Baltimore Orioles är en professionell basebollklubb i Baltimore i Maryland i USA som spelar i American League, en av de två ligorna i Major League Baseball (MLB). Klubbens hemmaarena är Oriole Park at Camden Yards.
Orioles hade sin storhetstid 1966–1983, då klubben vann World Series tre gånger och American League sex gånger.
Baltimore Orioles är den tredje klubben med det namnet inom MLB. 1882–1899 spelade en klubb med det namnet i American Association och National League och 1901–1902 spelade en annan klubb i American League, vilket är dagens New York Yankees.
Historia Milwaukee Brewers (1894–1901) Klubben grundades 1894 i Milwaukee i Wisconsin under namnet Milwaukee Brewers (inte att förväxla med dagens Milwaukee Brewers i National League). Det hade funnits flera föregångare som använt samma smeknamn, en som spelade i Union Association 1884 och en som spelade i American Association 1891. Klubben var en av åtta klubbar i en omstartad liga som hette Western League, där klubbarna kom från den amerikanska mellanvästern. Ligans starke man var Ban Johnson, som hade som mål att göra spelet i ligan mer ärligt med bättre domare och mer av en familjeatmosfär på matcherna. 1894 fanns det bara en så kallad major league, National League. Western League var en minor league, men Johnsons långsiktiga mål var att göra den till en major league.
miniatyr|stående|vänster|Connie Mack. De första säsongerna gick dåligt för Brewers. Första året slutade klubben sist, året därefter sexa och tredje året återigen sexa. 1897 fick klubben en ny tränare och delägare, Connie Mack, som de tre föregående säsongerna hade varit spelande tränare för Pittsburgh Pirates i National League. Med Mack vid rodret vann klubben för första gången fler matcher än de förlorade, 85-51, och hamnade i den övre halvan av sluttabellen. 1898 gick det också bra, 82-57, och man kom trea efter att länge ha nosat på förstaplatsen. Året efter föll dock klubben till sjätte plats igen.
Inför 1900 års säsong skedde förändringar i ligan. Den bytte namn från Western League till American League för att markera att den inte bara var en angelägenhet för mellanvästern. Ett par nya klubbar etablerades i storstäder längre österut i USA, men ligan var fortfarande en minor league. Brewers slutade säsongen på andra plats, och detta blev Connie Macks fjärde och sista säsong som tränare. Året efter tränade han Philadelphia Athletics i American League, vilket han sedan fortsatte med i hela 50 år. Han valdes så småningom in i Hall of Fame. Ny tränare för Brewers blev Hugh Duffy, även han sedermera invald i Hall of Fame.
Inför 1901 års säsong utropade Ban Johnson American League till en major league i konkurrens med National League. Ytterligare fyra klubbar flyttades till storstäder längre österut, och för Brewers blev konkurrensen för svår. Klubben slutade sist efter att ha vunnit bara 48 matcher mot 89 förluster. Redan i säsongens första match mot Detroit Tigers gick det snett. Man förlorade med 13–14 efter att ha tillåtit Detroit att göra tio poäng i nionde och sista inningen. Först i säsongens sjätte match, mot Cleveland Bluebirds, lyckades man vinna klubbens första seger någonsin i major league-sammanhang. Under större delen av säsongen låg Brewers sist och gick även med förlust och efter säsongen flyttade Johnson klubben till St. Louis.
Under åren i Milwaukee spelade klubben i två olika arenor, Athletic Park 1894 och Lloyd Street Grounds 1895–1901.
