Johan Wegelin, född 5 juni 1711 i Riga i svenska Livland, död 10 juli 1788 på Marielunds sätesgård i Funbo socken utanför Uppsala i Uppland, var en svensk körsnär, grosshandlare, sockerbruksfabrikör och brukspatron.

Biografi Johan Wegelin föddes i Riga som son till Anton Wegelin i den borgerliga släkten Wegelin och Elisabeth Sticht. Som vuxen flyttade han till Stockholm, där han först var körsnär och senare grosshandlare. År 1771 köpte han Uttersbergs bruk och Skärviken, båda i Skinnskatteberg. Sedan tidigare ägde han egendomen Marielunds sätesgård i Funbo socken i Uppland samt hus och sockerbruk i Stockholm. Han var i sitt andra äktenskap var han gift med Hedvig Schméer (1737–1791) och på så sätt var han svåger med Jacob Schütz (1709–1771), handelsborgmästare i Göteborg, direktör i Ostindiska kompaniet och riksdagsman, och med Daniel Pettersson (1720–1802), rådman och borgmästare i Göteborg.Wegelin - grosshandlare och bruksägare.

Dottern Hedvig Wegelin (1766–1842) var gift med brukspatron Jacob Niclas Tersmeden medan sonen Johan Hindrich Wegelin (1768–1856), även kallad Sockerbrukspatronen, övertog faderns bruk, sockerbruk och handelsfirma liksom förmodligen andelen i Västindiska kompaniet. Johan H Wegelin inköpte Schisshyttans bruk, Rämshyttan samt Ulvsunda gård i Stockholm.

Kommerserådet och grosshandlaren Johan G Wegelin (1768–1843), som var kusinbarn till Johan Hindrich Wegelin som son till Georg Wegelin, bedrev affärer tillsammans med sin släkting i firman Wegelin & Co. Han var också medlem av direktionen för Göta kanalverk från början till 1828, fullmäktig i Riksbanken 1805–1810 och i Riksgäldskontoret 1812–1829. Georg Wegelin flyttade också från Riga till Stockholm i likhet med sin farbror Johan Wegelin. Vid hans död ärvdes bruken av dottern Johanna Charlotta Wegelin (1814–1873) och hennes man Carl Fredrik Knut Nieroth (1804–1873). Innan sin död sålde paret Uttersbergs bruk och andra egendomar."

Johan Wegelins farfar Anton Wegelin var den förste kände släktmedlemmen och han var 1665 borgare i det då svenska Riga i Svenska Livland. Han var körsnärsmästare och blev 1685 ålderman eller äldste som vald föreståndare för sitt skrå för de borgare som var hantverkare, han dog senast 1707. Anton Wegelin hade två söner, av vilka den yngre också hette Anton, var född 1678 och blev likaledes körsnär i Riga. Dennes son var Johan Wegelin, som var född 1711.Brommaboken 1996, Holger Wichman, Familjen Wegelin i Ulvsunda, sidorna 52-55.

Verksamheter Johan Wegelin utvandrade 1733 till Stockholm, men fortsatte ut i Europa och besökte flera länder, från Polen i öster till England och Frankrike i väster. Sedan återvände han till Riga, men kom på hösten 1737 åter till Stockholm. Där ingick han ett år senare äktenskap med körsnärsänkan Anna Brandel, född Öhman. Detta äktenskap var ekonomiskt förmånligt för honom, då han upprättade och utvidgade den tidigare rörelsen. År 1738 blev han körsnärsmästare, fick borgarbrev 1740 med rättighet att bedriva näringsverksamhet, handel eller hantverk i Stockkholm. År 1742 blev han bisittare i körsnärsämbetet för de borgare som var hantverkare. Han var även församlingsföreståndare för Tyska kyrkan i Stockholm och ryttmästare i borgerskapets kavalleri.

