Goulburn Railway Station är en järnvägsstation belägen i staden Goulburn i New South Wales i Australien. Stationens invigning 27 maj 1869 markerade slutet av järnvägens utbyggnad mellan Sydney och Goulburn. Förslag på att anlägga en järnväg de två städerna emellan hade förekommit sedan 1846. Stationen ligger vid banan mellan delstatshuvudstäderna Sydney och Melbourne. Nära stationen finns även järnvägsknuten Joppa Junction där banan mot Bombala och landets huvudstad Canberra grenar av. Stationshuset är det första i New South Wales ritat i nyklassisk stil. Sedan dess invigning har stationen byggts ut till att omfatta tre spår och två större byggnader. Persontågstrafiken vid stationen sköts av NSW Trainlink.
Från och med 1880-talet till och med 1920-talet skedde ständiga upprustningar och tillbyggnader vid stationen. Bland de mest framträdande var två järnvägsrestauranger, Railway Refreshment Rooms, tillkomna 1883–1884 respektive 1915 samt en ny mittperrong 1883. Även två gångbroar uppfördes under det annars ekonomiskt återhållsamma 1890-talet. En ökande arbetsmängd gjorde att kontor- och expeditionsutrymmen också byggdes ut under denna tidsperiod. När nattåget Southern Aurora började köra 1962 byggdes en del av stationshuset om för ombordpersonal som övernattade i Goulburn. Railway Refreshment Rooms började avvecklas på 1970-talet för att sedan stängas helt 1986. Under 1980-talet inleddes en ny omgång renoveringar varav den största utfördes 1993–1994. Under 2010-talet har stationen blivit föremål för ett par restaureringar.
Goulburn har en särställning i New South Wales järnvägshistoria. Stationen var en av endast två i delstaten med en särskild väntsal för manliga förstaklasspassagerare och bland de första att förses med gasbelysning. Goulburn är även den enda stationen utanför Sydneyområdet som har två gångbroar och tros vara den enda stationen i Australien där stinsen utsågs genom kungligt brev. Stationsområdet är sedan 2 april 1999 antaget till delstatens kulturskyddsregister State Heritage Register.
Bakgrund Goulburns tidiga historia (1818–1871)
Upptäcktsresenärerna Hamilton Hume och James Meehan besökte området 1818. De döpte det till Goulburn Plains för att hedra Henry Goulburn, som var brittisk Secretary of State for the Colonies. De första personerna av betydelse att bosätta sig i området var Andrew Allan med hustru, vilka kom till trakten cirka 1825. En stadsplan för området, som till slut blev North Goulburn, togs fram 1828 och godkändes året därpå. Till följd av flera översvämningar beordrade kolonins guvernör att orten skulle flyttas åt sydväst och nya planer togs fram 1833. Stadens befolkning år 1856 uppgick till 1 779 invånare och 1871 hade antalet ökat till 4 453. Goulburns tidiga tillväxt har tillskrivits tillgången till vatten, dess placering i en dal som gav skydd mot vädret och att traktens fårbönder var i behov av ett handelscentrum.
Järnväg i New South Wales (1831–1869) Järnväg har funnits i New South Wales sedan 1831 då Australian Agricultural Company invigde en kolbana i Newcastle. Förslag på en offentlig järnväg redovisades först 1841. Flera näringsidkare och parlamentsledamöter sammanstrålade i Sydney i januari 1846 för att diskutera kolonins transportbehov. Månaden därpå beslutade gruppen att utreda möjligheten att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn. I april samma år hölls ett möte i Goulburn för att engagera ortens näringsidkare i informationsinhämtning och planering. Dessa sammanträffanden utmynnade i att järnvägsbolaget Sydney Railway Company bildades i oktober 1849. För att i detalj studera en framtida järnvägsdragning mot Goulburn anlitades 1846 Thomas Woore, och denne överlämnade sin rapport i januari 1848.
