Ernest Pingoud , född 14 oktober 1887Komponisten der Gegenwart. Munzinger. i Sankt Petersburg, död 1 juni 1942 i Helsingfors, var en i Ryssland född finländsk kompositör och musikskribent. Han emigrerade till Finland 1918 och blev en centralgestalt i 1920-talets modernism i finländskt musikliv. Pingoud verkade från 1924 som intendent för Helsingfors stadsorkester och var en utpräglad kosmopolit som stod främmande för den nationella konsten, vilket gjorde honom till en avvikande gestalt i sin samtid. Efter Pingouds död föll hans verk för lång tid i glömska.

Biografi

Uppväxt och studier I sin hemstad Sankt Petersburg studerade Pingoud musik privat för pianisten Alexander Siloti och vid för Nikolaj Rimskij-Korsakov och Aleksandr Glazunov. Siloti blev bekant med den unge Pingoud när familjerna var grannar vid familjen Pingouds sommarställe Tikkala gård nära Viborg. Pingoud tog pianolektioner i smyg, eftersom fadern Guido Pingoud, kyrkoherde vid den tyska församlingen Sankta Katarina i Sankt Petersburg, inte såg med blida ögon på sonens musikstudier. Hans mor tillhörde den finländska släkten Sesemann med anknytning till bland annat släkten Melartin.

Efter sin studentexamen 1906 skickades Pingoud till Tyskland för studier. Han studerade musik för Hugo Riemann och tre år i Leipzig för Max Reger, som ansåg honom vara en av sina mest begåvade elever. Vid sidan av musiken studerade han bland annat geologi, filosofi och tysk litteratur i Jena, München, Bonn och Berlin, med tysk litteratur som huvudämne. Han skrev en doktorsavhandling om den unge Goethe och romantiken, men den godkändes inte eftersom nya källor vid samma tid kullkastade avhandlingens material. Under studietiden 1906–1912 besökte Pingoud även Frankrike, Schweiz och Italien.

Karriär i Finland Pingouds band till Finland knöts under värnplikten 1915 i Österbotten och i Björneborg, där han blev bekant med sin blivande maka. De gifte sig 1918 och bodde i Viborg under åren 1918–1922. Största delen av de verk som Pingoud komponerade i Sankt Petersburg är försvunna. Efter tiden i Viborg var Pingoud musiklärare i Åbo i två år. År 1924 flyttade han till Helsingfors, där han ledde Edvard Fazers konsertbyrå och verkade som intendent för Helsingfors stadsorkester, en tjänst han innehade fram till sin död 1942. Inom ramen för bägge uppdragen upprätthöll Pingoud omfattande kontakter med inhemska och utländska kompositörer och andra konstnärer.

Litterär verksamhet Sin litterära gärning inledde Pingoud i den tyskspråkiga tidningen . Under studietiden skickade han musikbrev från Berlin 1910–1911, och 1908–1914 skrev han litterära essäer samt konsert- och operarecensioner i Sankt Petersburg. Essäserien Studien zur Musik der Gegenwart i tolv delar visar att han var väl förtrogen med de nya strömningarna i musiken. Efter att ha lärt sig svenska fortsatte Pingoud på 1920-talet sin verksamhet i svenskspråkiga tidningar i Åbo och Helsingfors. Han var mycket språkkunnig men behärskade inte finskan tillräckligt väl för att skriva artiklar; alla artiklar av Pingoud på finska är därför översättningar.

Debuten 1918 och mottagandet När verk av Pingoud första gången framfördes på en konsert i Helsingfors den 16 november 1918 väckte det modernistiska programmet stort intresse. De framförda verken, bland annat La dernière aventure de Pierrot, pianokonsert nr 1 och Danse macabre, var inspirerade av Richard Strauss, Debussy och Skrjabin och var de mest vågade musikstycken som hade framförts i Finland. I recensionerna kallades Pingoud futurist, kubist, ultramodernist och till och med "musikalisk bolsjevik". Konserten ledde till en polemik mellan kritikern Erik Furuhjelm och Pingoud, och i sitt genmäle deklarerade Pingoud att han tänkte förbli lika "extrem". Särskilt en yngre musikergeneration tog emot Pingouds musik med entusiasm; orkesterns pianist Sven Sandberg nämnde i brev till Elmer Diktonius både kompositören och dirigenten Pingoud i närmast hänförda ordalag.

