Idries Shah (, , ); även känd som Idris Shah, född Sayed Idries el-Hashimi (arabiska: سيد إدريس هاشمي) och med pseudonymen Arkon Daraul, född 16 juni 1924 i Simla (nuvarande Shimla) i Brittiska Indien, död 23 november 1996 i London, var en indisk-brittisk författare med afghanska anor som var sufilärare och skrev mer än tre dussin böcker inom ämnen som sträcker sig från psykologi och andlighet till reselitteratur och kulturstudier.
Han föddes i Indien, som ättling i en kunglig pashtun-afghansk familj och växte huvudsakligen upp i England. Hans tidigare skrifter behandlade magi och häxeri. 1960 grundade han bokförlaget Octagon Press, som gav ut översättningen av sufiklassiker och hans egna titlar. Den banbrytande boken The Sufis kom 1964 och blev väl mottagen internationellt. 1965 grundade Shah the Institute for Cultural Research, ett London-baserat välgörenhetsinstitut inriktat på studier av mänskligt beteende och kultur. En liknande organisation, the Institute for the Study of Human Knowledge (ISHK), finns i USA under ledning av Robert Ornstein, professor i psykologi vid Stanford University, vilken Shah utnämnde som sin ställföreträdare i USA.
I sina böcker presenterar Shah sufism som en universell form av visdom vilken föregick islam. Med betoning på att sufism inte var statisk utan alltid anpassade sig till tiden, platsen och människorna, utformade han sin lära i västerländska, psykologiska termer. Shah använde sig mycket av traditionella s.k. teaching stories, lärande berättelser och parabler, texter som innehöll flera lager av innebörder ägnade att trigga till insikt och självreflektion hos läsaren. Han är kanske mest känd för sina samlingar humoristiska historier om Mulla Nasrudin
Shah kritiserades ibland av orientalister som ifrågasatte hans referenser och bakgrund. Hans roll i kontroversen angående en nyöversättning av Rubaiyat av Omar Khayyam publicerad av vännen Robert Graves och hans äldre bror Omar Ali-Shah, blev speciellt utsatt för granskning. Men han hade också många ryktbara försvarare, den främsta bland dem författarinnan Doris Lessing. Shah blev erkänd talesman för sufism i väst och var gästföreläsande professor vid flera västerländska universitet. Hans arbete har spelat en betydelsefull roll i presentationen av sufism som en sekulär, individualistisk form av andlig visdom, inte nödvändigtvis kopplad till någon speciell religion.: “Though commonly mistaken as a Moslem sect, the Sufis are at home in all religions”
Biografi Familj och tidiga år Idries Shah föddes i Simla i Indien. Fadern, Afghansk-indiske Sirdar Ikbal Ali Shah var författare och diplomat. Modern, Saira Elizabeth Luiza Shah var från Skottland. Hans familj på fädernet var Musavi Sayyids. Det fäderneärvda hemmet låg nära Kabuls Paghman Gardens. Hans morfar, Sayed Amjad Ali Shah, var nawab i Sardhana i den nordindiska staten Uttar Pradesh, en ärvd titel som familjen fått som tack för tjänster utförda åt britterna av en tidigare förfader, Jan-Fishan Khan., p. 13; reprint by Elibron Classics (2001):
Shah växte upp huvudsakligen i närheten av London. Enligt L.F. Rushbrook Williams började Shah redan som mycket ung, följa med på sin fars resor och fastän de både reste vida omkring och ofta, så återvände de alltid till familjen i England som var hemmet i många år. Genom dessa resor, som ofta var en del av Ikbal Ali Shahs sufiarbete, kunde Shah möta och tillbringa tid med många framstående statsmän och framträdande personligheter i både öst och väst. Williams skriver: En sådan uppväxt gav, för en ung man med en sådan markant intelligens som Idries Shah visade sig ha, många möjligheter att tillägna sig ett verkligt internationellt och brett synsätt och en kunskap om människor och platser som vilken professionell diplomat som helst, både äldre och erfarnare, hade kunnat avundas honom. Men en diplomatkarriär lockade inte Idries Shah..."
