Egbert (även stavat Ecgberht), född omkring 769 eller 771, död 839, var kung av Wessex från 802 till 839. Hans far var Ealhmund av Kent. På 780-talet tvingades Egbert i exil av Offa av Mercia och Beorhtric av Wessex, men då Beorhtric avled år 802 kunde Egbert återvända och inta tronen.
Ytterst lite är känt om de första tjugo åren av Egberts regeringstid, men han tros ha kunnat hålla Wessex självständigt mot kungariket Mercia, som vid den tidpunkten dominerade de andra södra engelska rikena. År 825 besegrade Egbert Beornwulf av Mercia i slaget vid Ellendun, och fortsatte med att ta kontroll över de merciska besittningarna i sydöstra England. År 829 besegrade Egbert Wiglaf av Mercia och fördrev honom från riket och kunde därmed tillfälligt styra Mercia. Senare samma år underkastade sig den northumbriske kungen i Dore, nära Sheffield, honom. Anglosaxiska krönikan beskrev Egbert som bretwalda, eller "Britanniens härskare".
Egbert lyckades inte behålla denna position och inom ett år hade Wiglaf återfått Mercias tron. Wessex hade dock fortsatt kontroll över Kent, Sussex och Surrey; dessa områden gavs till Egberts son Æthelwulf att styra över som en sorts "underkung" under Egbert. De sydöstra rikena inlemmades i Wessexriket efter Æthelwulfs död år 858.
Biografi
Familj Egbert föddes omkring 769 eller 771 som son till Ealhmund av Kent och en okänd kvinna. Han ska ha haft en halvsyster, Alburga, som senare skulle komma att erkännas som helgon för att ha grundat klostret Wilton Abbey. Hon gifte sig med en ealdorman av Wiltshire, men efter hans död blev hon nunna.Farmer, D.H.: The Oxford Dictionary of Saints, s. 10 Även om det saknas både datum och dokumentation, tros han ha gift sig med Redburga, som kan ha varit syster, svägerska eller niece till den frankiske kejsaren.Weir, Alison, Britain's Royal Families: The Complete Genealogy (1989), s. 4. Den teorin stärks av Egberts starka band med det frankiska hovet och att han tillbringade mycket tid där, men det finns ännu inga bevis för en sådan drottnings existens.
Han hade ett okänt antal barn. Æthelwulf, som efterträdde Egbert, och hade styrt över Kent, Essex, Surrey och Sussex som "underkung", var hans son. I vissa versioner av Anglosaxiska krönikan kallas Æthelstan Egberts son, men han var snarare hans sonson.Swanton, Anglo-Saxon Chronicle, s. 63, not 11. Flera skribenter efter den normandiska invasionen omnämner Sankta Edith (Eadgyth) av Polesworth som dotter till Egbert, men det är tveksamt om det stämmer.Yorke, Nunneries and the Anglo-Saxon Royal Houses, s. 39, not 58, menar att Edith var en mercisk prinsessa; se även Thacker, "Kings, Saints and Monasteries", s. 19. Påståendet att Edith var Egberts dotter upprepas dock i viss populärlitteratur, till exempel Weir, ibidem.
Politiskt sammanhang och tidigt liv Offa av Mercia, som regerade mellan 757 och 796, var den dominerande kraften i det anglosaxiska England under den andra hälften av 700-talet. Relationen mellan Offa och Cynewulf, som var kung av Wessex mellan 757 och 786, är inte väldokumenterad, men det verkar troligt att Cynewulf hade viss självständighet från mercisk överhöghet. Relationen mellan de olika kungarna kan ses i dokument där landområden förlänades till anhängare eller till kyrkomän, och som bevittnades av de kungar som hade makten att förläna land. I vissa texter förekommer en kung som subregulus eller underkung, vilket gör det tydligt att han hade en överordnad.Hunter Blair, Roman Britain, s. 14–15.P. Wormald, "The Age of Bede and Æthelbald", i Campbell et al., The Anglo-Saxons, s. 95–98 Cynewulf förekommer som "Kung över västsaxarna" på ett av Offas dokument år 772, och han besegrades i strid av Offa år 779 vid Bensington, men det finns inget annat som tyder på att Cynewulf inte var sin egen herre, och det är inte känt att han ska ha erkänt Offa som sin överordnade.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 209–210. Offa hade inflytande i den sydöstra delen av landet: i ett dokument från 764 förekommer han tillsammans med Heahberht av Kent, vilket tyder på att Offas inflytande hjälpte till att placera Heahberht på tronen.Kirby, Earliest English Kings, s. 165–169 Omfattningen av Offas kontroll över Kent mellan 765 och 776 är omdebatterad bland historiker, men från 776 fram till omkring 784 verkar det som om de kentiska kungarna hade betydande självständighet från Mercia.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 207.
