Punt (båt)

miniatyr|En punt i Cambridge i England. thumb|Scener från Giethoorn år 1942. En man och en kvinna är på väg till höfältet i en båt från Giethoorn i Nederänderna. Längs vägen möter de brevbäraren i en båt, en sävklippare i en punt och en fiskare som håller sin ål vid liv i en sump. Höet lastas på båten och transporteras tillbaka gården. På återvägen möter de en segelbåt med boskap. Medan de bärgar in höet passerar bagaren förbi i en båt. En punt (engelska punt) är en sorts stakbåt, en flatbottnad båt med tvär för- och akterstäv som är konstruerad för att framföras i mindre floder och andra grunda vatten. Den drivs fram med användning av stake eller stör (engelska verbet 'punt' betyder "att staka fram", till exempel en båt). Benämningen punt används främst för denna typ av båtar inom den engelskspråkiga världen. Puntbåtar användes tidigare som fraktbåtar eller för fågeljakt och fiske, men i dag används de mestadels som nöjesbåtar med passagerare och är mycket vanlig på Themsen.

Termen "punt" har även använts för mindre båtar som används utefter kusterna och som i Storbritannien kallas "Deal galley punt". Detta härleds från användandet av namnet "punt" i kustsamhällen för klinkbyggda båtar med öppet framparti.According to March and The Chatham directory (see above) there were models of punt particular to Happisburgh and Great Yarmouth in Norfolk, and Broadstairs and Dover in Kent, Hastings and Eastbourne in East Sussex, Itchen Ferry village in Hampshire, and Falmouth Quay Punt in Cornwall. I Kanada kan termen punt även avse en liten flatbottnad båt med tvär förstäv, oavsett användningsområde, byggnadsmaterial eller metod för framdrivning. I Australien benämns linfärjor oftast som puntbåtar. I Maine kan Punt användas omväxlande med jolle.

Liknande båttyper En punt ska inte blandas ihop med en gondol. Denna är en långsmal och flatbottnad båt som är strukturellt annorlunda och som drivs med en vrickåra.

En punt är en sorts stakbåt, vilket är en bredare typ av benämning för olika typer av båtar som stakas fram. Dessa är ofta flatbottnade men har inte alltid koppling till flatbottnade kanalbåtar i England. I vissa sammanhang ses dock punt som den engelska benämningen för svenskans stakbåt.

Konstruktion

En traditionell flodpunt är en träbåt utan köl, stäv eller akterstäv och är konstruerad som en stege. Huvudstrukturen består av två sidopaneler förbundna med en serie tvärplankor som kallas "treads", som är 10 cm breda och placerade cirka 30 cm från varandra. Eftersom en punt saknar köl är båtens djupgående bara några centimeter även när den är fullastad, vilket gör båten mycket manövrerbar och lämplig för grunt vatten. En punt kan manövreras med samma lätthet i båda riktningarna, vilket gör den användbar i smala strömmar där det kan vara svårt att vända båten. Den fyrkantiga fören på punten ger båten större bärförmåga för ett givet längdmått än en båt med samma balk med en smal eller spetsig båge; Den fyrkantiga fören gör också punten mycket stabil, lämplig för transport av passagerare.

De första puntbåtarna är förknippade med Themsen i England och byggdes som små lastbåtar och som plattformar för fiskare. Nöjespunts, byggda speciellt för rekreation, blev populära på Themsen mellan 1860 och 1880.Rivington 1983, p.1

Vissa andra båtar har en liknande form som en traditionell punt – till exempel Optimistjollen eller träskbåtarna som används i Everglades – men den mest liknande båten är European Weidling, en typ av båt som kan spåras tillbaka till keltiska båtar som byggdes för mer än 2 000 år sedan.

Punts tillverkas fortfarande i England för att försörja turistnäringen i Oxford och Cambridge eller för tävlingsändamål. Det byggmaterial som väljs för de flesta punts är trä. Glasfiber används för några mycket lätta och smala racingpunts. Sidorna, ändarna, kända som "huffs", och "till" är normalt gjorda av lövträ som mahogny. Treads är ofta gjorda av teak. Botten är gjord av barrträ och kan bytas ut flera gånger under en viss båts livslängd.