Shah berättade om sin okonventionella uppväxt i en BBC intervju med Pat Williams 1971. Han berättade om hur hans far och hans stora familj och vänner alltid försökte att exponera barnen för "en mångfald av intryck" och ett brett spektrum av kontakter och erfarenheter med avsikt att utveckla en allsidig person. Shah beskriver detta som det "Sufiska tillvägagångssättet" till utbildning.
Efter det att hans familj flyttat från London till Oxford 1940 för att undkomma blitzen, (tyska bombningar), tillbringade han två eller tre år på The City of Oxford High School. 1945 följde han sin far till Uruguay som sekreterare i faderns halalkött-beskickning. Han återvände till England i oktober 1946, efter anklagelser om oegentliga affärstransaktioner.
Privatliv Shah gifte sig med Cynthia (Kashfi) Kabraji 1958. De fick dottern Saira 1964, som följdes av tvillingar – sonen Tahir och dottern Safia – 1966.
Vänskap med Gerald Gardner och Robert Graves och publiceringen av The Sufis Mot slutet av 1950-talet etablerade Shah kontakt med Wicca-kretsar i London och fungerade under en tid som sekreterare och vän till Gerald Gardner, grundaren av moderna Wicca. På den tiden brukade Shah varje tisdag kväll hålla till vid ett bord på restaurang Cosmo i Swiss Cottage (Norra London) för alla som var intresserade av Sufism.
1960 startade Shah sitt bokförlag, Octagon Press; en av deras första utgivningar var Gardners biografi - med titeln Gerald Gardner, Witch. Boken tillskrevs en av Gardners anhängare, Jack Bracelin, men hade i själva verket skrivits av Shah.
Enligt Frederic Lamond, användes Bracelins namn därför att Shah inte ville förvirra sina Sufielever genom att visa intresse för en annan esoterisk tradition." Lamond sa att Shah verkade ha blivit något desillusionerad av Gardner och sagt till honom en gång när han var på besök: När jag samtalade med Gerald önskade jag ibland att jag var en News of the World-journalist. Vilket fantastiskt avslöjande material! Ändå har jag från säkert håll att den här gruppen kommer att utgöra en hörnsten i den kommande tidens religion. Men rationellt, rationellt förstår jag det inte!
I januari 1961, under en trip på Mallorca med Gardner, mötte Shah den engelske poeten Robert Graves. Shah skrev till Graves från sin pension i Palma och bad om ett "tillfälle att få hälsa på dig inom en snar framtid" Han tillade att han för närvarande undersökte extatiska religioner och att han hade "närvarit... vid experiment utförda av häxorna i England, svampätning o s v " - ett ämne som intresserat Graves under en tid.
Shah talade också om för Graves att han "för ögonblicket var intensivt upptagen med att föra den extatiska och intuitiva kunskapen vidare". Graves och Shah blev snart nära vänner och förtrogna. Graves visade ett hjälpsamt intresse för Shahs skrivkarriär och uppmuntrade honom att publicera en auktoritativ behandling av Sufism för en västlig läsekrets tillsammans med praktiska möjligheter att studera ämnet; detta kom att bli The Sufis. Ett betydande förskott som Shah lyckades få på boken kunde lösa tillfälliga penningbekymmer.
1964 kom The Sufis , publicerad av Doubleday med en lång introduktion av Robert Graves. Boken upptecknar Sufismens starka inflytande på västlig civilization och tradition från 600-talet och framåt genom arbetet av personer som Roger Bacon, Johannes av Korset, Ramón Llull (Raymond Lully), Chaucer och andra och har blivit en klassiker. Liksom Shahs andra böcker i ämnet utmärkte sig The Sufis genom att undvika en terminologi som skulle ha kunnat identifiera hans tolkning av Sufism med traditionell islam.
