Robert Anthony De Niro, Jr., känd som Robert De Niro, född 17 augusti 1943 i New York, är en amerikansk skådespelare, filmproducent och filmregissör. Han anses vara en av de bästa skådespelarna ur sin generation och hade fram till början av 2000-talet ett flertal ikoniska roller, flera av dem i samarbete med regissören Martin Scorsese, såsom Dödspolarna (1973), Taxi Driver (1976), Tjuren från Bronx (1980), The King of Comedy (1982), Maffiabröder (1990) och Cape Fear (1991). Under 2000-talet skulle han i nästan två decennier medverka i ett flertal filmer som sågades av kritiker men kom att göra comeback med The Wizard of Lies (2017), Joker (2019), The Irishman (2019) och Killers of the Flower Moon (2023).
Biografi
Uppväxt Robert De Niro föddes som ensambarn till de två konstnärerna Virginia Admiral och Robert De Niro Sr. Hans föräldrar skilde sig när han var två år gammal då hans far kom ut som homosexuell. Han växte upp tillsammans med sin mor i områdena Greenwich Village och Little Italy. Hans far bodde i närheten och fortsatte ha en nära relation till De Niro. De Niro fick smeknamnet "Bobby Milk" av sina barndomsvänner på grund av sin bleka hy. De Niro har fortsatt ha en nära relation till några av sina barndomsvänner. Han blev mot sina föräldrars önskan hemligt döpt i den katolska kyrkan av sina morföräldrar då han bodde med dem under föräldrarnas skilsmässa.
De Niro gjorde sin scendebut som tioåring i en skolpjäs där han spelade det fega lejonet i en uppsättning av Trollkarlen från Oz. Han fortsatte skådespela under sina skolår och blev antagen till High School of Music & Art i högstadiet. Han gick där dock bara ett kort tag. Han skulle hoppa av skolan när han var 16 år för att satsa på att bli skådespelare. De Niro började studera på Lee Strasberg's Actors Studio och HB Studio. Han började också studera under Stella Adler där han fick lära sig en metod som kallas Stanislavski's system. Som ung var De Niro inspirerad av skådespelarna Marlon Brando, Montgomery Clift, James Dean, Greta Garbo, Geraldine Page och Kim Stanley.
Tidiga roller De Niro fick sina första roller i kortfilmen Encounter (1965) och Trois chambres à Manhattan (1965). Han skulle sedan få sin första stora roll i den Brian De Palma regisserade Greetings (1968). Han skulle reprisera rollen i uppföljaren Hi, Mom! (1970). De Palma och De Niro påbörjade sitt samarbete redan 1963 då filmen The Wedding Party (1969) spelades in. Filmen förblev outgiven till 1969 då De Palma och filmbolaget bråkade över rättigheterna. De Niro skulle få ett positivt bemötande från kritiker. Han skulle också få positiv kritik för Bloody Mama (1970).
De Niro hade sedan några mindre roller i filmerna Så dog Jennifer (1971), Billy Dynamites partner (1971) och Snedskjutargänget (1971). Under 1972 uppträdde han i en pjäs för enbart två föreställningar. Han skulle sedan få stor uppmärksamhet bland kritiker för sin roll som en baseballspelare med Hodgkins sjukdom i Bang the Drum Slowly (1973). Även filmen kom att bli hyllad och hans motspelare Vincent Gardenia skulle bli Oscarsnominerad.
