Mongolväldets invasioner och erövringar pågick under stor del av 1200-talet och gjorde Mongolväldet till världshistoriens största sammanhängande rike. Fälttågen inledes 1205 under ledning av Djingis khan och pågick med en stor mängd militära kampanjer under ledning av flera storkhaner fram till imperiets upplösning s vid Khubilai khans död 1294. Utmärkande större kampanjer var den utdragna invasionen av Kina (1205–1279) och tre sammanhängande fälttåg västerut: Invasionen av Centralasien (1219–1225), invasionen av Europa (1236–1242) och invasionen av västra Asien (1253–1260). Efter att Khubilai khan avlidit, splittrades imperiet i de fyra då redan etablerade khanaten: Gyllene horden (Östeuropa), Tjagataikhanatet (Centralasien), Ilkhanatet (Persien) och Yuandynastin (Kina), som vart och ett därefter styrdes vidare som enskilda nationer.
Bakgrund År 1206 utropades sig Temüdjin till mongolernas Djingis khan. I stället för att strida internt kom nu mongolerna att expandera sitt rike åt alla håll, till exempel åt Kina, Centralasien, Persien och Ryssland och kom att bilda världshistoriens största sammanhängande imperium. Invasionerna och erövringarna är en av världens största militära framgångssagor.
Invasionen av Kina (1205–1279)
Invasionen av Västra Xiadynastin och Jindynastin påbörjades redan innan Djingis khan inledde mongolernas första stora invasionskampanj i Centralasien (1218–1225), och invasionen av Songdynastin avslutades först efter att Hülegü kommit hem från den tredje stora kampanjen till Bagdad och Damaskus (1255–1260).
Erövringen av Västra Xia (1205–1227) Det första mongoliska anfallet mot tanguterna i Västra Xiadynastin kom på våren 1205, innan Temüdjin blivit khan. Som Djingis khan följde han upp med ett nytt anfall år 1207. År 1209 omringade mongolerna tanguternas huvudstad Xingqing och påbörjade en belägring. Tanguterna sökte nu hjälp av Jindynastin utan resultat. Xingqing hade ett kanalsystem för att förse staden med vatten från Gula floden. I ett försök att dränka staden förstörde mongolerna kanalens vallar, men detta fick till följd att även mongolernas läger svämmade över. Bakslaget gjorde att de avbröt belägringen och drog sig tillbaka. Mongolerna och tanguterna träffade ett fredsavtal med villkor om militärt samarbete.
År 1221 inledde mongolerna under ledning av general Muqali ett anfall mot Jindynastin över Västra Xias territorium. Mongolerna utnyttjade fredsavtalet med Västra Xia och krävde oupphörligt mer militär hjälp, samtidigt som de förtryckte befolkningen. Detta försatte tanguternas kejsar Shenzong i en svår situation gentemot sin befolkning; ett tillstånd som ledde till att han år 1223 tvingades abdikera. Den efterföljande kejsar Xianzong bytte taktik och bildade tillsammans med Jindynastin en allians mot mongolerna. Som hämnd för det brutna samarbetsavtalet ledde Djingis khan (som nyligen var hemkommen från sin kampanj i Centralasien) personligen år 1225 en armé på 180 000 man in på Västra Xias territorium. Mongolerna mötte förvånansvärt stort motstånd, men ödelade systematiskt stad efter stad. På våren 1227 samlade Djingis khan sina trupper för den slutliga belägringen av Västra Xias huvudstad; en belägring som varade i fem månader. I augusti avled Djingis khan i sitt läger nära den belägrade staden. Kort efter khanens död kapitulerade Västra Xia. Enligt mongolisk tradition mördades alla i huvudstaden och man plundrade även de kejserliga gravarna väster om staden.
Erövringen av Jindynastin (1211–1234)
Jindynastin hade tidigare korsfäst Ambaghai, som var Djingis khans farfars farbror, och detta var kanske en av anledningarna till att Djingis khan år 1211 ledde 50 000 ridande bågskyttar mot Jindynastins huvudstad Zhongdu (dagens Peking). Mongolerna rundade Kinesiska murens östra ändpunkt (Jindynastins mur var helt annorlunda dragen än "dagens" mur från Mingdynastin) och intog militärposteringar och städer norr om Zhongdu. Fortet vid Gubeikou nordost om Zhongdu föll helt utan strid, medan fortet vid Juyongguan nordväst om Zhongdu gav visst militärt motstånd. Efter några belägringsförsök föll slutligen staden 1215 efter slaget om Zhongdu.