Redare Johan Wegelin var också redare, det vill säga att han var "herre över driften av ett fartyg", antingen ensam eller tillsammans med andra handelsmän. År 1763 var han intressent i åtta handelsfartyg om tillsammans mer än 1000 skeppsläster. "Skeppsläst" är ett gammalt storleksmått för fartyg. Den exakta innebörden har varierat men i Sverige fastställdes måttet 1726 genom ett kungligt beslut att en läst skulle vara en vikt motsvarande 18 skeppspund, vilket är cirka . Det kan nämnas att det fanns ännu en "läst" om till exempel 18 tunnor spannmål, vilket var cirka . Skeppslästen upphörde 1874 som officiellt rymdmått, då skeppsmätningssystemet som använder måttet registerton infördes. Ännu på 1770-talet hade han kvar några handelsfartyg, men vid stickprov i mitten på 1780-talet har han ej återfunnits.

Pälshandelsrörelse Johan Wegelins pälsvaror utskeppades och såldes i hela Europa. Redan 1746 hade Wegelin lagt grunden till ett betydande handelshus, det vill säga ett fristående bolag som driver utrikeshandel i egen regi. Samma år besökte han vid en ny utlandsresa några platser som var av betydelse för hans affärer, såsom Lübeck, Hamburg, Leipzig och Berlin. Hans rörelse utvecklades efter hand till en allmän nederlagsplats för Nordens pälsvaror. År 1763 överlät han sin pälshandelsrörelse till en släkting Georg Wegelin, som också var bosatt i Stockholm. Han avstod då också sitt burskap. Han blev då i stället medlem i grosshandelssocieteten i Stockholm och verkade en tid som grosshandlare. Han inskränkte med tiden sin handelsrörelse och avsade sig sitt burskap som grosshandlare. Han vistades ofta i Uttersbergs bruk i Skinnskattebergs bergslag i Västmanland, som han hade inköpt 1771. Dock fortsatte han att mantalsskkriva sig i Stockholm, han ägde där fastigheter på Själagårdsgatan och Västerlånggatan, båda i Gamla stan. Han blev brukspatron och fullt hemmastadd i bruksrörelsen. Under hans ledarskap fick Uttersbergs bruk stort anseende såväl till anläggningar och byggnader som till tillverkningen. För de underlydandes väl sörjde han också. På platsen för herrgårdsbyggnaden i Uttersberg fanns en större byggnad som troligen uppfördes i början av 1600-talet. Nuvarande herrgård stod färdig 1836, byggherren var Johan Wegelins son brukspatron Johan Henrik Wegelin (1758–1843). Av Uttersberg bruk och hytta finns det kvar ruiner efter kolhus och smedja samt vattenkanal, stall, ladugård, mejeri, arbetarbostäder och herrgården.Lindeqvist Christina, Hägerman Britt-Marie, Om järn och människor: Ekomuseum Bergslagen berättar i landskapet, guidebok, 2010, Ekomuseum Bergslagen, Ludvika, , libris=11934873, sidorna 166-167.Carlborg, Harald, Uttersbergs bruk: en historisk skildring, 1920, Nord. bokh., Stockholm, libris=1471101.

Brukspatron Marielunds gods Johan Wegelin ägde Marielunds gods, idag en ort i Funbo socken i Uppland, som ligger 15 km öster om Uppsala vid sjön Trehörningen. Marielund omfattades då även den tidigare småorten Selknä. Marielunds herrgård hette förut Lund. Den blev frälsegods 1411. Godsets huvudbyggnad är ett stenhus i två våningar från 1600-talets förra hälft, med ett trapptorn. Stenhuset byggdes 1631 och genomgick 1897 en grundlig reparation. Marielund tillhörde Vasaättens arvegods och förlänades i början av 1600-talet till Nils Chesnecopherus (1574–1622), en svensk ämbetsman och matematiker. Han var född i Ekeby prästgård i Ekeby socken i Närke. År 1629 förlänades Marielund till hans måg överste Jakob Forbes af Lund (1580–1656), som var född i Aberdeen i Irland och var överste för ett värvat skotskt regemente i svensk tjänst 1647. Jakob Forbes introducerades 1631 på Riddarhuset under släktnamnet Forbes af Lund (Forbes af Lund nr 174 Tab 2) och begravdes i Funbo kyrka i Funbo socken. Hans son sålde 1686 Lund (Marielund) som sedan gick genom många händer; 1781 såldes det till majoren K. J. Didron, efter vars hustru det fick namnet Marielund. På 1880-talet köptes godset av bergmästaren K.F. Nordensson. Det tillhörde sedan hans måg kaptenen Fredrik Ridderbjelke, som var delägare och disponent till Marielunds gods, och disponenten Hugo Brundin på Gimo.Hector, Harry, ”Marielund:ett uppländskt gods genom tiderna”, Norstedts förlag, 1945. Marielund i Funbo är idag känt för sin välbevarade sommarvillabebyggelse från början av 1900-talet, särskilt längs sjön Trehörningens norra strand. Området är ett kommunalt kulturmiljöområde och en del av den historiska Upsala-Lenna Jernväg, som ofta kallas "Lennakatten", idag bedriver museitrafik. Banan, som är 33 kilometer lång och smalspårig med spårvidden 891 millimeter, trafikeras sommartid med ångloks- eller dieselloksdragna tåg samt rälsbussar. Marielund har även en rik historia med Marielunds gård, ett stenhus från 1600-talet, och en genuin bymiljö med en handelsbod och pensionat.

