria I, sidan 5. Urnordiskan utvecklades till fornnordiska, som var ganska enhetlig i hela Skandinavien. Urnordiskan splittrades sedan i olika nordiska språk, däribland de svenska språkliga varieteterna. miniatyr|vänster|stående=1.2|Förenklat träd för svenskans härstamning. Observera att urnordiska och fornnordiska är skilda språkstadier. Urindoeuropeiska och urgermanska är hypotetiska språk, som rekonstruerats genom att jämföra belagda språk som utvecklats ur dem.Elias Wessén, Svensk språkhistoria I, sidan 7. Urnordiska är däremot ett delvis belagt språk, eftersom där finns urnordiska runinskrifter.

”Urnordiska”, som talades före vikingatiden, skall skiljas från ”fornnordiska”, som talades ungefär på vikingatiden i väst‐ och östnordiska varieteter (dialekter).

Böjningsmönster i indoeuropeiska språk

Ett typiskt drag för indoeuropeiska språk är att de har flera böjningsmönster för varje ordklass. Ett enkelt exempel är att standardsvenska substantiv har sex deklinationer med olika pluralisändelser:Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära, sidan 57.

Singularis Pluralis kvinna kvinn‐or arm arm‐ar gäst gäst‐er ko ko‐r bälte bälte‐n ägg ägg (+nollmorfem)

I den grammatiska kategorin numerus av substantiv har alltså standardsvenska grammemet pluralis som utmärks med sex olika allomorfer: ‑or, ‑ar, ‑er, ‑r, ‑n och nollmorfem.

En mångfald av böjningsmönster är ingen självklarhet. Finska språkliga varieteter (som inte är indoeuropeiska) har endast en deklination i nomenböjningen och en konjugation i verbböjningen.Osmo Hormia, Lärobok i finska, sidan 8.

Orsaken till att indoeuropeiska språk i allmänhet har olika böjningsmönster är att ett flertal ordstamstyper fanns, och att dessa påverkat ändelserna. Skälet till att svensktalande säger två armar, två gäster (och inte till exempel två armar, två *gästar eller två *armer, två gäster) är att arm och gäst tillhör olika ordstamstyper.

Rot, stamsuffix och böjningsändelse

Inledande jämförelse med nutida svenska

För att förstå analysen av ordstamstyper är det nödvändigt att bli bekant med den urindoeuropeiska tredelningen av ord i rot, stamsuffix och böjningsändelse. För att uppnå denna förståelse krävs av en svensktalande att man frigör sig från vår intuitiva uppfattning av ords struktur.

Intuitivt gör svensktalande en tudelning av böjda ord i en grundform eller stam å ena sidan och ändelser som fogas till stammen å den andra. Till stammen båt‐ kan i svenska fogas ändelser: båt‑ar, båt‑en, båt‑ar‑na.Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära, sidan 37.

I vissa fall är dock en tredelad ordstruktur tydlig i svenska, som i rys‑ning‑ar. De tre morfemtyperna kallas:Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära, sidan 31. rot eller rotmorfem, som bestämmer den grundläggande semantiska betydelsen: rys‐ avledningssuffix eller avledningsmorfem, som avgör ordklasstillhörigheten och utvidgar roten till en ordstam: ‑ning‐ böjningsändelse eller böjningsmorfem, som avgör grammemtillhörighet: ‑ar

Roten och avledningssuffixet bildar en stam, och avledningssuffixet kan därför kallas stamsuffix.

Att avledningssuffixen (stamsuffixen) bildar ord och avgör ordklasstillhörighet visas av dessa exempel:

ret‑ning‑ar – ett substantiv ret‑lig‑ast – ett adjektiv ret‑a‑de – ett verb

De flesta ord i nutida svenskt löpande tal eller skrift är inte tredelade på detta vis, men principen har demonstrerats här för att förklara äldre indoeuropeiska språks ordstruktur.

Rot, stamsuffix och böjningsändelse i urindoeuropeiska

De urindoeuropeiska ord som kan rekonstrueras bestod i regel av rot, stamsuffix och böjningsändelse. I urindoeuropeiskan fanns ord som bestod av enbart rot och ändelse,Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.1. men språket utvecklades alltmer till ett stadium där ord hade denna uppbyggnad:Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.1.

Tredelningen var ett normalfall även när stamsuffixet inte ändrade ordets ordklasstillhörighet. Detta arv är uppenbart i urgermanska och urnordiska, även om där finns urgermanska och urnordiska ord som inte passar in i detta schema. I senare nordiska språk (efter urnordiskan) är arvet från den urindoeuropeiska ordstrukturen mindre synligt, eftersom avledningssuffix och böjningsändelser ofta växt ihop till en enhet eller försvunnit. Ett svenskt substantiv som båt består idag enbart av en rot (som är lika med en stam eftersom stamsuffix saknas), och i en böjd form som båtar finns en ändelse ‑ar som är en reducerad sammansmält rest av det ursprungliga stamsuffixet och den ursprungliga böjningsändelsen. Arvet från den tidigare ordstamsvariationen är dock synligt som variation i nutida språks ordböjning.

Beteckningar för ordstamstyper

Ordstamstyperna har namngivits efter stamsuffixen. Det urgermanska ordet *fiskaz (fisk, nominativ) kan analyseras som *fisk‑a‑z; stamsuffixet är ‑a‑, och ordet kan sålunda kallas en a‑stam.

Olika konventioner för ordstamsbeteckningar

Att ett ord som urgermanska *fiskaz kallas en a‑stam i viss litteratur beror på att man där tar fasta på det språkstadium där suffixet hade formen ‑a‑. Men språkljuden i ord har ändrats. I urindoeuropeiskan hade ordet fisk formen *pisḱos i nominativ;Jana Chamonikolasová, A Concise History of English, sidan 73. stamsuffixet var *‑o‑. Det urindoeuropeiska stamsuffixet *‑o‑ utvecklades till urgermanska *‑a‑. (Dessutom blev det uddljudande p‑ ett f‑ i germanska språk. Tecknet ḱ i pisḱos står för palatalt k‑ljud, /kʲ/.)

Man kan alltså benämna denna ordstamstyp ”o‑stammar” om man tar fasta på stamsuffixets ljudvärde i ett äldre språkstadium (‑o‑), eller ”a‑stammar” om man tar fasta på stamsuffixets yngre ljudvärde (‑a‑). Olika germanska grammatikor har olika konventioner.Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 227. Flera grammatiska beskrivningar av urgermanska har det det förra beteckningssättet;Till exempel Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar; Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic beskrivningar av urnordiska och nordiska fornspråk har vanligen det senare.

Ett liknande fall är de stammar som på ett tidigare unindoeuropeiskt stadium haft stamsuffixet ‑ā‑. Dessa stammar brukar rekonstrueras med former som slutar med ‑ō‑ i rekonstruerad urgermanska. Utvecklingen av detta stamsuffix har varit:

tidig urindoeuropeiska *‑eh2‑ (fonetiskt *‑ah2‑) → senare urindoeuropeiska *‑ā‑ → urgermanska *‑ō‑ → urnordiska ‑u‑Don Ringe, From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford 2006. Sidan 73.Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitten 3.3.1. och3.3.2. → fornnordiska bortfall av stamsuffixet

(h2 är en hypotetisk urindoeuropeisk konsonant med ovisst ljudvärde.)

Beteckningen ā‑stam utgår från ett äldre språkstadium, och ō‑stam från ett yngre. (Makron över ā och ō betecknar lång vokal.)