miniatyr|Till vänster: Ishockeyklubba för utespelare. Till höger: målvaktsklubba miniatyr|Klubba som tillhört William Moffatt, tillverkad någon gång mellan 1835 och 1838 av sockerlönn thumb|I Evenleth finns världens största ishockeyklubba, ca 32 meter lång. Ishockeyklubba eller bara hockeyklubba är ett sportredskap i form av en markbunden klubba som används i ishockey för att föra pucken över isen. Ishockeyklubbor kan tillverkas i flera olika material och omgärdas av ett flertal olika regler för att vara godkända för spel. Målvakternas klubbor skiljer sig från utespelarnas och klubban har även förändrats under ishockeyns historia.
Ishockeyklubbans utveckling har revolutionerat sporten ishockey. Ända sedan olika träslag användes vid tillverkning av hockeyklubban till kompositklubbans intåg på mitten av 1990-talet, har ishockeyklubborna förändrats flera gånger om i stor grad. Det böjda bladets succé, olika vinklar och grepp samt klubbans flexibilitets genombrott är endast ett fåtal av de viktiga förändringarna som har förbättrat spelarnas prestationer på isen. Klubbans längd och tejpning spelar också en stor roll, där båda dessa är individuella och skiljer sig mycket åt beroende på vilken spelare det handlar om. Bauer och CCM är två av de största leverantörerna av ishockeyklubbor, med delar av sin verksamhet i Kina. Tillverkningen av ishockeyklubbor går framåt med nya förbättringsidéer och produkter. Nya strukturer, former och material samt andra justeringar gällande klubban öppnar upp för framtida tillverkning av hållbarare samt innovativa klubbor som gynnar spelarna och utvecklar sporten.
Historia Träklubba Den allra första kända ishockeyklubban beräknas ha använts under 1800-talets mitt. Den ska ha varit tillverkad av avenbok. Under andra halvan av 1800-talet var de första kommersiella klubborna tillverkade främst i Nova Scotia i Kanada. Genom att använda sig av starkt trä från avenbok kunde man skapa redskap liknande dagens landhockeyklubba. En av nackdelarna med att använda avenbok var att klubborna blev tunga. Detta ledde till att man senare övergick till att göra ishockeyklubborna av ask istället. Det nya materialet blev mer vanligt förekommande, framförallt på grund av bättre hållbarhet. Trots förändringen detta var den fortfarande tung vilket var problematiskt. Under 1920-talet var ishockeyklubborna formade med raka blad, som sattes ihop med klubban via lim. Det fanns en risk att limmet tappade grepp i kallt väder. Trots det etablerade sig tillverkare av ishockeyklubban i både Ontario och Québec. Förbrukningen av träklubbor var hög under första halvan av 1900-talet, vilket gjorde att tåligheten på klubborna försämrades. Många spelare kunde spela med en klubba som var trasig under en längre tid. Detta berodde på att det var svårt att upptäcka när den gick sönder, då den till skillnad från modernare klubbor inte gick rakt av eller bröts utan blev svampig samtidigt som träkärnan riskerade att vridas.
Glasfiber och aluminium miniatyr|149x149px|NHL-ligan införde begränsningar när det gällde böjda klubblad. Under 1900-talet revolutionerades ishockeyklubban. År 1927 användes den första böjda ishockeyklubban någonsin av NHL-spelaren Cy Denneny i Ottawa Senators. Trots detta fortsatte de flesta spelarna med raka blad och det böjda klubbladet blev inte riktigt känt förrän på 1960-talet. På 1950-talet introducerades glasfiber i klubbornas blad. Materialet blev populärt eftersom klubborna blev billigare, tåligare och lättare. Detta banade väg för tillverkningen av nya starka, lätta klubbor med högre hållbarhet. Ishockeyklubban utvecklades under 1960-talet efter att det böjda skaftet uppkommit som en av de viktigaste förändringarna. Den dåvarande NHL-spelaren Stan Mikita i Chicago Blackhawks hade av misstag revolutionerat spelet, efter att han valt att fortsätta spela med ett klubblad som böjt sig. Det finns olika historier om hur bladet hade fått sin böjning, men det som Mikita upptäckte var att han fick bättre snärt på sina skott och att pucken skruvades på ett sätt som gjorde det svårare för målvakterna att fånga pucken. Många spelare började se fördelarna med det böjda skaftet på ishockeyklubborna vilket ledde till att fler och fler spelare bytte till böjda klubblad. Populariteten kring denna nya transformation tvingade NHL-ligan att införa regler som begränsade klubbans böjning. I takt med den snabba utvecklingen försökte man hitta ett ännu bättre och lättare material för klubborna, vilket resulterade i att man under 1980-talet tillverkade klubbor i aluminium. År 1981 blev dessa klubbor godkända för bruk i NHL. En stor fördel med aluminiumklubborna var att man hade möjlighet att byta ut bladet på de klubbor som gick sönder och därmed inte behövde köpa nya klubbor lika ofta.
