Yes är en brittisk progressiv rockgrupp som bildades 1968 i London av basisten Chris Squire och sångaren Jon Anderson. Yes nådde framgångar under 1970-talet med progressiv konstrock. Gruppen känns igen genom sin användning av mystiska och kosmiska texter, liveframträdande och långa kompositioner, ofta med komplexa instrumental- och sångarrangemang. Bandets senaste uppsättning består av sångaren Jon Davison, gitarristen Steve Howe, basisten Billy Sherwood och keyboardisten Geoff Downes.
Squire och gitarristen Peter Banks hade spelat tillsammans i The Syn och därefter i Mabel Greer's Toyshop. Anderson, och senare också trummisen Bill Bruford, anslöt till en uppsättning av Mabel Greer's Toyshop, som sedan utvecklades till Yes. Gruppen gjordes sedan komplett då keyboardisten Tony Kaye anslöt. På 1970-talet gav Yes ut album som i allmänhet betraktas som dess kreativa topp: The Yes Album, Fragile (båda 1971), Close to the Edge (1972), Tales from Topographic Oceans (1973), Relayer (1974) och Going for the One (1977). Under större delen av denna period bestod gruppen av Anderson, Squire, Howe (som ersatte Banks 1970), Rick Wakeman på keyboard och Bruford, eller senare Alan White, på trummor. Kaye och Patrick Moraz spelade keyboard på varsitt av dessa album.
Efter det relativa misslyckandet med Tormato (1978), samtidigt som punkrocken slog igenom, lämnade Anderson och Wakeman Yes 1980; Squire, Howe och White spelade samma år in Drama med Downes och den nya sångaren Trevor Horn, båda var också medlemmar i The Buggles. Yes upplöstes 1981. Howe och Downes bildade året därpå Asia.
Yes återförenades 1983 med Anderson, Squire, White, en återkommande Kaye, samt sångaren och gitarristen Trevor Rabin och antog en mer pop-rock-orienterat sound. Detta blev snabbt den kommersiellt mest framgångsrika uppsättningen av Yes med 90125 (1983), som gav gruppen dess första singeletta i USA med "Owner of a Lonely Heart", och Big Generator (1987). Turnén till albumet Union (1991), som förde samman medlemmar från Yes och Anderson Bruford Wakeman Howe, var en kommersiell framgång som innehöll en åtta man stor uppsättning (i stället för en kvintett). Senare album och singlar har sålt mindre bra. 2008 ersattes Anderson av Benoit David och keyboardisten Wakeman av dennes son, Oliver Wakeman. Senare byttes också denne ut, mot Downes, som återvände till bandet.
Yes är ett av de mest framgångsrika och inflytelserika progressiva rockbanden. Tio av bandets 21 studioalbum har nått topp tio i antingen Storbritannien eller USA och två av dessa nådde nummer ett i Storbritannien. De har sålt 13,5 miljoner certifierade exemplar i USA. 1985 vann gruppen en Grammy Award för Best Rock Instrumental Performance med låten "Cinema" och blev Grammynominerade vid fem tillfällen mellan 1985 och 1992. De blev rankade som nummer 94 på VH1:s lista över de bästa artisterna inom hard rock. I april 2017 valdes gruppen in i Rock and Roll Hall of Fame and Museum.
Historik 1967–1971: Början på bandet 1967 bildade basisten Chris Squire rockbandet Mabel Greer's Toyshop, tillsammans med sångaren och gitarristen Clive Bayley, trummisen Bob Hagger och gitarristen Peter Banks. Gruppen spelade på Marquee Club i London, där ägaren av den intilliggande klubben La Chasse, Jack Barrie, såg gruppen framträda: "Det var inget märkvärdigt med dem, de var väldigt bra musiker men det var uppenbart att de inte skulle ta sig någonstans." Barrie introducerade Squire för sångaren Jon Anderson, som arbetade på La Chasse, och de upptäckte att de båda var intresserade av Simon & Garfunkel och stämsång. Kort därefter skrev de båda låten "Sweetness", som återfinns på bandets första studioalbum. Samtidigt hade Banks lämnat Mabel Greer's Toyshop för att istället spela i Neat Change, men sparkades från denna grupp den 7 april 1968. I juni 1968 ersattes Hagger av Bill Bruford, som hade publicerat en annons i Melody Maker, och Banks kallades tillbaka och ersatte Bayley som gitarrist. Snart anslöt också Tony Kaye, en klassiskt skolad organist och pianist som tidigare spelat med Johnny Taylor's Star Combo and the Federals. Det nybildade bandet repeterade i källaren till caféet The Lucky Horseshoe vid Shaftesbury Avenue mellan den 10 juni och den 9 juli 1968.
