miniatyr|"Abortologen" Ivar Olofssons porträtt från Långholmens kroppssjukhus där Olofssons psykiska hälsa kontrollerades. Fosterfördrivning är i Sverige en äldre term för en abort som inte utfördes i enlighet med den dåvarande svenska abortlagstiftningen 1938, det vill säga illegal abort. Denna företeelse ökade markant under senare delen av 1800-talet och den tidigare delen av 1900-talet i Sverige. Debatten kring abortfrågan har många gånger varit mycket intensiv, då den emellanåt orsakat mycket kraftiga motsättningar mellan företrädare för olika ståndpunkter. Innan stiftandet av den första abortlagen 1938 bestraffades kvinnor om de utförde abort, och ända fram till 1864 var det dessutom dödsstraff för abort. Trots hot om dödsstraff för barnamord eller fosterfördrivning avskräcktes inte kvinnor från att göra abort. Även abortörer och läkare som utförde aborter straffades i domstol för bland annat illegal fosterfördrivning och vållande till annans död. En av dessa var "abortologen" Ivar Olofsson som, utöver att utföra aborter på kvinnor, även propagerade för preventivmedel och verkade för att legalisera aborter i Sverige. I samband med att barnafödandet minskade markant under slutet av 1800-talet genomgick allt fler kvinnor illegal abort. I takt med den industriella revolutionen och andra samhällsförändringar ändrades även kvinnornas situation. Fler började arbeta inom industrin och hade försörjningsansvar. Kampen för kvinnors rättigheter växte under kommande årtionden och till slut beviljades kvinnor möjligheten att utföra abort.
I Sverige är det lagligt att genomföra abort under en viss tidsperiod. Allvarliga medicinska biverkningar och skador efter en abort är ovanliga om aborten utförts under medicinskt väl kontrollerade former. Detta gäller för Sverige och för många andra länder som i lag tillåter abort. I länder som inte tillåter provocerade aborter är det däremot mycket vanligt med aborter med hög risk för kvinnan. Detta har bidragit till att illegala aborter är en av världens vanligaste orsaker till mortaliteten hos unga kvinnor. Dödsorsakerna noteras ofta som förgiftning, förblödning eller infektion. Det var inte länge sedan förhållandena i Sverige liknade detta, då kvinnor på grund av sociala, politiska och kulturella aspekter riskerade sina liv för att på olika sätt fördriva sina foster.
Svensk abortlag 2019 Se även Abort i Sverige.
Före 1974 var abort förbjuden i Sverige, dock med undantag av vissa fall av medicinska, humanitära, arvsbiologiska och socialmedicinska skäl. Alltså var abort endast tillåtet om kvinnan var allvarligt sjuk eller riskerade att dö om hon fullföljde graviditeten, om hon blivit gravid genom våldtäkt, eller om det fanns en risk att fostret kunde få allvarliga skador eller sjukdomar. Dessa undantag reglerades i den första abortlagen som stiftades 1938, samt i olika utökningar från 1946 och 1963. Det fanns även en kommitté som utredde varje fall och som senare antingen beviljade eller nekade aborter, beroende på de olika skälen som kvinnorna angav i sina fall. Som ett resultat av den långa utredningsprocessen kunde de beviljade aborterna sällan utföras förrän mitten av den andra trimestern. Till sist kom en ny abortlag 1974.
Enligt den nuvarande svenska abortlagen (SFS 1974:595) råder fri abort fram till och med den 18:e graviditetsveckan, oavsett anledning. Efter den 18:e veckan och fram till den 22:a veckan krävs att man ansöker om tillstånd hos Socialstyrelsen, som kan ges på grund av att kvinnan eller fostret exempelvis lider av svåra sjukdomar. Detta förutsatt att kvinnan är svensk medborgare eller är bosatt i Sverige, eller fått sitt tillstånd från Socialstyrelsen. Definitionen av abort i Sverige är att graviditeten avbrutits före 22:a veckans slut och att fostret fötts dött. Om graviditeten däremot har passerat vecka 22 eller fötts levande definieras det juridiskt som ett barn.