Uttersbergs bruk Johan Wegelin var även ägare till Utterbergs bruk och Skärviken, båda i Skinnskatteberg i Skinnskattebergs socken. Både Uttersbergs bruk och Skärviken är gamla bruksorter som ligger i Skinnskatteberg i Västmanlands län. Skinnskatteberg är känt för sin vackra natur med djupa skogar och fiskrika sjöar. Uttersbergs bruk grundades på 1600-talet. Det var en gång ett modernt järnbruk, men lades ner på 1920-talet efter första världskriget. Herrgården och arbetarbostäder finns kvar, och området är en del av ett nätverk av platser som berättar om Bergslagens industrihistoria, som är djupt sammanflätad med Sveriges historia och präglas av gruvdrift och metallframställning. Utom Uttersbergs bruk ägde Johan Wegelin säterierna Hallkved herrgård och Marielunds sätesgård, båda i Funbo socken. Det var på Marielunds gård som han avled 1788 och han ligger begraven i eget gravkapell på Funbo kyrkogård. Hans förmögenhet var ansenlig. Bouppteckningen redovisade tillgångar på nära 220 000 riksdaler.

Ägare till Kammeckers malmgård Vidare var Johan Wegelin ägare av Kammeckers malmgård på Ladugårdslandet, (1. Kammeckers malmgård), den låg vid dagens Nybrogatan 75-77 på Östermalm, som på 1700-talet hette Ladugårdslandet. Malmgården med sin påkostade trädgård var vida känd. Malmgårdens byggherre var bagarmästaren Joachim Kammecker. Han uppförde år 1710 åt sig och sin familj en malmgård vid Seved Bååtsgatan 33, ungefär nuvarande Nybrogatan 77, hörnet med Östermalmsgatan. Till egendomen hörde en magnifik barockträdgård som utbredde sig väster om malmgården. Här fanns alléer och ett tonprydd lusthus. Nuvarande Nybroviken hette på 1700-talet Ladugårdsviken. Ladugårdslandet, som senare blev Östermalm, var ett område där många malmgårdar låg, blandade med bostäder och militära anläggningar. År 1763 anlades här ett sockerbruk, som sedermera blev känt som det Brandelska sockerbruket, som hade grundats av Fredrik Brandel (1734–1828). 1783 såldes sockerbruksbyggnaden till Kongl. Maj:t Bränneridirektionen varvid sockerfabrikationen vid Brandelska sockerbruket lades ned. Mellan 1786 och 1818 bedrevs på malmgården tobaksodling i stor skala. Sockerbrukets byggnader nyttjades även som spannmålsmagasin, kolerasjukhus och förråd. Sockerbrukets byggnad revs 1904 och bebyggelsen vid malmgården revs 1907. På platsen uppfördes Hemgården, Sveriges första kollektivhus, ritat av arkitektkontoret Hagström & Ekman.RAÄ:s bebyggelseregister: RÅDJURET 20 - husnr 1.RAÄ:s bebyggelseregister: RÅDJURET 19 - husnr 1.

Ägare till Södermalms sockerbruk på Bastugatan