För att genomföra sin stora kampanj västerut i Centralasien lämnade Djingis khan Kina 1218, och erövringen av Jindynastin överlämnades till general Muqali. Den fortsatta kampanjen pågick 2017 till 1223 och den ledde till mongolisk kontroll över de norra delarna. Efter att Ögedei 1229 tillträtt som khan för mongolerna återupptogs erövringarna med blandade framgångar 1230 och 1231. År 1232 trappas kampanjerna upp och Jindynastins nya södra huvudstad attackeras, varefter kejsar Aizong flyr söderut. År 1233 har huvudstaden fallit och år 1234 var Jindynastin utplånad.
Erövringen av Songdynastin (1258–1279) På 1230-talet gjorde Ögedei khan några inledande anfall mot Songdynastin i Sichuan, och åren 1253–1254 erövrades även Yunnan som en bas för framtida anfall. År 1258 attackerade Möngke igen i ett flerfrontsanfall med hjälp från Khubilai khan. Anfallet avbröts dock efter att Möngke blev sjuk och avled, varefter invasionsplanerna avbröts för flera år framåt.
Inför återupptagandet av invasionen etablerade mongolerna en flotta för att anfalla strategiskt belägna Xiangyang vid Hanfloden. År 1268 inledde mongolerna en utdragen belägring av Xiangyang, en belägring som pågick fram till 1271. Efter en av de största belägringarna i den kinesiska historien föll staden slutligen 1273, vilket avslutade slaget om Xiangyang, varefter mongolerna hade fri väg ner mot Yangtzefloden. Från 1274 hade mongolernas stora militära framgångar och Songdynastin drevs söderut. År 1276 tillfångatog mongolerna kejsar Gongzong.
År 1278 tillsatte premiärminister Lu Xiufu den då endast sex år gamle Bing som kejsare för Songdynastin. Efter hård press från mongolerna flydde de kejserliga trupperna till ön Yaishan utanför Guangzhou. Efter slaget vid Yamen 1279 besegrades Songdynastin slutligen av mongolerna vid ett av de absolut största sjöslagen i världshistorien. Premiärministern Lu Xiufu begick självmord tillsammans med barnkejsaren under striden. I och med besegrandet av Songdynastin var hela Kina erövrat och styrdes av mongolerna under den redan etablerade Yuandynastin (1271–1368).
Invasionen av Kara-Khitan (1216–1218)
Kuchlug, som var ättling till naimanernas khan, vilken hade besegrats av Djingis khan under dennes väg till makten, hade 1211 tagit herraväldet över Kara-Khitan. Riket expanderade och blev därmed en utmanare till Djingis khan och hans allierade. År 1216 inledde general Jebe och Djingis khans äldsta son Jochi invasionen av Kara-Khitan.
Fälttåget gick mot Kuchlus högkvarter i Kashgar. Kuchlug lyckades fly till Badakhshan (i dagens Afghanistan), men tillfångatogs och avrättades 1218. General Jebe tog även kontroll över hela Kuchlugs territorium. I samband med jakten på naimanerna och Kuchlug kom mongolerna i ofrivillig konflikt med khwarezmidernas shah Ala ad-Din Muhammed II. Konflikten ledde till incidenten i Otrar 1218 då en mongolisk delegation avrättades i Otrar. Handlingen sågs av mongolerna som en krigsförklaring, vilket blev upptakten till mongolernas invasion av Khwarezm och mongolernas invasion av Centralasien (1219–1225).
Invasionen av Centralasien (1219–1225)
Efter incidenten i Otrar, då en mongolisk delegation avrättades i Otrar, började Djingis khan planera för en invasion av Khwarezm, något som skulle bli inledningen till ett stort fälttåg västerut.
Med minst 100 000 man, och kanske det dubbla, inleddes Djingis khans fälttåg som planerades av generalerna Jebe och Tsubotai. Kampanjen utgick 1219 från mongolernas huvudstad Karakorum och fortsatte genom Dzungariet in i Kazakstan och vidare till Transoxanien. Flera av städerna som passerades blev förstörda och mongolernas militära framgångar var stora även om deras här i flera fall var i numerärt underläge. Staden Otrar föll efter nästan ett halvt års belägring, och guvernören som orsakat krisen där 1218 infångades 1220. Berättelser beskriver att mongolerna avrättade honom genom att hälla smält silver i hans ögon och öron.