En annan Egbert, Egbert av Kent, härskade i det riket under 770-talet. Han nämns sista gången år 779, i ett dokument där han förlänar land i Rochester. År 784 framträder en ny kung av Kent, Ealhmund, i Anglosaxiska krönikan. Enligt en not i marginalen var "denna kung Ealhmund Egberts far [d.v.s. Egbert of Wessex], Egbert var Æthelwulfs far". Detta stöds av det genealogiska förordet som omnämner Ealhmund som Egberts far utan detaljer. Förordet är troligen från det sena 800-talet, noten i marginalen är en kentisk version från omkring år 1100.Swanton, The Anglo-Saxon Chronicle, s. 58–63.
Ealhmund tycks inte ha stannat länge vid makten, det finns inga dokument som visar hans verksamhet efter år 784. Däremot finns det mycket dokument som rör Offas dominanta ställning i Kent i slutet på 780-talet, vilket tyder på att han hade som mål att annektera riket och han har beskrivits som "motståndaren, inte överherren, till de kentiska kungarna.".Kirby, Earliest English Kings, s. 165–169Wormald, "Bede, the bretwaldas and the origins of the Gens Anglorum", i Wormald et al., Ideal and Reality, s. 113; citerad i Kirby, Earliest English Kings, s. 167., och n. 30. Det är möjligt att den unge Egbert flydde till Wessex omkring år 785. Det är antydande att krönikan i en senare notering nämner att Beorhtric, Cynewulfs efterträdare, hjälpte Offa att sända Egbert i exil.
Cynewulf mördades år 786. Egbert kan ha utmanat Beorhtric av Wessex om tronen, men Offa ingrep på Beorhtrics sida.Fletcher, Who's Who, s. 114. Anglosaxiska krönikan nämner att Egbert tillbringade tre år i Frankerriket, innan han blev kung, skickad i exil av både Beorhtric och Offa. I texten står "iii" för tre, men detta kan ha varit ett skrivfel, att det egentligen skulle vara "xiii", alltså tretton år. Beorhtrics regeringstid varade i sexton år, inte tretton, och andra texter i krönikan anger "iii", men många moderna framställningar antar att Egbert faktiskt tillbringade tretton år i Frankerriket. Detta kräver ett antagande att det förekommer felaktigheter i alla texter i Anglosaxiska krönikan. Många historiker gör detta antagande, medan andra anser att det inte är troligt, med tanke på källornas följdriktighet.Fletcher antar att Egbert tillbringade större delen av Beorhtrics regeringstid i Frankerriket; se Fletcher, Who's Who, s. 114. Swanton kommenterar på liknande sätt att tre år egentligen avser tretton år och att felet är vanligt. Se not 12 i Swanton, Anglo-Saxon Chronicle, s. 62–63. Å andra sidan accepterar Stenton siffran som tre: se Stenton, Anglo-Saxon England, s. 220. Stenton lägger till en fotnot om att det är farligt att avvisa en tolkning som är så väl belagd. I vilket fall som helst så var Egbert troligtvis i exil år 789, då hans motståndare Beorhtric gifte sig med dottern till Offa av Mercia.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 220.
Under den tid Egbert var i exil styrdes Frankerriket av Karl den store, som upprätthöll frankiskt inflytande i Northumbria och stödde Offas fiender i söder. En annan person som var i exil i Gallien var prästen Odberht, som nästan säkert var samma person som Eadberht, som senare blev kung av Kent. Enligt en senare historieskrivare, William av Malmesbury, lärde sig Egbert konsten att regera under sin tid i Gallien.Kirby, Earliest English Kings, s. 176–177.