Kolfiber och komposit På 1990-talet förändrades materialet i klubborna ytterligare, då kolfiber var det moderna. Dessa klubbor var dyra och lätta, och gav spelarna möjlighet att välja den flexibilitet och vinkel på klubban som passade dem bäst. Fem år senare kom kompositklubbor vilket bidrog till klubbornas flexibilitet, och var den lättaste typen av alla tidigare material. Kompositklubborna blev populära och blev det mest vanliga inom tillverkningen av modernare ishockeyklubbor.
2000-talet och framåt miniatyr|Washington Capitals storstjärna Aleksandr Ovetjkin försöker få till ett skott. Han använder klubbans flex (styvhet) för att skapa en pilbåge-effekt och få till ett så kraftfullt skott som möjligt. Runt millennieskiftet kom kompositklubban att dominera hockeyn och många storstjärnor valde att spela med den typen av klubba. Detta ledde till att många ungdomar också började också spela med kompositklubbor. Det högre priset för klubban var ett mindre bekymmer, då klubban blev ett måste hos de flesta hockeyspelarna. En nackdel med kompositklubborna var att de gick av ganska fort i början. Dessutom går det inte att fortsätta spela med klubban när den väl gått sönder då den till skillnad från träklubban faller isär så fort den bryts. Trots det var kolfiber och kompositmaterial kvar för att stanna. År 2004 spelade ungefär 90 procent av ishockeyspelarna med klubbor i komposit och kring 2012 dominerade kompositklubban den professionella ishockeyn världen över. Klubban bidrog till ett hårdare skott, mer precisa passningar och att det blev enklare att utföra dragningar tack vare klubbans lätthet. Med hjälp av klubbor tillverkade i kolfiberkomposit kunde spelaren vid skottögonblicket använda klubbans flex på ett sätt som inte gått tidigare. Genom att flexa klubban kunde man få ut prestanda ur den, och därmed skapa en så kallad "pilbåge-effekt" som bidrog till ett mer kraftfullt skott. Förutom flexen på klubborna finns det därtill två olika grepp som spelarna kan välja mellan.
Ishockeyklubborna har förändrats mycket över tid, vilket gör det svårt att jämföra de senaste tillverkade klubborna med de allra äldsta. Främst beror detta på att klubborna är av olika material, väger olika och bladen ser annorlunda ut. Trots att kolfiber och komposit är de vanligaste materialen arbetar man för att utveckla teknologier för en hållbar konstruktion. Dessutom försöker man återanvända klubbans kompositmaterial efter att den gått sönder, då allt kompositmaterial inte går att bryta ned. Nya innovationer och material testas för att förändra ishockeyklubborna ytterligare, och göra dem tåligare samtidigt som de behåller sin lägre vikt. De moderna kompositklubborna har bidragit till en förändrad bild av ishockeyn där spelarnas skicklighet kommer till uttryck mer än tidigare.