En traditionell punt är cirka 7,3 m lång och 0,91 m bred. Sidorna är cirka 0,46 m djupa. Både fören och aktern är skurna fyrkantiga, med en lång grund "swim"; Det vill säga, båtens undersida lutar mycket mjukt fram och bak.

Både mindre och bredare punts görs. Extra stora och breda punts som kallas ferry punts kan ses i Cambridge, där många används som vattenburna turistfordon. Ensitsiga Themsen-punts gjordes normalt bara 61 cm breda, och något kortare än en vanlig punt; Mycket få av dessa finns fortfarande. Racingpunts, som fortfarande används av ett fåtal specialklubbar på nedre Themsen, kan byggas ännu smalare. Themsens-punts har ibland anpassats för andra framdrivningsmedel: inklusive segel, bogserlinor och skovelhjul. Med tillägg av järnbågar och dukmarkiser har punts också använts för camping.

Botten av punten är gjord av långa, smala plankor som sträcker sig framåt och bakåt, fästa vid de platta sidorna och treads. För att träet ska svälla när det blir blött placeras plankorna en liten bit ifrån varandra (traditionellt bredden på en gammal penny, cirka 1–2 mm). Luckorna är tätade; Denna tätning behöver normalt förnyas årligen. Treadsen är fästa på sidorna med små "knän" av trä, som kan vara vertikala eller vinklade-Rivington 1983, pp.5–9 Mellanrummen mellan treadsen är normalt försedda med galler för att passagerarna ska kunna hålla fötterna torra. Sätena är oftast bara en enkel bräda som passar mot block på sidorna, med dynor.

En punt kan puntas med samma lätthet i båda riktningarna, så det är inte uppenbart för nybörjaren vilken ände som är fören och vilken som är aktern; Ena änden av båten är dock förstärkt med ett kort däck, vanligtvis kallat en "disk" eller en "till" (termer från möbelsnickeri), som sträcker sig cirka 1,8 m från den änden. Traditionen att bygga punts på Themsen var att änden med "till" var aktern, som visas i diagrammet. "Till" ger lite extra vridstyvhet och är normalt stängd; Ibland kan ett skåp vara inbyggt i den. En liten minoritet av punts, som de som är gjorda av glasfiber vid Magdalen College, Oxford, har ingen enkel "till" i vanlig bemärkelse, utan har istället mycket små "tills" i vardera änden.

Föregångarna till nöjespunts, fiskepunts, hade vanligtvis ett extra fack, en så kallad "brunn", som sträckte sig över puntens bredd en liten bit framför "till". Detta fack gjordes vattentätt och hade hål i botten eller sidorna så att det kunde översvämmas med vatten. Den användes för att hålla fångad fisk.

Puntstavar

En traditionell punt har ingen rorkult och inte heller någon möjlighet till åror, segel eller motor. Istället drivs den och styrs med en stång eller stav. Stavar för nöjespuntar är normalt gjorda av rör av granträ eller aluminiumlegering. En normal stav är cirka 3,7–4,9 meter lång och väger cirka 5 kg. I både Oxford och Cambridge tenderar långa stavar på 4,9 m att användas exklusivt. Stavens botten är försedd med en "sko" av metall, en rundad metallklump för att skydda änden – skon är ibland gjord i form av en svalstjärt.

Traditionella trästavar föredras av många erfarna punters- De är skonsammare för händerna (åtminstone när de är i gott skick; en splittrad yta är mindre så) och gör mindre ljud vid kontakt med flodbotten eller punten jämfört med en aluminiumstång. Aluminiumstolpar är betydligt billigare och starkare, så de kan föredras av puntstationer som erbjuder punts för uthyrning till oerfarna spelare; Det är dock normalt möjligt att välja båda typerna.