Tidig regeringstid Beorhtrics beroendeställning till Mercia fortsatte under Cenwulf, som blev kung av Mercia några få månader efter Offas död. Beorhtric avled år 802, och Egbert intog Wessex' tron, troligen med stöd från Karl den store och kanske även av påven. Mercierna var fortfarande emot Egbert, och under hans kröningsdag attackerade hwiccerna (som ursprungligen hade utgjort ett eget rike, men som vid denna tid var en del av Mercia), under ledning av sin ealdorman, Æthelmund. Weohstan, en ealdorman från Wessex, mötte honom med män från Wiltshire. Enligt en 1400-talskälla hade Weohstan gift sig med Alburga, Egberts syster, och var därmed Egberts svåger,Källan, en dikt i Chronicon Vilodunense, beskrivs av Yorke som "erkänt . . . långt ifrån idealisk". Se Barbara Yorke, "Edward as Ætheling", i Higham & Hill, Edward the Elder, s. 36. Hwiccerna besegrades, även om både Weohstan och Æthelmund dödades. Inget mer finns nedskrivet om Egberts relation med Mercia under mer än tjugo år efter detta slag. Det verkar som om Egbert inte hade någon makt utanför sina egna gränser, men å andra sidan finns inga bevis på att han någonsin ska ha underkastat sig Cenwulfs överhöghet. Cenwulf hade överhöghet över resten av södra England, men i hans dokument finns inte titeln "överherre i södra England" möjligen på grund av kungariket Wessex' självständighet.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 225.
År 815 anger Anglosaxiska krönikan att Egbert härjade hela det kvarvarande brittiska riket Dumnonias territorier. Författaren till Anglosaxiska krönikan kallar folket där för västwalesare och deras territorium motsvarade ungefär nuvarande Cornwall.Gränsen hade tillbakapressats till floden Tamar, mellan Devon och Cornwall, av Ine av Wessex år 710. Se Kirby, Earliest English Kings, s.125. Tio år senare indikerar ett dokument daterat 19 augusti 825 att Egbert krigade i Dumnonia igen. Detta kan ha samband med ett slag omnämnt i krönikan i Galford år 823, mellan Devon och Cornwall.Kirby, Earliest English Kings, s. 189–195.
Slaget vid Ellendun miniatyr|höger|300px|En karta över England under Egberts regeringstid. Det var också år 825 som ett av de viktigaste slagen i anglosaxisk historia ägde rum, då Egbert besegrade Beornwulf av Mercia vid Ellendun—nu Wroughton, nära Swindon. Detta slag markerar slutet på det merciska herraväldet i södra England.Stenton, Anglo-Saxon England, s. 231. Anglosaxiska krönikan nämner hur Egbert följde upp sin seger: "Sedan skickade han sin son Æthelwulf, från armén, Ealhstan, sin biskop och Wulfheard, sin ealdorman, till Kent med en stor trupp." Æthelwulf drev ut Baldred, kungen av Kent, norr om Themsen och enligt Anglosaxiska krönikan underkastade sig männen i Kent, Essex, Surrey och Sussex Æthelwulf "eftersom de tidigare med orätt tvingades iväg från hans släktingar". Detta kan syfta på Offas handlingar i Kent under den tid Egberts far var kung. Om det stämmer kan krönikörens påstående också tyda på att Ealhmund hade kontakter på andra platser i sydöstra England.
Enligt krönikans version verkar det som att Baldred drevs ut kort efter slaget, men så var det troligtvis inte. Ett dokument från Kent anger datumet mars 826 som det tredje året av Beornwulfs regeringstid. Detta gör det troligt att Beornwulf fortfarande hade makten i Kent vid den tidpunkten, som Baldreds överherre, och därmed var Baldred fortfarande vid makten. I Essex drev Egbert bort kung Sigered, men när det skedde är okänt. Det kan ha dröjt till 829, eftersom en senare historieskrivare förknippar utdrivningen med ett fälttåg som Egbert genomförde det året mot mercierna.
Anglosaxiska krönikan nämner inte vem det var som attackerade vid Ellendun, men enligt en nutida teori var Beornwulf den som anföll. Enligt denna syn kan Beornwulf ha dragit fördel av Wessexfälttåget i Dumnonia sommaren 825. Beornwulfs skäl till detta kan ha varit hotet om oroligheter eller instabilitet i sydöst: de dynastiska banden med Kent gjorde Wessex till ett hot mot den merciska överhögheten.