I boken använde han sig också avsiktligt av en "scattered style", en utspridningsteknik; Shah skrev till Graves att dess avsikt var att avbetinga människor och att förhindra deras återbetingning"; i annat fall skulle han möjligen använt sig av en mer konventionell framställning. Boken sålde dåligt först och Shah investerade ett betydande belopp av sina egna pengar på att marknadsföra den. Graves sade åt honom att inte oroa sig; trots att han hade vissa betänkligheter angående texten och var sårad över att Shah inte hade tillåtit honom att korrekturläsa den före publicering; han sade att han var "så stolt över att ha varit med och hjälpt till med publiceringen" och försäkrade Shah att det var "en fantastisk bok som snart kommer att erkännas som en sådan. Lämna åt den att finna sina egna läsare som kommer att höra din röst spridas, inte de som Doubleday förestaller sig.".
John G. Bennett och Gurdjieff-kopplingen I juni 1962, ett par år före publiceringen av The Sufis, hade Shah också etablerat kontakt med medlemmar av rörelsen som bildats runt Gurdjieffs och Ouspenskys mysticism-läror . En artikel hade kommit,Augy Hayter, en elev till både Idries och Omar Ali-Shah hävdar att artikeln, publicerad i Blackwood's Magazine, var skriven av Idries Shah under pseudonym. När Reggie Hoare, en Gurdjieff-anhänhare och Bennets bundsförvant, skrev till magasinet, förbryllad av beskrivningar av övningar som var kända av endast ett fåtal Gurdjieff-elever, var det Idries Shah som svarade Hoare och Hoare som presenterade Shah för Bennett. Shah själv beskrev efteråt Blackwood's Magazineartikeln som "nätfiske", enligt Hayter. ().() som beskrev författarens besök till ett hemligt kloster i Centralasien, där metoder slående lika Gurdjieffs metoder till synes lärdes ut. Det annars okända klostret hade, antyddes det, en representant i England. En av Ouspenskys första elever, Reggie Hoare, som hade medverkat i Gurdjieffs arbete sedan 1924, tog kontakt med Shah genom den artikeln. Hoare "tillmätte speciell betydelse till det Shah hade sagt honom angående Enneagram-symbolen och sade att Shah hade avslöjat hemligheter om den som vida överträffade vad vi hört från Ouspensky." Genom Hoare blev Shah presenterad för andra Gurdjieffanhängare inklusive John G. Bennett, en framstående Gurdjieff-elev och grundare av "Institute for the Comparative Study of History, Philosophy and the Sciences" beläget vid Coombe Springs, en fastighet på 28 000 m² i Kingston upon Thames, Surrey.
Vid den tiden hade Bennett redan utforskat det sufiska ursprunget till många av Gurdjieffs läror, baserat på både Gurdjieffs flertaliga egna uttalanden och på resor i öst som Bennett gjort själv och där han mött flera Sufischejker. Han var övertygad om att Gurdjieff hade antagit många idéer och tekniker från Sufierna och att för dem som hört Gurdjieffs föreläsningar i början på 1920-talet så var ”det Sufiska ursprunget till hans läror omisskännligt för den som studerat båda”."
Bennett skrev om sitt första möte med Shah i sin självbiografi Witness (1974): Till en början var jag på min vakt. Jag hade just beslutat att gå vidare på egen hand och nu hade en annan ”lärare” dykt upp. Ett eller två samtal med Reggie övertygade mig om att jag åtminstone borde bilda mig en egen uppfattning. Elizabeth och jag gick till en middag hos Hoares för att träffa Shah som visade sig vara en ung man runt 40 år. Han pratade oklanderlig engelska och bortsett från skägget och några av sina gester skulle han lätt ha kunnat tas för en engelsk ”public school type”. Vårt första intryck var ofördelaktigt. Han var rastlös, rökte oavbrutet och verkade för angelägen om att göra ett gott intryck. Halvvägs under kvällens lopp hade vår attityd helt och hållet ändrats. Vi insåg att han inte bara var en ovanligt begåvad man utan att han också hade det obestämbara något som utmärker en människa som arbetat seriöst med sig själv…Eftersom jag visste att Reggie var en mycket försiktig man som dessutom var tränad i att bedöma information efter många år inom underrättelsetjänsten, accepterade jag hans försäkringar och också hans övertygelse om att Shah hade en mycket viktig mission att fylla i väst som vi borde hjälpa honom att genomföra."