Tävlingsstavar är i allmänhet mycket lättare än nöjesstavar, och aluminium är det material som föredras. Det är vanligt att ha med sig en eller två extra stavar i ett lopp, så att man kan fortsätta punta om en stav fastnar eller tappas bort.Rivington 1983, p.160

Teknik Den grundläggande tekniken för punting är att knuffa båten framåt med en stav genom att trycka direkt på flodbädden eller sjön. På 1870-talet, när det först blev populärt att punta för nöjes skull, var det normala tillvägagångssättet att passagerarna satt i aktern på kuddar och att puntern hade samma rytm som resten av båten. Puntern började vid fören, satte ner stången och gick sedan mot aktern och sköt punten framåt. Detta är känt som att "köra" punten. Det var den normala tekniken som användes för att flytta tunga fiskeredskap. I takt med att nöjespuntarna blev lättare blev det allt vanligare att puntern stod still – vanligtvis mot aktern – när han knuffade. Detta kallas att "sticka" punten. Pricking har fördelen att puntern är mindre benägen att trilla av punten oavsiktligt, och att mer av punten kan användas för att transportera passagerare.Rivington 1983, p.10

För nöjespunting är det bästa sättet att lära sig att börja i en båt med en kompetent punter för att titta på hen i arbete. För att tävla är det bäst att gå med i en klubb och att arbeta med sin balans. En del puntracers tränar genom att punta i kanoter.Rivington 1983, pl. 40

En av nycklarna till att punta bra är att styrningen sker under stavrörelsen framåt, snarare än genom att använda staven som en paddel eller roder. Att styra på detta sätt kräver mindre fysisk ansträngning om puntern står i mitten av båten (eller åtminstone så långt fram som är förenligt med att inte blöta ner passagerarna). När punten väl är igång är det lättare att hålla den i en rak linje om vikten i punten är på samma sida, att luta punten något och att bilda en köl. För tävling placeras därför den ledande foten åt sidan mot det "knä" som är vid, eller strax framför båtens mitt, och rör sig inte från den positionen. Endast den bakre foten rör sig under stavrörelsen. För nöjespunting spelar det inte så stor roll om du har den exakta ställningen. Det är viktigare att puntern förblir avslappnad och inte knuffar för hårt.Rivington 1983, p.188–9

Två ganska olika traditioner har vuxit fram i Oxford och Cambridge: i Cambridge står de flesta punters i "till" (den platta änden) och puntar med den öppna änden framåt, medan de i Oxford står inne i båten och puntar med "till" framåt. Eftersom floderna i båda städerna är smala och ofta trånga, är möjligheterna att punta "med fullt tryck" sällsynta och dessa variationer i hållning är av liten praktisk betydelse. Oxfordflodens botten är dock i allmänhet lerigare än i Cambridge, vilket ökar sannolikheten för att staven fastnar. Den lägre positionen, den längre gångvägen och det bättre greppet som den öppna änden ger är fördelaktig vid sådana tillfällen. Studenter vid Oxford och Cambridge proklamerar ofta att deras stil är den enda rätta, till den grad att "till"-änden ofta är känd som "Cambridge End" och den andra som "Oxford End".

För nybörjaren

RivingtonRivington, 1983, p.190 rekommenderar att nybörjaren bör: Stå nära baksidan av punten (det vill säga på "till" i Cambridge eller på "swim" i Oxford) och så nära sidan som självförtroende och balans tillåter, vänd över sidan av punten. Med den främre handen kastar du staven vertikalt ner nära sidan av punten och styr den med den nedre handen. Låt den falla hela vägen tills den nuddar botten och sträck dig sedan framåt med båda händerna och tryck försiktigt staven förbi bröstet. Om du knuffar försiktigt är du mindre benägen att styra vilt. I slutet av slaget, slappna av och låt staven flyta upp som ett roder bakom dig. När punten går rakt, ta tillbaka staven hand över hand tills du kan kasta ner den igen och börja nästa slag.

Vanan att slappna av i slutet av slaget hjälper till att undvika att falla i om staven oväntat skulle fastna. När detta händer, försök omedelbart att vrida stången, och om detta misslyckas med att frigöra den snabbt, släpp den och använd paddeln för att föra tillbaka punten till den. Att försöka behålla ett grepp om en stav som helt fastnat är den vanligaste orsaken till ofrivillig simning eftersom punten i allmänhet fortsätter att röra sig.

För den mer erfarne