miniatyr|Amelia Bloomer i Bloomerdräkt. Dräkter av denna typ var accepterade för hemmabruk, men sågs som radikala i offentliga sammanhang. miniatyr|Karikatyr av kvinnor i bloomerdräkt. Kvinnor som visade sig offentligt i byxor upplevdes som provocerande i det dåtida samhället.
miniatyr|Kvinnliga basketbollsspelare, 1908. Den ökade gymnastiken bland kvinnor vid sekelskiftet 1900 gjorde att kläder snarlika de tidigare Bloomers blev mer accepterade.
Dräktreformrörelsen, eller rationella dräktreformrörelsen, var en rörelse under 1800-talet som syftade till att reformera den dåtida kvinnliga klädedräkten för att göra den mer hälsosam och bekväm. En rad föreningar grundades mellan cirka 1850 och 1900 för att informera om hälsoriskerna med det dåtida kvinnomodets korsetter, långa kjolar och många lager underkläder, och föreslå alternativa "reformdräkter", i vissa fall med byxor, eller enbart en reformering och förenkling av underkläderna, såsom att snöra korsetterna mindre hårt, korta kjolarna och bära färre underkläder. Rörelsen fick mest uppmärksamhet i USA och Storbritannien, men förekom även i övriga Västeuropa, däribland Sverige.
Historia Från 1830-talet och framåt förekom en växande kritik mot klädedräkten för kvinnor, då modet från detta decennium och framåt utvecklade sig åt en för hälsan allt mer skadlig riktning. Vad man främst kritiserade var den stora mängd underkläder som bars i flera lager och tyngde ned bärarens rörelser och skapade en ojämn värmefördelning och överhettning; de allt längre kjolarna som sopade med sig smuts från gator och golv och spred dem överallt där bäraren vistades; och framför allt korsetterna, som skadade skelettet, tryckte inre organ nedåt och uppåt eller mot varandra, och försämrade rörelsefrihet, blodcirkulation och syreupptagning.
Korsetten gjorde kvinnan blek av den bristfälliga blodcirkulationen, fick henne att bli andfådd av minsta ansträngning på grund av den dåliga syreupptagningen, och ansågs också av dåtida läkare ha inverkat på förekomsten av bleksoten, en sjukdom som ökade kraftigt sedan korsetten började användas på 1830-talet.Hazelius-Berg, Gunnel, Dräktreformer under 1800-talet, Fataburen Nordiska Museets och Skansens årsbok 1949 s. 127–156 Denna kritik kom från både medicinskt kunniga, feminister, hälsoentusiaster och progressiva idealister, och så småningom bildades föreningar för att föra fram dessa åsikter om en dräktreform.
Dräktreformrörelsen nådde så småningom sina krav, eftersom samhällsutvecklingen oberoende av rörelsen gjorde en dräktreform nödvändig genom kvinnors allt större deltagande i yrkesliv, idrott och andra rörliga aktiviteter. Vid sekelskiftet 1900 blev byxor och avsaknad av snörliv accepterat som sportkläder för kvinnor, och i och med moderevolutionen i form av 1920-talets mode efter första världskriget, där den nya kvinnan började klippa sitt hår och klä sig i korta klänningar utan korsetter, var rörelsens mål uppnådda.
Danmark I Danmark hade flickor redan på 1860-talet använt bloomersdräkten som skridskodräkt. Ingen separat förening för dräktreform skapades i Danmark, men Dansk Kvindesamfund tog upp frågan under inflytande av Svenska drägtreformföreningen, vars utställning av reformdräkter visades i Köpehamn.
Dansk Kvindesamfund utgav en reformdräktbroschyr, Om Sundheden og Kyindedraegten av J. Frisch, med förslag till dräktplagg, och samarbetade tätt med Stockholm och Oslo vid utformandet av reformdräkter, och deltog i utställningar, så som Den Nordiske Industri-, Landbrugs- og Kunstudstilling i Kjøbenhavn 1888.