Genombrott De Niro skulle få sitt genombrott i den Martin Scorsese regisserade Dödspolarna (1973). De Niro blev till en början erbjuden att välja vilken roll han ville i filmen men Scorsese övertalade honom till att ta huvudrollen som gangstern John "Johnny Boy" Civello. Både De Niro och hans medspelare Harvey Keitel improviserade mycket i filmen men regissörassitenten Ron Satlof har vittnat om att De Niro tog sina förberedelser seriöst till den grad att han isolerade sig från resten av skådespelarna och filmens arbetare. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Cannes och skulle bli unisont hyllad. Den har blivit kultförklarad och 1997 lades den in för förvaring i USA:s kongressbibliotek för sin kulturella, historiska och estetiska betydelse. Filmen var starten på ett långt samarbete mellan De Niro och Scorsese. vänster|miniatyr|De Niro som John "Johnny Boy" Civello i Dödspolarna (1973). Han hade sedan en central roll i Francis Ford Coppolas Gudfadern del II (1974) där han spelade en ung Vito Corleone. De Niro hade provspelat för den första delen, Gudfadern (1972), men hoppade av sent i processen för att istället medverka i Snedskjutargänget där han var garanterad en roll. Coppola mindes hans provspelning och gav honom rollen i del II istället. För att förberedda sig inför rollen bosatte han sig några månader i Sicilien för att lära sig den rätta dialekten. Filmen blev hyllad och en kommersiell succé. Den skulle också bli nominerad till elva oscars, varav den vann sex, däribland De Niro för Bästa manliga huvudroll. Det var De Niros första Oscarsnominering och Oscarsvinst. De Niro och Marlon Brando (som spelade Vito Corleone i första filmen) blev det första skådespelarparet som vann en oscar för att ha porträtterat samma karaktär.
De Niro cementerade sitt genombrott ytterligare i sitt nästa samarbete med Scorsese då han gjorde rollen som den ensamma taxichauffören Travis Bickle i Taxi Driver (1976). Då filmen är präglad av ett New York i förfall efter Vietnamkriget så förberedde sig De Niro genom att umgås med veteraner och taxichaufförer och studera deras beteende. Han gick också ner 13 kg i vikt och lärde sig skjuta med vapen. Filmen och särskilt De Niros insats blev hyllad vilket ledde till att han blev oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Hans improviserade dialog med det numera ikoniska "You talkin' to me?" anses vara ett av de mest minnesvärda citaten i filmhistorien.
Etablerad karriär miniatyr|De Niro och Dominique Sanda i 1900 (1976). 1976 medverkade De Niro även i det historiska dramat 1900 och Den siste magnaten som baserades på romanen med samma namn av F. Scott Fitzgerald. De Niro återförenades med Scorsese i det musikaliska dramat New York, New York (1977) där han syntes bredvid Liza Minnelli. De Niro lärde sig att spela saxofon av jazzsaxofonisten Georgie Auld i förberedelse för rollen. Filmen kom att få ett blandat mottagande men kritiker berömde De Niros insats. De Niro blev även nominerad till en Golden Globe.
De Niro medverkade tillsammans med Christopher Walken och Meryl Streep i den Michael Cimino regisserade The Deer Hunter (1978). De Niro blev, för sina tidigare framgångar, jagad av producenten Michael Deeley för att vara med i filmen. Efter att ha läst manuset var De Niro först att hoppa på projektet. Filmen och ensemblen kom att bli unisont hyllade. De Niro blev även Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll.
I sitt fjärde samarbete med Scorsese porträtterade De Niro boxaren Jake LaMotta i den biografiska filmen Tjuren från Bronx (1980). Filmen baserades på huvudkaraktärens memoarer och De Niro har sagt att det är den tuffaste inspelningen han haft då han lärde sig boxa och gick upp 27 kg i vikt. Filmen skulle trots sina hyllningar även bli kritiserad för sitt överdrivna våld. De Niro blev unisont hyllad för sin insats. Den gav honom också en fjärde oscarsnominering vilken han kom att vinna. Filmen fick också 7 andra nomineringar och anses vara en av 80-talets bästa filmer. Även om Jack Nicholson var regissören Stanley Kubricks första val till huvudrollen i The Shining (1980) så var De Niro en stark utmanare till rollen.
