Ivan Alexander (bulgariska: Иван Александър, ; originalstavning: ІѠАНЪ АЛЄѮАНдРЪ)Som det stavas i Zograf and Orjahov Charters. , född okänt datum, död 17 februari 1371, var tsar av Bulgarien från 1331 till sin död 1371.Lalkov, Rulers of Bulgaria, ss. 42–43.
Under Ivan Alexanders styre upplevde det andra bulgariska kungariket en kulturell renässans som ibland kallas "den bulgariska kulturens andra guldålder". Hans långa regeringstid anses vara en övergångsperiod i bulgarisk medeltidshistoria. Ivan Alexander inledde sitt styre genom att ta itu med interna problem och yttre hot från Bulgariens grannar, det bysantinska riket och Serbien, och åstadkom en period av ekonomisk återhämtning med kulturell och religiös renässans.Bǎlgarite i Bǎlgarija, 2.1
Han kunde dock inte hindra nya intrång av de osmanska styrkorna, ungerska invasioner från nordväst och därtill hotet från digerdöden. I ett olyckligt försök att bekämpa dessa problem delade han upp landet mellan sina två söner,Delev, Istorija i civilizacija za 11. klas men detta resulterade i att landet försvagades och splittrades inför den förestående osmanska erövringen.
Tidigt styre Ivan Alexander föddes som son till despoten Sratsimir av Krăn och Petritsa, syster till Mikael Asen III av Bulgarien.Božilov, Familijata na Asenevci, ss. 192–235. På faderns sida härstammade Ivan Alexander från Asendynastin. År 1330 var Ivan Alexander själv despot och styrde staden Lovetj. Tillsammans med sin far och sin svärfar Basarab av Valakiet kämpade Ivan Alexander år 1330 mot serberna i slaget vid Velbǎzjd i dagens Kjustendil, varvid Bulgarien förlorade. Nederlaget, i kombination med de försämrade relationerna med det bysantinska riket, framkallade en intern kris, som förvärrades av en bysantinsk invasion. En statskupp tvingade ut Ivan Stefan ur huvudstaden Tǎrnovo år 1331 och konspiratörerna satte Ivan Alexander på tronen.Fine, Late Medieval Balkans, s. 273.
Den nye härskaren började befästa sin ställning genom att återvinna territorier som nyligen förlorats till det bysantinska riket. Under 1331 förde Ivan Alexander fälttåg omkring Adrianopolis och återerövrade nordöstra Thrakien. Samtidigt avsatte Stefan Uroš IV Dušan sin far Stefan Uroš III Dečanski och blev samma år kung av Serbien. Detta bidrog till ett normaliserande av relationerna mellan länderna. Ivan Alexander och Stefan Uros IV Dušan ingick en allians, som ytterligare befästes genom att den serbiska kungen under påsken 1332 gifte sig med Helena av Bulgarien, en syster till Ivan Alexander.Fine, Late Medieval Balkans, s. 274.
Vid ungefär samma tid gjorde Belaur, en bror till Mikael Asen III, uppror i Vidin, förmodligen för att stöda sin avsatte brorson Ivan Stefans fordran på tronen. Den bysantinske kejsaren Andronikos III Palaiologos avancemang mot Bulgarien under sommaren 1332 fördröjde de militära insatserna mot rebellerna. Bysantinerna gick in i det bulgariskkontrollerade nordöstra Thrakien, men Ivan Alexander skyndade söderut med en liten armé och kom snabbt i kapp Andronikos III på Rusokastro.
Efter att ha givit intryck av att vilja förhandla överrumplade Ivan Alexander, förstärkt av det mongoliska kavalleriet, den mindre men bättre organiserade bysantinska armén i slaget vid Rusokastro. De omtvistade städerna gav sig till Ivan Alexander, medan Andronikos III tog sin tillflykt till Rusokastro. Kriget slutade med att Ivan Alexander mötte Andronikos och slöt fred. För att besegla alliansen trolovades Ivan Alexanders äldste son, Mikael Asen IV, med Andronikos dotter Maria (Eirene) och äktenskapet ägde rum år 1339.Božilov, Familijata na Asenevci, ss. 192–197. Den bulgariske kejsaren var nu fri att vända sin uppmärksamhet mot Belaur, men det var inte förrän 1336 eller 1337 som upproret i nordväst stävjades.Andreev, Bǎlgarija prez vtorata četvǎrt na XIV v., ss. 33–41.