Aborten kan, beroende på vilken graviditetsvecka kvinnan befinner sig i, utföras på olika sätt: med hjälp av läkemedel eller kirurgiskt. Av alla kända tonårsgraviditeter 2010 avbröts cirka 80 procent av dessa genom abort. Antalet tonårsaborter per tusen kvinnor varierar mycket beroende på ålderskullarnas storlek, men det går ändå att se en tydligt nedåtgående trend under de senaste decennierna: ÅrTonårsaborter per tusen kvinnor ur medelbefolkningen197529,7198417,7198924,9199516,9200225,5200524,3201020,9201218,8201514,4201811,0
Bakgrund Se även Abortfrågan.
Av alla de aborter som uppdagades under perioden mellan 1851 och 1900 var majoriteten av kvinnorna ogifta. I de fall då kvinnorna var gifta visade det sig ofta att pappan till barnet var en annan än den äkte maken, men det kunde också hända att kvinnor försökte förhindra en tillökning i en redan överbefolkad familj. Kvinnorna var ofta 20-35 år gamla och kom nästan uteslutande från de lägre klasserna. miniatyr|Nattfrieri. En man sitter på sängkanten och pratar med liggande kvinna och bjuder henne en flaska. Antalet utomäktenskapliga barn fördubblades från 1800-talets början till dess slut, och detta höll i sig ända till 1920-talets slut. Under denna period genomgick även samhället många stora förändringar, i samband med bland annat den industriella revolutionen, och detta berörde även relationerna mellan könen. En stor del av de utomäktenskapliga barnen kom till genom förhållanden mellan en socialt högre ställd man och en lägre ställd kvinna, exempelvis mellan en husbonde och en piga som inte vågade säga ifrån. Detta har kallats för strukturförtryck av Jonas Frykman, och det anses vara en av orsakerna till ökningen av utomäktenskapliga barn i delar av mellersta och södra Sverige. I norra Sverige var förhållandena delvis annorlunda, dock var de sociala skillnaderna inte lika stora som i resten av landet. När det under senare delen av 1800-talet kom en stor skara arbetare, rallare och timmerflottare förfördes många norrländska kvinnor på vägen. I delar av norra Sverige, som Norrland, Dalarna och Värmland, levde även traditionen med nattfrieri fortfarande kvar. Tillsammans med olika syn på sexualmoral samt olika förväntningar på fortsättningen av förhållandet, skedde det ett kulturmöte som därmed lämnade spår i statistiken över utomäktenskapliga födslar.
Att bli betraktad som en hora i sin socken innebar för många ett livslångt straff för sin lösaktighet, tillsammans med många andra mycket negativa statusförändringar. "Horrollen" markerades sedan gammalt ofta i hennes kläder, då ogifta mödrar främst tvingades att bära horluvan. Den seden levde kvar under en lång period och dog vid 1800-talets slut, men skammen och den sociala isoleringen levde vidare. Horan förlorade inte bara sitt anseende, utan även sitt umgänge bland de andra ogifta. Om hon deltog i fel social kontext kunde hon även bli utskälld för att vara hora, luder och liknande. Hon riskerade även att förlora sin anställning om husbondfolket misstänkte att hon var gravid. Till detta kvarstod även kyrkans bestraffning, som tog form i olika typer av ceremonier med ogifta och gifta kvinnor vid kyrktagningen efter förlossningen. Att kvinnan dessutom skulle erkänna sitt brott i enskilda skrifter, för att få syndernas förlåtelse, var en sed som fortfarande var i bruk under 1800-talets andra hälft. Allt detta bidrog därför naturligtvis till att många kvinnor försökte att genomföra en abort, hellre än att bli ansedd som hora, även om hon då begick en handling som var straffbar inför lagen. Oavsett hur hon handlade, om hon fördrev fostret eller födde det, betraktades hon fortfarande som en syndare. Den enda räddningen var att försöka göra sig av med fostret i hemlighet och hoppas att ingen skulle fatta misstankar.