St. Louis Browns (1902–1953) Populära men oftast dåliga Efter flytten till St. Louis bytte klubben namn till St. Louis Browns. Smeknamnet Browns eller Brown Stockings hade tidigare använts av två klubbar i MLB, dels en klubb som spelade i National Association 1875 och i National League 1876–1877 och dels lokalkonkurrenten St. Louis Cardinals i National League, som hade använt det smeknamnet 1882–1898. Ny hemmaarena blev Sportsman's Park och ny tränare blev Jimmy McAleer. Tack vare flera aggressiva värvningar, varav flera från Cardinals, lyckades man gå från sista plats 1901 till andra plats 1902 med 78 vinster och 58 förluster. Framgången blev dock inte långlivad. De två följande säsongerna kom Browns sexa och året därefter åtta och sist med 54 vinster och 99 förluster. Trots detta gick klubben bra ekonomiskt. Cardinals var ännu sämre och Browns var den mest populära klubben i St. Louis. Till 1908 utökade man Sportsman's Parks publikkapacitet till 18 000 åskådare, en hög siffra på den tiden. Det året gick det också bättre på planen och man var med och slogs om ligatiteln ända in i september, men fick till slut nöja sig med fjärde plats. I publikligan kom klubben tvåa med sammanlagt 618 947 åskådare.
miniatyr|stående|vänster|George Sisler. Efter 1908 skulle det dröja ända till 1920 innan Browns kom så högt som fyra i ligan igen. McAleers sista säsong som tränare var 1909 och efter det bytte klubben tränare ofta som en följd av de dåliga resultaten – klubben förlorade till exempel över 100 matcher tre år i rad 1910–1912. En av tränarna, Branch Rickey, blev senare en mycket framgångsrik sportchef i MLB och är invald i Hall of Fame. Rickey var djupt religiös och vägrade delta i matcher på söndagar, så en av spelarna fick då ta över tränaruppgifterna. 1915 lockade Rickey George Sisler till klubben och Sisler skulle visa sig vara en mycket bra värvning. Från början spelade han en del som pitcher och outfielder, men det var som förstabasman han blev en superstjärna. "Gorgeous George", som han kallades, var en av de bästa slagmännen i MLB:s historia och var även duktig defensivt och bra på att stjäla baser.
Relativa framgångar Browns hade några förhållandevis framgångsrika år i början av 1920-talet. Under sex säsonger 1920–1925 kom klubben fyra, trea, tvåa, femma, fyra och trea. George Sisler satte nytt MLB-rekord 1920 när han slog 257 hits under en säsong, ett rekord som stod sig i 84 år tills Ichiro Suzuki slog 262 hits 2004. När Browns kom tvåa 1922 var de bara en vinst efter ligamästarna New York Yankees och Sisler hade ännu en fantastisk säsong med ett slaggenomsnitt på 0,420 och 246 hits. En annan Browns-spelare, Ken Williams, blev den första i MLB:s historia att nå minst 30 homeruns och 30 stulna baser under samma säsong. Nästa spelare att lyckas med det var Willie Mays, men det dröjde till 1956. Browns vann 93 matcher 1922, den enda gång klubben nådde minst 90 vinster under sin tid i St. Louis. Även publikmässigt var 1922 den bästa säsongen i St. Louis med sammanlagt 712 918 åskådare. 1924–1926 var Sisler spelande tränare. Sett över hela karriären hade Sisler ett slaggenomsnitt på 0,340 och han valdes senare in i Hall of Fame.
Ökenvandring 1920 började även lokalkonkurrenten St. Louis Cardinals spela sina hemmamatcher i Browns arena Sportsman's Park. När den ena klubben var på resande fot och spelade bortamatcher spelade den andra hemma. Inför 1926 års säsong utökades publikkapaciteten till cirka 30 000 åskådare. De som drog mest nytta av detta var dock hyresgästerna Cardinals, som just 1926 vann World Series för första gången, vilket ledde till att Cardinals popularitet ökade på bekostnad av Browns. Hädanefter kunde inte Browns mäta sig med Cardinals publiksiffror i Sportsman's Park. Lågvattenmärket var 1935, när sammanlagt bara 80 922 åskådare kom till Browns 76 hemmamatcher, ett snitt på bara 1 065 åskådare per match. Även på planen var Cardinals överlägsna Browns. Medan Cardinals vann National League nio gånger från och med 1926 till och med 1946 hamnade Browns oftast på den nedre halvan i American League. Under 1930-talet förlorade klubben minst 90 matcher åtta av tio säsonger. Vissa år var extra dåliga; 1937 vann Browns bara 46 matcher och förlorade 108 och två år senare gick det ännu sämre med 43 vinster och 111 förluster.