Efter att ha plundrat och förstört Buchara fortsatte mongolerna mot Samarkand, som försvarades av 100 000 soldater. Även Samarkand intogs och därmed var Khwarezm erövrat. Ala ad-Din Muhammed II flydde från Samarkand till en ö i Kaspiska havet där han avled sent 1220 eller tidigt 1221.
Ala ad-Din Muhammed II:s arvtagare Jalal ad-Din Mingburnu jagades av mongolerna genom Afghanistan mot Indusfloden söder om Peshawar, men blev aldrig infångad. Efter erövringen av Khwarezm begav sig Djingis khan hemåt med en mindre styrka. De kvarvarande mongoliska trupperna delades på två fronter, där den ena leddes av generalerna Jebe och Tsubotai och den andra av Djingis khans son Jochi.
Jebes och Tsubotais styrkor begav sig västerut mot Kaspiska havet genom det kristna Georgien. De fortsatte till Tbilisi och efter några mindre militära tillslag fortsatte de genom Kaukasien. Efter att mongolerna fortsatt norrut genom dagens Tjetjenien vidare norr om Azovska sjön mötte de vid Kalkafloden en kumansk armé. Den kumanska armén visade sig vara en svår motståndare men besegrades till slut, varefter mongolerna fick kontroll över stäppen norr om Krim.
General Jebe stannade vid Dnepr medan Tsubotai begav sig ner till Krim där mongolerna för första gången mötte européer från Venedig och Genua. Mongolerna kom bra överens med handelsmännen från Venedig och gav Venedig rätten till handel i Svarta havet. År 1223 återsamlades de mongoliska styrkorna vid Dnepr. Där blev de anfallna av en rysk-kumansk armé som tvingade dem att fly till Kalkafloden. Vid slaget vid Kalkafloden besegrade mongolerna sina förföljare. I slutet av 1223 eller början av 1224 anslöt Jochis armé till Jebe och Tsubotais styrkor nära Saraj vid Volga där de etablerade en permanent garnison för att säkra området mot kiptjakerna. År 1225 fick de order från Djingis khan att avsluta fälttåget får att återvända och hjälpa till i kriget mot tanguterna i Västra Xia.
Invasionen av Korea (1231–1259)
miniatyr|Yaluflodens viktiga gränsläge mellan Kina och Korea.
Vid tiden för mongolväldets invasioner styrdes Koreahalvön av kungariket Koryo (918–1392), här benämnt Korea. Under 1210-talet hade mongolerna tagit kontroll över Manchuriet, vilket tvingade khitanerna på flykt ner till Koreahalvön. Under jakten på khitanerna gick mongolerna vintern 1218 in i Korea och erövrade ett antal städer, och fortsatte till den befästa staden Kangdong som hölls av khitanerna. Khitanerna besegrades, och Korea köpte sig självständighet från mongolerna med tribut. Relationen mellan länderna försämrades kraftigt efter att ett mongoliskt sändebud mördats 1225. På grund av att mongolerna då var på fälttåg i Centralasien uteblev den militära motreaktionen.
Första invasionen (1231–1232) I augusti 1231 passerade de mongoliska styrkorna Yalufloden och intog gränsstaden Uiju, varefter de fortsatte anfallet på flera fronter. Den befästa staden Kuju anfölls med katapulter, men mongolerna lyckades inte inta staden. Pyongyang och några mindre städer intogs och i december var Koreas huvudstad Kaesong omringad och fredsförhandlingar inleddes. Koreanerna accepterade i januari 1232 ett förnedrande fredsavtal med extrema tributer, men mongolerna fortsatte utan resultat sina försök att inta Kuju. På våren 1232 lämnade mongolerna Korea, och koreanerna beslutade att flytta sin huvudstad till ön Ganghwado som var ett mycket starkt fäste. På hösten 1232 gjorde mongolerna en ny attack, men efter att en koreansk munk dödat den mongoliske generalen drog sig mongolerna tillbaka.
Andra invasionen (1235–1239)