miniatyr|Szlachta i dräkter för vojvodskapen i kungariket Polen, storhertigdömet Litauen och Polsk-litauiska samväldet under 1600- och 1700-talen. Szlachta (litauiska: šlėkta; "ätt") var adeln i kungariket Polen, storhertigdömet Litauen och Polsk-litauiska samväldet. Det var den dominerande samhällsklassen i kungariket Polen och Polsk-litauiska samväldet, som utövade politiska rättigheter och makt. Szlachta som klass skiljde sig väsentligt från den feodala adeln i Västeuropa. En adelsman kallades szlachcic medan en adelsdam kallades szlachcianka. Szlachta-adeln avskaffades officiellt 1921 med den s.k. Marskonstitutionen.
Historik Ordet kommer från polska "szlachta" eller forntyska "slahta", vilket betyder ätt.
Szlachta ursprung är osäker och är föremål för flera olika teorier. Szlachta säkrade en stor och ökad politisk makt samt rättigheter genom dess historia, med början hos kung Kasimir III:s styre mellan 1333 och 1370 i kungariket Polen till nedgången och slutet för Polsk-litauiska samväldet under det sena 1700-talet. Bortsett från att förse soldater till armén, var dess viktigaste medborgerliga skyldigheter att välja monarken och fylla heders- och rådgivande roller vid hovet, som senare skulle utvecklas till den övre lagstiftande kammaren, Senaten. Szlachta deltog också i styret av samväldet via den lägre lagstiftande kammaren, Sejm, som bestod av representanter valda vid lokala sejmiks (lokala församlingar för szlachta). Sejmiks uträttade olika styrande funktioner på lokal nivå, såsom att utse tjänstemän och övervaka rättslig och ekonomisk styrning samt skatteindrivning. Szlachta intog olika styrande positioner, inklusive vojvod, marskalk av vojvodskapet, kastalanen och starosta.
År 1413 efter en serie av preliminära personalunioner mellan storhertigdömet Litauen och kungariket Polen, blev den litauiska och rutenska adeln formellt blev en del av szlachta-adeln. Liksom Polsk-litauiska samväldet (1569–1795) utvecklade och expanderade territorieltt efter Lublinunionen (1569), växde dess medlemmar till att inkludera ledare för hertigdömet Preussen och Livland. Över tid ökade medlemmarna och kom att omfatta cirka 8–15 % av Polens befolkning, vilket gjorde medlemskapet en valmanskår i kungavalen som var flera gånger större än de flesta adelsklasser i andra länder; i jämförelse utgjorde adeln i Italien och Frankrike 1 % under tidigmodern tid.
Trost ofta enorma skillnader i välstånd och politiskt inflytande, fanns få legala skillnader mellan de stora magnaterna och lägre szlachta. Den juridiska principen kring szlachtas jämlikhet fanns eftersom szlachtas marktitlar var avlingejord, inte feodal, vilket inte innebar några krav om feodalt arbete åt en länsherre. Till skillnad från absoluta monarkier som efter en tid tog makt i de flesta andra europeiska länder, var den polske kungen inte en aristokrat och inte överherre till szlachta-adeln. Under de tre efterföljande delningarna av Polen mellan 1772 och 1795, började de flesta inom szlachta-adeln att förlora juridiska privilegier och social status, medan szlachta-eliten blev delar av de tre delande makternas adel.
Referenser