Anderson föreslog att man skulle döpa bandet till Life, medan Squire föreslog World. Banks svarade bara "Yes" (ja), vilket istället blev gruppens namn. Den 4 augusti 1968 gjorde bandet livedebut på ett ungdomsläger i East Mersea, Essex. Gruppens tidiga repertoar bestod av covers från artister såsom The Beatles, The 5th Dimension och Traffic. Den 16 september spelade bandet på klubben Blaise's i London, som ersättare till Sly and the Family Stone, som inte dök upp. Yes blev väl emottaget av publiken, inklusive värden Roy Flynn, som senare samma kväll blev gruppens manager. Samma månad bestämde sig Bruford att sluta spela för att istället studera på University of Leeds. Hans ersättare, Tony O'Reilly från bandet Koobas, hade svårt att spela med resten av bandet på scenen. Bruford återvände snart, efter att Anderson och Squire övertygat honom att komma tillbaka till Yes då gruppen skulle agera förband vid Creams farvälkonsert på Royal Albert Hall den 26 november samma år.
Efter att ha sett en konsert med King Crimson 1969 insåg bandmedlemmarna att det var hård konkurrens om spelningar kring London och att man behövde vara mer tekniskt framträdande, varpå gruppen började repetera mer frekvent. Snart hade man ett skivkontrakt med Atlantic Records och gav i augusti 1969 ut debutalbumet Yes. Albumet består till större delen av eget material, men innehåller också låtarna "Every Little Thing" av The Beatles och "I See You" av The Byrds. Trots att albumet misslyckades att ta sig in på den brittiska albumlistan berömde kritikern Lester Bangs albumets "känsla av stil, smak och subtilitet" i tidningen Rolling Stone. Melody Makers kolumnist Tony Wilson valde Yes och Led Zeppelin som de två band som "mest sannolikt kommer att lyckas".
Yes höll sin första konsert i Sverige Feb 20 1970, Yes konserthistorik /setlist.fm (läst 26 maj 2026) den 20 februari 1970 med ett framträdande på Yes, SvD 2004-06-04 /svd.se (läst 26 maj2026) Cue Club i Göteborg följd av en spelning 21 februari på Kåren i Stockholm. Efter en turné i Skandinavien med The Small Faces hade Yes en solokonsert på Queen Elizabeth Hall den 21 mars 1970. Den andra halvan bestod av utdrag från gruppens kommande studioalbum Time and a Word, ackompanjerad av en 20 man stark ungdomsorkester. Banks lämnade Yes i maj, två månader innan utgivningen av albumet. Han var missnöjd med tanken på att spela in med en orkester och med att bandet sparkat Flynn tidigare under året. Han indikerade senare att han blivit sparkad av Anderson och Squire och att Kaye och Bruford inte vetat om något i förväg. Likt föregående album innehåller Time and a Word två covers: "Everydays" av Buffalo Springfield och "No Opportunity Necessary, No Experience Needed" av Richie Havens. Albumet tog sig in på den brittiska albumlistan och nådde som bäst plats 45. Banks ersattes av Steve Howe, som tidigare spelat i gruppen Tomorrow. Howe syns på ett foto på den amerikanska utgåvan av albumet, trots att han inte medverkar på det.
1971–1974: Genombrott Med denna sättning hyrde bandet en bondgård i Devon för att skriva nya låtar till ett nytt studioalbum. Howe cementerade sin plats i bandet med sitt unika sound från sin Gibson ES-175 och sina olika akustiska gitarrer. Med ljudteknikern och producenten Eddy Offord varade inspelningssessioner upp till 12 timmar och varje spår spelades in bitvis och sattes sedan ihop för att bilda en hel låt. Bandet lärde sig sedan att spela hela låten efter att man blivit färdiga med den sista mixen. The Yes Album gavs ut i februari 1971 och blev gruppens första större kommersiella framgång. På albumet märktes en förändring i bandets genreförankring; lyssnarna introducerades till längre, progressiva låtar med många olika partier (exempelvis "Yours Is No Disgrace" och "Starship Trooper"). I Storbritannien nådde det plats fyra, medan det i USA nådde plats 40 på Billboard 200.