Pingouds produktivitet som kompositör i slutet av 1910-talet och början av 1920-talet var enorm. Hans andra konsert hölls 1919, den tredje 1920, den fjärde 1922, den femte 1924 och den sjätte 1925, och vid samtliga framfördes nya kompositioner. Han fick även ett gott mottagande när han dirigerade egna verk vid konserter i Berlin 1923 och i Viborg 1936, och hans musik framfördes i viss utsträckning utomlands, även i USA.

Musik

Stil Pingoud var framför allt en orkesterkompositör vars produktion till sitt uttryck i huvudsak bestod av idealistisk-symbolistiska symfoniska dikter i Skrjabins anda – även hans tre symfonier ligger nära den symfoniska dikten. Hans pianokonserter representerar en mer traditionell stil med influenser av Liszt och Rachmaninov. De symfoniska dikterna har litterära rubriker eller motton, ofta på tyska eller franska, men kan inte anses vara beskrivande programmusik i egentlig mening; rubrikerna introducerar bara motiven i respektive verk och den andliga värld de speglar.

Som kompositör var Pingoud även influerad av Gustav Mahler och Sergej Prokofjev samt 1920-talets modernistiska strömningar i Europa, men mötte som föregångsman föga förståelse av sin samtid.

Modernast är Pingoud i kammarmusiken Fem sonetter, där han närmar sig den tidiga aforistiska stilen hos Schönberg, Berg och Webern. Den egentliga atonaliteten, för att inte tala om dodekafonin, stod Pingoud emellertid främmande för. Han tog även avstånd från nyklassicismen på grund av dess restaurationsaspekt och kom således att stå utanför dessa två huvudströmningar i den moderna musiken under 1900-talets första årtionden.

Verk Orkestertrilogin Cor ardens, Narkissos och Le chant de l'espace, komponerad kring övergången från 1920- till 1930-tal, har ansetts representera en förenklad stil men innehåller även extatiska element. Pingouds två sista verk, La face d'une grande ville och La flamme éternelle, uruppfördes i Helsingfors i slutet av 1930-talet. La face d'une grande ville är den första finländska kompositionen som kan betecknas som en urban maskindikt, med satser som "Glömd gata", "Fabrikerna", "Statyer och springbrunnar", "Ljusreklam", "De arbetslösas parad", "Vakande hus" och "Samtal mellan gatlyktor och morgonrodnad". Verket framfördes som en balett vid Finlands Opera 1941 med koreografi av George Gé.

Pingoud komponerade även underhållningsmusik under pseudonymerna "Jonny Loke" och "Lauri Olari".

Kosmopoliten Pingoud var en särling inom finländskt musikliv. Under 1920- och 1930-talen fanns knappast någon annan kompositör som inte komponerade ett enda orkesterverk med Kalevala-motiv, inte gjorde arrangemang av folksånger, och som när han kände behov av folklighet komponerade , foxtrotar och schlagers under pseudonym. I en artikel i tidskriften Ultra 1922 skrev Pingoud att den nationella konsten är ett barndomsstadium i all konst, och att den finländska musiken karakteriserades av en kamp med formella och tekniska svårigheter.

Pingouds kosmopolitiska hållning uppskattades inte alltid. Eftersom han dessutom försiktigt kritiserade Sibelius väckte hans synpunkter irritation. Aarre Merikanto kallade honom ogrundat för jude i ett privat brev och ansåg att sådana som han inte behövdes i Finland. Även Sibelius uttryckte misstänksamhet gentemot Pingoud i sin dagbok. Å andra sidan hade Pingoud också anhängare; till de varmaste hörde författaren och musikkritikern Ralf Parland.

Död och eftermäle Pingoud avled den 1 juni 1942 genom självmord i Helsingfors. Efter hans död föll verken nästan helt i glömska. Partituren till orkesterverken finns inte i tryck, vilket gör dem svåra att framföra. År 1995 publicerades ett urval av hans artiklar i finsk översättning med titeln Taiteen edistys. Som kompositör har Pingoud ansetts förtjäna en ställning jämbördig med de två andra stora finländska modernisterna på 1920-talet, Aarre Merikanto och Väinö Raitio.

Källor

Noter

Kategori:Finländska klassiska kompositörer Kategori:Födda 1887 Kategori:Avlidna 1942 Kategori:Män Kategori:Finländare från Sankt Petersburg Kategori:Personer som begått självmord