Dragning till komedier De Niro fortsatte i kriminalgenren med Avslöjandet (1981) tillsammans med Robert Duvall. Inför rollen hade han bara två veckor på sig att förlora så mycket som möjligt av vikten han hade lagt på sig inför Tjuren från Bronx. Filmen fick ett ojämnt mottagande bland kritiker. För att utveckla sina talanger och sin bredd som skådespelare kom De Niro att söka sig mot roller med en mer komisk ton under 80-talet. Han kom att hitta det i manuset till King of Comedy (1983) som han visade för Scorsese vilket kom att bli deras femte samarbete. Scorsese placerade handlingen i New York och gav manuset en mycket mörkare ton. Som förberedelse för rollen gjorde De Niro en helomvändning som karaktär. Han tittade på mycket ståuppkomiker och sökte upp sina egna fans och stalkers för att be dem om autografer och ställa många frågor. Filmen kom att bli en flopp på biografer men hyllades av kritiker. Filmen har i efterhand blivit kultförklarad och hamnat på flera listor om tidernas bästa film.
De Niro återvände till att spela gangster i Sergio Leones mastodontfilm Once Upon a Time in America (1984). Originalklippningen hade en längd på 229 minuter och hade sin urpremiär på filmfestivalen i Cannes där den fick ett 15 minuter långt stående ovationer. När den släpptes på vanliga biografer i USA hade den klippts ner till 139 minuter vilket inte var populärt bland amerikanska kritiker. De Niro hade blivit erbjuden att få välja mellan att spela karaktärerna Noodles eller Max. När De Niro valde Noodles och var klar för filmen möjliggjorde det för att filmen blev finansierad. Samma år medverkade han tillsammans med Meryl Streep i den romantiska komedin Falling in Love. Filmen blev en flopp på biograferna och kritiker gav den ganska mediokra betyg. De Niro medverkade sedan i sin första science fiction film som även var en svart komedi i Brazil (1985). Filmen blev en flopp på biografer men skulle få höga omdömen från kritiker och har med tiden blivit en kultklassiker. miniatyr|De Niro på Deauville American Film Festival 1988. De Niro medverkade tillsammans med Jeremy Irons i perioddramat The Mission (1986). Den fick ett blandat mottagande från kritiker men skulle ändå vinna Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes. Den skulle också bli nominerad till andra priser däribland Oscars, Golden Globes och BAFTAs. 1987 gjorde De Niro två mindre roller. I den första, skräckfilmen Angel Heart spelade han mot Mickey Rourke. I den andra återvände han till kriminalgenren och återförenades med Brian De Palma i De omutbara där han porträtterade Al Capone. Även om De Niro hade lite skärmtid tog han rollen på allvar och gick upp i vikt för rollen samt läste på och tittade på arkivfilmer om Al Capone. Han fick 1,5 miljoner dollar för sin insats och inhandlade kostymer och sidenkalsonger från Capones skräddare. Efter De Omutbara ville De Niro återvända till komedierna och försökte få huvudrollen i Big (1988). Filmens regissör Penny Marshall tyckte han skulle få rollen men filmstudion vägrade och valde Tom Hanks istället. Istället medverkade han i actionkomedin Midnight Run (1988) tillsammans med Charles Grodin. Filmen blev en stor kommersiell succé och fick god kritik.
De Niro skulle sedan avböja ett samarbete med Scorsese och rollen som Jesus i Kristi sista frestelse (1988). Istället skulle han medverka i några mindre uppmärksammade filmer som dramat Jacknife (1989), komedin Änglar på rymmen (1989) och komedin Stanley & Iris (1990). Filmerna skulle också få dåliga recensioner bland kritiker. De Niro och Scorsese skulle sedan återförenas för sjätte gången i Maffiabröder (1990). Även om filmen inte blev en kommersiell succé skulle den bli hyllad bland kritiker. Ensemblen som även innehöll Ray Liotta och Joe Pesci skulle få stor uppmärksamhet. Pesci skulle få en Oscar för Bästa manliga biroll och filmen blev nominerad i ytterligare fem kategorier. Filmen har sedan dess hamnat på flera listor om världens bästa filmer. De Niro skulle istället bli Oscarsnominerad för en annan film han gjorde samma år – Uppvaknanden (1990) där han spelar en katatonisk patient till Robin Williams karaktär.
Fler kriminaldraman och regidebut