Tillverkare miniatyr|Edmonton Oilers Connor McDavid, klassad som NHL:s bäste spelare använder en CCM-klubba. miniatyr|Sherwood har övergått mer till tillverkning av kompositklubbor. Alex Debrincat syns spela med en sådan klubba här. Under 1900-talet då träklubban användes som mest fanns de flesta tillverkarna av klubborna i Kanada. Med tiden har det blivit alltmer vanligt att flytta tillverkningen till utvecklingsländer. är en av tillverkarna som tidigare tillverkade träklubbor i Kanada. 2007 flyttade Sherwood sin produktion till förmån för tillverkning av kompositklubbor istället. En annan stor tillverkare av klubbor framförallt innan 2000-talet, var Easton, som senare blev uppköpt av Bauer. Deras aluminiumklubbor blev alltmer förekommande, mycket på grund av att NHL:s störste stjärna Wayne Gretzky använde en sådan. År 2001 presenterades Easton Synergy, en klubba vars skaft och blad satt ihop, vilket fick flera andra klubbleverantörer att slopa den tvådelade hockeyklubban. Många klubbor gjorda av komposit tillverkas i bland annat Kina, då många företag väljer att flytta sin produktion av ekonomiska skäl. De två största företagen CCM och Bauer är exempel på tillverkare som har sin produktion av klubbor i Kina.
Varje år tillverkas ungefär 3 miljoner kompositklubbor, varav 2 miljoner säljs i Nordamerika. Nästan lika många ishockeyklubbor som tillverkas går också sönder eller slängs bort. Varje professionell organisation spenderar oftast mer än 1 miljon kronor på ishockeyklubbor varje säsong.
Trots att nya klubbor tillverkas hela tiden var NHL säsongen 2019/20 hotad på grund av brist på ishockeyklubbor. Detta hade att göra med det rådande coronaviruset i Kina som satte stopp för tillverkningen av ishockeyklubbor, fabrikerna var tvungna att hållas stängda ett tag.
Hockeyklubbans längd Längden på ishockeyklubban varierar beroende på spelarens kroppslängd, den position spelaren har samt vilken typ av spelstil spelaren föredrar. Det vanligaste riktmärket brukar vara att den ska räcka till näsan när spelaren har skridskor på sig, eller att den ska vara ungefär 80 procent av spelarens totala längd. miniatyr|Klubbans längd har att göra med spelarens längd och position bland annat. Längst till vänster står centern/forwarden Petr Vrána som är 177 cm lång och bakom honom står backen Zdeno Chára som är 208 cm lång. Deras klubbor skiljer sig längdmässigt samt även pga att de spelar på olika positioner. Ishockeyklubbans längd bestäms inte bara utifrån ens kroppslängd utan även utifrån vilken position spelaren har. Backarnas klubbor är vanligtvis längre än de klubbor som forwards använder sig av. En back föredrar generellt sett en lång klubba för räckvidden den medför. Denna räckvidd underlättar försvarsarbetet då det blir lättare att exempelvis stöta bort pucken från motståndarforwards. Dessutom kan en längre klubba bidra med en ökad hävstångseffekt som kan göra skotten hårdare. De flesta forwards spelar hellre med en kortare ishockeyklubba, bland annat då kortare klubbor gör det enklare att kontrollera pucken vid dribblingar.
Spelarnas spelstil är olika och därför anpassas klubblängden till spelarens önskemål. När flexen i kompositklubborna gick att justera, började fler spelare att experimentera med styvheten i klubban. Många spelare kapar sin klubba eller förlänger den, beroende på hur de vill ha klubban. Ju kortare klubban blir desto styvare skaft får den. miniatyr|Sidney Crosby i Pittsburgh Penguins föredrar en relativt hög flex på sin klubba. Klubban blir därmed hårdare. Lista över några av NHL-spelarnas flex på sina klubbor:
Connor McDavid - 85 flex Leon Draisaitl - 100 flex Sidney Crosby - 100 flex Auston Matthews - 80 flex Nathan MacKinnon - 95 flex Jack Eichel - 95 flex Mark Scheifele - 100 flex Jared McCann - 102 flex Victor Hedman - 122 flex
Regler I Svenska Ishockeyförbundets regelbok föreskrivs att klubban ska vara av godkänt material, vara jämn utan beslag o.dyl., bara ha en böjning och ett blad. Skaftet ska vara rakt och ha ett skydd i toppen. En utespelare får inte spela med målvaktsklubba, inte heller med mer än en klubba eller med en motståndares klubba. Som längst får en klubba vara 163 cm (undantag kan ges för spelare som är längre än 2 m) och bredden får inte överstiga 3 cm. Klubbans blad får högst vara 32 cm långt och ska vara 5 till 7,63 cm högt. Man får inte spela med en trasig klubba.