Finland Ingen separat förening för dräktreform skapades i Finland, men Finsk kvinnoförening tog upp frågan under inflytande av Svenska drägtreformföreningen, höll föredrag i flera finska städer och hade en mönsterdepå i Helsingfors. 1887 rapporterades att reformdräkten användes som gymnastikdräkter i stadens flickskolor, vid en tid när pojkskolorna ännu inte hade särskilda gymnastikkläder för sina elever.
Finsk kvinnoförening deltog sommaren 1893 i Ryska Hygieniska Sällskapet i Petersburg 1893 med en skoldräkt inspirerad av Svenska drägtreformföreningens modell, och belönades med den stora silvermedaljen.
Frankrike I Frankrike var det förbjudet i lag för kvinnor att bära byxor offentligt, även om många radikala kvinnor, som George Sand, bar byxor av individuellt val och uppfattades som excentriker på grund av det.
Frankrike var centrum för den dåtida modeindustrin, som på många sätt var dräktreformrörelsens huvudfiende. I slutet av 1800-talet togs frågan om en reformdräkt upp i flera av de franska kvinnoföreningarna, men de valde att inte prioritera den. Frågan nådde ingen framgång i Frankrike på grund av den franska modeindustrins starka ställning.
Genombrottet för byxor och korsettfria dräkter kom när Frankrike greps av en stark entusiasm för cykling under 1890-talet. Även kvinnor cyklade då offentligt överallt, och var då klädda i bekväm dräkt utan korsett och med "bloomerbyxor" offentligt, något som gjorde synen vanlig och därigenom introducerade en dräktreform trots motståndet mot reformen i Frankrike.
Medan den franska modeindustrin länge varit dräktreformrörelsens främsta motståndare, kom den efter 1900 gradvis att hjälpa reformen att få sitt genombrott. Dräktreformrörelsen påverkade franska modeskapare, och i början av 1900-talet blev kvinnomodet alltmer naturligt, för att efter första världskriget slutligen ha infört korta kjolar och avskaffat korsetten.
Under 1900-talets första årtionde inkorporerades reformrörelsens reformliv i det dåtida franska modet, som ersatte den gamla typen av korsett som varit föremål för reformrörelsens motstånd. I 1910-talets mode inkorporerade det franska modet slutligen två frågor som reformrörelsen slutligen hade verkat för, när Paul Poiret kortade av kjolarna och avskaffade korsetten. Denna utveckling blev fullständig genom 1920-talets mode efter första världskriget, något som slutligen uppnådde dräktrörelsens mål.
Nederländerna I Nederländerna spreds ett intresse för frågan efter grundandet av en tysk dräktreformförening 1896, och 1899 grundades Veereeniging voor Verbetering van Vrouwenkleeding (V.v.V.V.v.), som utgav publikationer, deltog i utställningar och arbetade med att ta fram ett nytt klädmode som kunde vara vackert och hälsosamt samtidigt.
Norge Ingen separat förening för dräktreform skapades i Norge, men Norsk Kvinnesaksforening tog upp frågan under inflytande av Svenska drägtreformföreningen, vars utställning av reformdräkter visades i Oslo. Svenska reformdräktsmönster fick stor framgång i Norge, där rörelsen beskrivs som framgångsrik.
Läkaren Lorentz Dietrichson höll 1886 tre föredrag om dräktreform i Norge, varav det sista var ett referat av den svenska rörelsen. Han propagerade främst för korsettens skadeverkningar. Norsk kvindesagsforening engagerade sig sedan i frågan, och Johanne Biörn höll föredrag och delade ut informationsmaterial i Oslos skolor. Designen Kristine Dahl hade framgång även i Sverige och Danmark med sina modeller av reformdräkten. Kristine Dahl beskrivs som både vacker och karismatisk och fick framgång genom att visa att en hälsosam dräkt inte behövde innebära att den var ful, något som annars var ett stort hinder för framgång. Dahl hade inte bara framgång i Norge, utan ska under sitt besök i Sverige ha gett nytt liv även till den svenska rörelsen.
Storbritannien Dräktreformrörelsen nådde Storbritannien från USA, och en rad föredrag hölls av reformaktivister redan år 1851, samma år som i USA. I England var det främst den amerikanska bloomerdräkten med byxor under en knälång tunika som fördes fram av dräktreformrörelsen, något som gjorde att rörelsen uppfattades som radikal och chockerande för allmänheten, som vid denna tid inte var van vid att se kvinnor i byxor.