I januari 1971 gav Yes sig ut på en 28 dagar lång turné i Europa tillsammans med Iron Butterfly. Man köpte sedan hela Iron Butterflys PA-utrustning, vilket förbättrade deras scenframträdande och sound. Den 24 juni samma år spelade gruppen för första gången i Nordamerika, som förband till Jethro Tull, i Edmonton, Kanada. Kaye spelade sin sista konsert med Yes på Crystal Palace Bowl i London i augusti, innan han sparkades från bandet. Beslutet togs sedan stämningen mellan honom och Howe blivit alltmer spänd under turnéerna, samt att Kaye motsatte sig att använda mellotron och minimoog, då han istället föredrog att hålla sig till piano och hammondorgel.
Då Kaye lämnade Yes hade bandet redan hittat sin nya keyboardist – Rick Wakeman – som var klassiskt skolad och tidigare under året lämnat folkrockgruppen Strawbs. Wakeman var redan en etablerad studiomusiker och hade spelat med T. Rex, David Bowie, Cat Stevens och Elton John. Squire sade att Wakeman kunde spela "en flygel i tre takter, en mellotron i två takter och en moog i nästa, helt klockrent", vilket gav Yes texturer som passade gruppens nya material. Bandets fjärde album, Fragile, gavs ut den 26 november 1971 och påvisade gruppens växande intresse för strukturerna inom den klassiska musiken. Som intro till sina konserter då gruppen turnerade 1971 och 1972 spelades ett utdrag från The Firebird (Eldfågeln) av Igor Stravinskij. Varje medlem skrev varsin låt till albumet och det var också starten på gruppens långvariga samarbete med konstnären Roger Dean, som designade bandets logotyp, albumomslag och scenbakgrund. Som bäst nådde Fragile plats 7 i Storbritannien och plats 4 i USA. I USA gavs albumet ut i januari 1972 och blev bandets första att nå en topp 10-placering där. En kortare version av öppningsspåret "Roundabout" gavs ut som singel och nådde som bäst plats 13 på Billboard Hot 100 i USA. miniatyr|Yes live 1974. Från vänster: Howe, Anderson och Squire. I februari 1972 spelade Yes in en cover av Paul Simons låt "America", som sedan gavs ut som singel och nådde plats 46 i USA. Låten gavs senare ut på The New Age of Atlantic, ett samlingsalbum med band från Atlantic Records, samt Yes samlingsalbum Yesterdays som gavs ut 1975.
Bandets femte och mest ambitiösa album dittills, Close to the Edge, gavs ut i september 1972. Titelspåret, som är 19 minuter långt, tog upp hela första sidan av vinylskivan och har element av klassisk musik, psykedelisk rock, pop och jazz. Albumet nådde som bäst plats 3 i USA och plats 4 i Storbritannien. Låten "And You and I" gavs ut som singel och nådde plats 42 på Billboard Hot 100. De växande framgångarna, både kommersiellt och från kritiker, var inte tillräckligt för att Bruford skulle stanna kvar i bandet. Under sommaren 1972, innan utgivningen av albumet, lämnade han Yes för att ansluta till King Crimson. Bandet övervägde flera ersättare, inklusive Aynsley Dunbar (som då ingick i Frank Zappas band), men beslöt sig för Alan White, som tidigare spelat i Plastic Ono Band. White var dessutom vän med Anderson och Offord och hade vikarierat i Yes bara veckor innan Bruford lämnade bandet. White lärde sig bandets repertoar på tre dagar, innan man gav sig ut på turné. Vid den här tiden började Yes bli etablerade rockstjärnor och nådde framgångar över större delen av världen. Whites tidiga turnéer med bandet dokumenterades på trippelalbumet Yessongs, som gavs ut i maj 1973. Albumet nådde plats 7 i Storbritannien och plats 12 i USA. En konsertfilm med samma namn hade premiär 1975: filmen var tagen från bandets konserter på Rainbow Theatre, London i december 1972, med pålagda psykedeliska bilder och effekter.