Abortörerna miniatyr|Ett rum i en kvinnoklinik i Saltsjö-Duvnäs där Ivar Olofsson utförde illegala aborter under senare delen av 1930-talet.
Innan legaliseringen av abort i Sverige kunde kvinnor använda sig av både farliga och komplicerade metoder, som kunde variera både i sin effektivitet och hur farliga de var. Metoderna som användes skiftade över tid och när aborttekniken hade utvecklats en del öppnade doktorer eller så kallade "abortologer" kvinnokliniker där de utförde illegala aborter.
Ingreppen hos "abortologen" Ivar Olofsson kunde kosta allt mellan 200 och 500 kronor, beroende på var i graviditeten kvinnan befann sig. Det motsvarar cirka 5 500 kronor och 13 500 kronor i dagens penningvärde. Olofsson var inte läkare, men hade utbildat sig som abortör i USA, och blev under 1930-talet en av landets mest kända abortörer. Efter sin ankomst till Sverige 1930 öppnade han sjukvårdsaffären Effektiv på Klippgatan, i de bakre lokalerna som utförde han aborter på kvinnor. Under några år utförde han minst tusen aborter. Ännu mer känd blev Olofsson när han dömdes inför domstol och därmed blev huvudpersonen i det troligen mest uppmärksammade abortmålet i svensk historia.
Hans verksamhet blev känd för polisen 1934 då en kvinna insjuknat i lunginflammation i samband med sin abort och behövde föras till sjukhus. Där konstaterades det att kvinnan hade genomgått en abort hos Ivar Olofsson, som 1935 dömdes för illegal fosterfördrivning till straffarbete i tre år och sex månader. I samband med hans dom åtalades och förhördes även 158 stycken av de kvinnor som vänt sig till Olofsson, och de alla fick villkorlig dom.
Metoder För att kunna genomföra sin abort i hemlighet och utan att få omgivningen att fatta misstankar fanns det en mängd metoder till förfogande. Dessvärre var många av dessa inte bara osäkra i hur effektivt de fördrev fostret, utan var även direkt livshotande för patienten. Vissa av metoderna genomfördes dessutom av abortörer till mycket höga priser, vilket försvårade kvinnans situation betydligt om hon hade ont om pengar.
Invärtes metoder De metoder som beskrivs är endast en del av alla de metoder som användes vid fosterfördrivning. Andra metoder som kunde användas när någon ville utföra en abort kunde vara intag av brännvin, kaffe, såpa, fotogen, ättika, mässingsärg, kolokvintdroppar, så kallat influensapulver, opium, mineralsyra, kloroform och så vidare. Även användning av olika örter och växtgifter såsom sävenbom, stormhatt, mattlummer, vinruta och kolokvint förekom.
Arsenik miniatyr|Tre olika typer av arseniksyrlighet: oren, ren och destillerad. Det vanligaste fosterfördrivningsmedlet för de aborter som kom till officiell kännedom under åren 1851-1880 var arsenik. Den vanligaste formen av arsenik som användes var under beteckningen arseniksyrlighet, vilket är ett vitt pulver som består av föreningen av arsenik och syre. Det har efter senare efterforskningar visat sig vara cancerogent.
I Bohuslän såldes arsenik i gårdarna av bland annat kringvandrande försäljare, vilka ibland vandrade till gruvorna för att köpa en större mängd arsenik för att senare sälja vidare till folket på landsbygden. Från Småland finns det liknande uppgifter, då det i tätorten Målilla fanns en "gubbe" som sålde arsenik, officiellt till boskap för att de skulle få bättre matlust av preparatet. Sammantaget var arsenik relativt lättillgängligt under denna tid, men efter att arsenik blev borttaget från handeln 1876 blev giftet svårare att få tag på.
Troligtvis intogs arseniken oralt av kvinnorna, men andra användningssätt, som att lägga giftet i ett sår som man skurit upp i armvecket, påstods även leda till att fostret aborterades. Konsten var att använda rätt mängd.
Fosfor miniatyr|Fosfortändstickor från sent 1800-tal.