Omkring år 1332 hade Ivan Alexander krönt sin äldste son Mikael Asen IV till medkejsare, kanske för att säkra tronföljden inom sin egen familj. Han följde upp detta med att kröna sina yngre söner Ivan Sratsimir och Ivan Asen IV år 1337. Ivan Alexander kan därigenom ha haft för avsikt att ta kontroll över viktiga städer och regioner, eftersom Ivan Sratsimir bosatte sig i Vidin och Ivan Asen IV förmodligen i Preslav. Detta var ett markant avsteg från bysantinsk praxis, där monarkens yngre söner gjordes till despoter, oavsett om de fick ansvar för administration av ett territorium eller ej.Andreev, Bǎlgarija prez vtorata četvǎrt na XIV v., ss. 23–52.
Förhållandet till det bysantinska riket miniatyr|Bulgarien under Ivan Alexanders styreBaserad på Lalkov, Rulers of Bulgaria I början av 1340-talet hade relationen med det bysantinska riket tillfälligt försämrats. Ivan Alexander krävde att hans kusin Sjisjman, en av sönerna till Mikael Asen III, skulle utlämnas och hotade med krig. Hans planer slog dock tillbaka, då bysantinerna skickade en av sina allierade, den turkiska emiren av Smyrna Umur Begs flotta mot honom. Turkarna landsteg i Donaudeltat och började att plundra landsbygden och attackera bulgariska städer.
Ivan Alexander invaderade återigen det bysantinska riket i slutet av 1341,Bakalov, Istorija na Bǎlgarija, "Esenta, 1341 g." och hävdade att han kallats av folket i Adrianopolis. Hans trupper besegrades två gånger av bysantinernas turkiska allierade nära staden.Fine, Late Medieval Balkans, pp. 292–293.
Under 1341–1347 var det bysantinska riket försatt i ett utdraget inbördeskrig efter Andronikos III Palaiologos död. Hans son Johannes V Palaiologos var bara nio år gammal och stridigheter utbröt om förmyndarskapet mellan pojkens mor Anna av Savojen och Johannes VI Kantakouzenos som fadern utsett som förmyndare. Aristokratin stödde Johannes VI medan de lägre samhällsskikten stödde regenten.
Bysantiernas grannar utnyttjade inbördeskriget och medan Stefan Uros IV Dušan av Serbien allierade sig med Johannes VI Kantakouzenos, stödde Ivan Alexander Johannes V Palaiologos och hans regent. Även om dessa två Balkan-härskare valde motsatta sidor i det bysantinska inbördeskriget, vidhöll de sin allians med varandra. Som belöning för stödet tilldelade regentskapet Ivan Alexander staden Philippopolis (Plovdiv) och nio viktiga fästningar i Rodopibergen år 1344. Denna fredliga erövring blev den sista stora framgången för Ivan Alexanders utrikespolitik.Fine, Late Medieval Balkans, s. 304.
Serbiens framväxt och det osmanska hotet
Den serbiske kungen drog utnyttjade även han situationen under det bysantinska inbördeskriget och tog besittning över det som nu är Nordmakedonien, större delen av Albanien och norra Grekland. Under år 1345 började han att kalla sig själv "Kejsare över serber och greker" och år 1346 kröntes han som sådan av den nyinsatte patriarken av Serbien. Detta förargade bysantinerna, men serberna verkar ha fått stöd av Bulgarien, då patriarken av Bulgarien Simeon, deltog i att skapa det serbiska patriarkatet och medverkade vid den kejserliga kröningen av Stefan Uros IV Dušan.Fine, Late Medieval Balkans, ss. 309–310.
Under 1340-talets andra hälft återstod föga av Ivan Alexander ursprungliga framgångar. Johannes VI Kantakouzenos turkiska allierade plundrade delar av bulgariska Thrakien år 1346, 1347, 1349, 1352 och 1354, vilket tillsammans med digerdödens härjningar plågade området.Fine, Late Medieval Balkans, ss. 322, 325, 328. Bulgarernas försök att avvärja angriparna misslyckades gång på gång och Ivan Alexanders tredje son och medkejsare, Ivan Asen IV, dödades i en strid mot turkarna år 1349, liksom hans äldre bror Mikael Asen IV år 1355 eller strax dessförinnan.Andreev, Bǎlgarija prez vtorata četvǎrt na XIV v., ss. 67–75.