Rörelsens krav hyllades av läkarvetenskapen, och den upplevde också en kort blomstring inom societeten, där "bloomerbaler" en kort tid firades. Rörelsen blev dock svårt häcklad i den brittiska pressen, där kvinnor i bloomerdräkt beskrevs som rebeller som arbetade för att försöka ta över även andra manliga privilegier än bara byxorna. Trakasserier förekom mot de radikala kvinnor som försökte bära klädseln offentligt, och ogillandet från den allmänna opinionen släckte snart rörelsen.
Reformdräktrörelsen återuppväcktes i England när 'National Health society' och 'Rational Dress Society' grundades år 1881. Rational Dress Society leddes av Florence Harburton och E.M. King, och den senare bröt sig sedan loss och grundade 'Rational Dress Association', som följdes av 'Rational Dress League' och sedan av 'Healthy and Artistic Dress Union' 1890. Denna gång fick rörelsen större framgång. Den sammanföll med acceptansen för offentlig kvinnlig gymnastik i form av främst cykling, vilket innebar att det blev socialt accepterat att offentligt visa sig i vad som tidigare ansetts vara gymnastikdräkt. Dessutom stöddes rörelsen kraftigt att den samtida brittiska konstnärsrörelsen Prerafaeliterna och deras ideal om Artistic Dress. Rörelsen förde framgångsrikt fram argumentet att skönhet förutsatte hälsa, och de "artistiska klänningar" som tillverkades av 'Liberty Company' från 1875 blev gradvis en succé.
Sverige I Sverige grundades Svenska drägtreformföreningen år 1886, sedan idéerna om dräktreformrörelsen i USA och Storbritannien hade nått Sverige året innan genom professor Curt Wallis, som hemförde boken Dress and Health. Boken översattes till svenska 1885 av Oscara von Sydow och fick titeln Reformdrägten: En bok för qvinnor skrifven af qvinnor. Idéerna om en förbättrad och mer hälsosam klädsel spred sig bland bildade kvinnor i huvudstaden. Anne Charlotte Leffler höll då ett uppmärksammat föredrag om dräktreformrörelsen 1885 (i Nya Idun) som ledde till att föreningen Hantarbetets Vänner gav konstutbildade Hanna Winge uppdraget att designa en svensk reformdräkt. Dräkten syddes upp av Augusta Lundin och ställdes ut offentligt och väckte uppmärksamhet.
Vid Dräktreformföreningen första sammanträde valdes Ellen Key till mötets ordförande och bland medlemmar fanns läkaren Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga historiker Ellen Fries och pedagogen Anna Whitlock. I Sverige sysslade rörelsen, efter initiala försök att lansera en reformdräkt, främst med att förespråka en reformering av underkläderna och en diskret justering av de synliga kläderna. Den svenska rörelsen brevväxlade med både den brittiska och Jeness Millers amerikanska rörelse vid samma tid.
Rörelsen nådde viss framgång, särskilt ifråga om skolflickor. På 1890-talet visade undersökningar att snörliv på skolflickor inte längre var accepterat i Sveriges flickskolor. Vid samma tid rapporterade Augusta Lundin att en större andel av hennes kunder använde livstycke i stället för snörliv, och vid sekelskiftet 1900 hade förekomsten av bleksot, som vid denna tid till stor del ansågs bero på korsetterna, kraftigt minskat i Sverige.
Tyskland I Tyskland propagerades tidigt för en dräktreform, ledd av företrädare för gymnastiken och läkarvetenskapen, främst läkarna Gustav Jaeger och Heinrich Lahmann. Som en del av Livsreformsrörelsen, en rörelse för en hälsosam livsstil som uppkommit med den tyska industrialismen, förespråkades en mer hälsosam klädstil även för män, och därefter utvecklades också vad man kallade för en "vetenskapligt" hälsosam reformdräkt även för kvinnor, vars ursprungliga dräkt var ännu mer ohälsosam, och man förespråkade öppet byxor för kvinnor.