Framgångar under kriget Inför 1942 års säsong fanns planer på att flytta klubben till Los Angeles och därmed bli den första MLB-klubben på USA:s västkust. Dagen före mötet där man skulle besluta om detta utfördes dock attacken mot Pearl Harbor och planerna skrotades. 1942 blev ändå ett framgångsrikt år för klubben. En bit in i 1941 års säsong hade man fått en ny tränare, Luke Sewell, som genast hade satt sin prägel på klubben och börjat inpränta en vinnarmentalitet i spelarna. Flera spelare som varit med om de dåliga åren såldes eller byttes bort. 1942 vann Browns 82 matcher och förlorade 69 och kom trea i American League. Det gick lite sämre 1943, men 1944 vann Browns mycket överraskande American League för första och enda gången under sin tid i St. Louis. Alla andra klubbar i MLB hade vid den här tiden vunnit sin liga åtminstone en gång.
Precis som för alla andra klubbar under andra världskriget var spelarsituationen kaotisk inför säsongen med spelare som blev inkallade till krigstjänstgöring eller tog arbeten i krigsindustrin och Sewell tvingades använda många oprövade spelare (rookies) samtidigt som andra var spelare som andra klubbar hade släppt och några var kända som riktiga festprissar. Spelarna var inte väl förberedda inför säsongsstarten och det var inte många som trodde att Browns skulle kunna utmana om ligatiteln. Säsongen började dock på bästa tänkbara sätt. Browns vann de nio första matcherna, vilket var nytt rekord för American League och tangerat rekord för MLB. Browns avslutade grundserien minst lika bra genom att vinna elva av de tolv sista matcherna, varav de fyra sista i rad mot New York Yankees. Med bara en match kvar var klubben lika med Detroit Tigers, men eftersom Tigers förlorade mot Washington Senators med 1–4 och Browns vann mot Yankees med 5–2 var det Browns som blev ligamästare med en vinsts marginal, efter 89 vinster och 65 förluster. Flera journalister ansåg att det var den mest dramatiska upplösningen i MLB:s historia.
Efter ligasegern var det dags för klubbens första World Series. Motståndare var lokalkonkurrenten och storfavoriten St. Louis Cardinals, som hade vunnit National League och skulle spela sin tredje World Series i rad. Detta ledde till ett problem för klubbarnas tränare. Under säsongen hade de och deras fruar nämligen delat en och samma lägenhet, vilket gick bra eftersom klubbarna aldrig var i St. Louis samtidigt då de hade samma hemmaarena. Nu var frågan vem som skulle bo i lägenheten under World Series. Cardinals tränare lät Sewell bo där och de båda männen var så goda vänner att de åkte från matcherna i World Series i samma bil.
1944 var åttonde gången i World Series-historien som båda klubbarna kom från samma stad, det hade hänt i Chicago 1906 och i New York 1921–1923, 1936–1937 och 1941. Matchserien kallades Streetcar Series eftersom Sportsman's Park låg vid en av stadens huvudgator som hade en viktig spårvagnslinje. Browns vann första matchen med 2–1 men Cardinals vann den andra med 3–2 i elfte inningen. Browns vann match tre med 6–2 men därefter vann Cardinals tre raka matcher med 5–1, 2–0 och 3–1, och därmed hela World Series med 4–2 i matcher.
Nedgång och flytt miniatyr|stående|Bill Veeck (till höger). Året efter World Series spelade Browns bra och kom trea med 81 vinster och 70 förluster, men därefter kom de aldrig bättre än sexa. Tre gånger 1946–1953 förlorade Browns minst 100 matcher. 1951 fick klubben en ny ägare, Bill Veeck, som försökte locka publik på alla möjliga sätt, bland annat skrev han kontrakt med den 45-årige pitchern Satchel Paige och även med den kortväxta (109 cm) spelaren Eddie Gaedel, som fick en walk i sin karriärs enda plate appearance i augusti 1951. Året efter försökte Veeck flytta klubben till Los Angeles, men de andra klubbägarna sade nej, dels eftersom de ogillade Veecks alla påfund som de ansåg förlöjligade sporten och dels eftersom en klubb på västkusten skulle innebära för långa resor för de andra klubbarna.