Under år 1351 var det bysantinska inbördeskriget över och Johannes VI Kantakouzenos insåg det hot som osmanerna på Balkan innebar. Han vädjade till de styrande i Serbien och Bulgarien om en enad insats mot turkarna och bad Ivan Alexander om pengar för att bygga krigsfartyg.Bǎlgarite i Bǎlgarija, 2.2, Han fick dock ingen hjälp eftersom grannarna inte litade på hans avsikter.Fine, Late Medieval Balkans, s. 325. Ett nytt försök till samarbete mellan Bulgarien och det bysantinska riket följde år 1355,Bakalov, Istorija na Bǎlgarija, "1355 g." efter att Johannes VI Kantakouzenos hade tvingats abdikera och Johannes V Palaiologos hade blivit högsta kejsare. För att befästa fördraget giftes Ivan Alexanders dotter Keraca Marija bort med den blivande bysantinske kejsaren Andronikos IV Palaiologos. Alliansen gav emellertid inga konkreta resultat.Božilov, Familijata na Asenevci, ss. 218–224.
Ytterligare stabilitetsproblem och externa konflikter
I Bulgarien äventyrades den inre stabiliteten i Ivan Alexanders rike genom dennes skilsmässa med Theodora av Valakiet (ungefär år 1349). Han gifte sig istället med en konverterad judisk kvinna, också med namnet Theodora. Det nya äktenskapet gav nya söner, som Ivan Alexander fortsatte att kröna till medkejsare: Ivan Sjisjman cirka 1356 och Ivan Asen V från 1359. Ivan Alexanders sista överlevande son från det första äktenskapet, medkejsaren Ivan Sratsimir, blev oberoende omkring år 1356, och Ivan Alexanders kontroll över andra mäktiga vasaller, till exempel de styrande i Valakiet och Dobruja som eftersträvade en egen utrikespolitik, var inte starkt.Fine, Late Medieval Balkans, s. 366.
Från mitten av 1300-talet föll Bulgarien offer för den angevinske kung Ludvig I av Ungerns ambitioner för upprättandet av ett furstendöme i Moldavien 1352. År 1365 erövrade han Vidin och tog Ivan Sratsimir och hans familj i fångenskap.
Under tiden drabbade bulgarer och bysantiner samman på nytt 1364. Under 1366, då kejsaren Johannes V Palaiologos återvände från sin resa till väst, vägrade bulgarerna honom att låta passera genom Bulgarien. Denna hållning var ytterst oväntad. En annan bysantinsk allierad, greve Amadeus VI av Savojen, erövrade flera bulgariska kuststäder som vedergällning, inklusive Anchialos (Pomorie) och Mesembria (Nesebăr), men han misslyckades med att ta Varna. Ivan Alexander var bortmanövrerad och var tvungen att begära fred.Fine, Late Medieval Balkans, s. 367.
De tagna städerna förvandlades till en del av det bysantinska riket, medan kejsaren Johannes V Palaiologos betalade 180 000 floriner till Ivan Alexander. Den bulgariska kejsaren använde denna summa och de territoriella eftergifterna för att förmå åtminstone hans de jure-vasaller Dobrotica av DobrujaBakalov, Istorija na Bǎlgarija, "Dobrotica (neizv.–okolo 1385)" och Vladislav I att återerövra Vidin från ungrarna. Kriget var framgångsrikt och Ivan Sratsimir installerades i Vidin år 1369, även om den ungerske kungen tvingade honom att erkänna kungen som herre.
Den relativt framgångsrika lösningen av krisen i nordväst gjorde ingenting för att återvinna förluster i sydost. För att göra saken än värre erövrade de osmanska turkarna under Murad den förstes styre Adrianopolis (1363 eller 1369, årtalet är omtvistat) och förvandlade Adrianopolis till huvudstad i sin expanderande stat. Samtidigt hade de också erövrat de bulgariska städerna Philippopolis (Plovdiv) och Boruj (Stara Zagora).Tjutjundžiev and Pavlov, Bǎlgarskata dǎržava i osmanskata ekspanzija När Bulgarien och de serbiska furstarna i Makedonien stod enade mot turkarna, avled Ivan Alexander den 17 februari 1371.Fine, Late Medieval Balkans, s. 368. Han efterträddes av sina söner Ivan Sratsimir i Vidin och Ivan Sjisjman i Tărnovo medan de styrande i Dobruja och Valakiet uppnådde ett fortsatt oberoende.
Kultur och religion