Häxprocesser i Norge syftar på de häxprocesser som ägde rum i Norge i historisk tid.
Historik Bakgrund Den norska Landsloven från 1200-talet stadgade dödsstraff för trolldom endast om den använts för att döda eller skada, men inget dödsstraff är känt före 1500-talet, och endast ett trolldomsmål utan dödsdom: det mot Ragnhild Tregagås 1325.Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Band 13: Häxornas Europa 1400–1700: historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987.
År 1584 införde kungen på rekommendation från biskopen i Stavanger, som oroade sig över befolkningens vana att anlita kloka gummor och gubbar, dödsstraff på alla former av trolldom i Stavanger stift, och 1593 usträcktes denna lag till att omfatta hela Norge.
Processerna Mellan 1561 och 1760 ställdes 860 personer inför rätta för häxeri i Norge, av vilka 277 avrättades (mellan 1578 och 1695). Detta gäller bekräftade mål: allt material är inte bevarat. De bäst bevarade rättskällorna är från Finnmark, Rogaland och Hordaland från 1590-talet och framåt. De fullständiga antalet häxprocesser uppskattas till cirka 1400, med cirka 350 avrättade.
De flesta som anklagades för häxeri Norge var utfattiga, lösdrivare, torpare, tiggare och naturläkare, som i flera år hade ryktats syssla med trolldom, och 80 % var kvinnor. I 279 fall av 313 var en anklagade en gift kvinna eller änka. Den vanligaste anklagelsen var död och sjukdom orsakad av trolldom, och anklagelsen kom ofta efter en konflikt. Allmänheten inkluderade normalt inte diabolism (djävulspakt och häxsabbat) i sina anklagelser, och de åtalade brukade heller inte medge diabolism förrän de torterades - däremot kunde de av fri vilja säga sig utöva vit magi och trolldom ur folkkulturen, som de inte förband med djävulen. Myndigheter och präster brukade däremot tolka anklagelser och de förhördas svar på dem utifrån internationella handböcker om satanspakt och deltagande i häxsabbat. Många häxprocesser började också då allmänt åtal väcktes av fogden eller befallningsmannen med hänvisning till allmän säkerhet, då ryktesspridning hade kommit från minst tre hushåll. Den misstänkta förhördes sedan under tortyr av fogden och prästen, som utifrån handböcker från kontinenten försökte få de som anklagats för illasinnad magi att bekänna satanspakt. Vattenprovet användes också ofta som metod i Norge. En åtalad ska ha sagt till en medfånge: "väljer du att inte genast bekänna bekänna, kommer de att kasta dig på vattnet och lägga dig på sträckbänken. När de har dragit ut din kropp kommer de att öka din smärta genom att nypa dig med glödheta tänger", och en annan sade att "hon hellre ville ljuga detta brottet på sig och förkorta sitt liv än utstå mer tortyr än nödvändigt." Sträckbänken användes allmänt som tortyrmetod, och det förekom också att brinnande svavel lades på den anklagades bröst. Bruket av tortyr före dom var egentligen olagligt enligt den danska lag från 1547 som gällde i Norge, men användes i strid med lagen. Efter dom förhördes den dömda på nytt; nu med syftet att peka ut medbrottslingar. En stor andel av de åtalade i Norge var just de som hade pekats ut av en redan dömd person. Många avled under tortyr eller frös ihjäl i fängelset.
Nedtrappning och avslut Under 1650- och 1660-talet började myndigheterna vid överdomstolarna granska häxprocesserna mer noggrant och ingripa mot de många lagöverträdelser som begicks av de lägre domstolar som skötte häxprocesserna, där tortyr före dom, angivelser från dömda brottslingar, vattenprov och andra olagliga åtgärder var vanliga. Allt fler häxprocesser stoppades på grund av lagliga teknikaliteter, åtalade frikändes och fick skadestånd, vattenprov, tortyr och prästerlig närvaro under förhören förbjöds och avrättningsmetoden med bränning på bål ersattes med halshuggning. Den strängare tillämpningen av lagen gjorde att häxprocesserna kraftigt minskade i Norge efter 1670-talet.
Den norska lagen från 1687 behöll dödsstraff för djävulspakt. Den sista bekräftade avrättningen för häxeri Norge var Johanne Nilsdatters, som ägde rum 1695. Stämningar för häxeri förekom i Norge långt in på 1700-talet, men myndigheterna var under detta sekel ovilliga att låta ett sådant mål gå vidare till dödsstraff. Trolldomsparagrafen avskaffades formellt 1842 och hade då inte använts på ett sekel.
Referenser
Kategori:Häxprocesser i Norge Kategori:Norsk rättshistoria