Bolagets första avtal om att anlägga järnvägen skrevs i mars 1851. Efterhand som bygget fortskred blev bolaget beroende av bidrag från kolonin, och dess tillgångar skrevs över till regeringen 3 september 1855. Den första sträckan, mellan Sydneys centralstation och Parramatta, invigdes 26 september samma år. Den första förlängningen, till Liverpool, invigdes 26 september 1856. I december samma år var ytterligare en förlängning under förberedning. Kolonins chefsjärnvägsingenjör John Whitton konstaterade i juli 1861 att en järnväg mellan Picton och Goulburn kunde byggas till en kostnad av 688 500 pund. Den 13 december samma år röstade regeringen för att bevilja 688 000 pund till anläggningen av järnvägen till Goulburn. Järnvägen till Picton, 85 kilometer från Sydney, invigdes 1 juli 1863. Järnvägens frammarsch mot Goulburn fortsatte i flera etapper och sträckan till Marulan öppnades 6 augusti 1868. Samtidigt höll New South Wales på att anlägga andra järnvägar och 1869 invigdes kolonins västra stambana till Bowenfels.
Historia Stationsbygge och invigning (1867–1869)
miniatyr|Stationshuset sett från spåren cirka 1870. Kupolen syns i mitten av byggnaden. Thomas Woore hade planerat att stationen i Goulburn skulle ligga söder om Mulwaree Ponds, mellan den nya och den tidigare bebyggelsen. Järnvägsväsendet ville anlägga stationen i närheten av North Goulburn och på så vis slippa uppföra en kostsam bro över Mulwaree Ponds. Medborgare i Goulburn protesterade mot detta 1863, något som mynnade ut i ett beslut att dra järnvägen över Mulwaree Ponds och fram till Clinton Street, där stationen skulle anläggas. Infrastruktur för rullande materiel, såsom lokstall, vändskiva och skjul för personvagnar, skulle anläggas norr om bron, cirka fem kilometer från stationen. Stationens placering förblev föremål för diskussion fram till 1867 då det bestämdes att stationen skulle anläggas i närheten av Belmore Park. Mellan februari och maj 1869 bestämdes det att anlägga lokstallet och övrig infrastruktur nära stationen. Det är oklart varför en plats för lokstallet nära stationen slutligen valdes. En möjlig orsak är att det skulle ha varit omöjligt för stinsen att samtidigt övervaka både lokstallet och stationen om dessa låg långt ifrån varandra.
Järnvägen drogs fram på en markremsa mellan Sloane Street och Mulwaree Ponds avsatt som rekreationsområde. Det florerar flera teorier om förklaringen till stationens placering i stan. Stationen ligger intill Sloane Street, mellan tvärgatorna Verner Street och Clinton Street. Att stationen inte anlades som fondmotiv vid slutet av Verner Street påtalades i en insändare riktad till arbetsministern i tidningen The Sydney Morning Herald i januari 1869. Stationens placering godkändes av William Mason, som var tillförordnad chefsingenjör medan John Whitton befann sig utomlands. Sharp menar att det är möjligt att Mason aldrig hade för avsikt att skapa ett blickfång utan valde platsen eftersom den uppmärksammats som en samlingsplats för aboriginer. Lokala historiker menar dock att den ursprungliga tanken var att uppföra stationen nära Belmore Park, som på 1860-talet låg nära stadens centrum. De menar även att den slutliga placeringen berodde på att familjen till upptäcktsresenären William Hovell bodde nära Verner Street. Stationen ligger något lägre än Sloane Street och är därför sårbar för översvämningar.
Planer för stationshuset, som blev det första i kolonin att ritas i nyklassisk stil, godkändes av Mason 20 januari 1868. Till följd av ett förslag från chefsstenhuggaren vid bygget anordnades en tillställning 12 maj 1868 där Goulburns borgmästare lade grundstenen. Byggnadens mått blev 108 fot 9 tum × 26 fot (cirka 33,1 × 7,9 meter) med symmetriska drag genom burspråk och skorstenarnas placering. Enligt planen fanns det inne i stationshuset två väntsalar och två matsalar upplåtna för allmänheten, varav en av varje avsedd för endast kvinnor. Ovanpå fanns ett skiffertak och en kupol med blytak. Perrongen var i sten, något som var ovanligt vid tiden, och hade ett på kolonner uppburet skärmtak i korrugerad plåt. Under Whittons tid som chefsingenjör var 14 av de 394 stationer som öppnades i New South Wales av större och utsmyckad art såsom Goulburn. Bruket av särskilda damväntsalar, symmetriska drag och kolonner för att bära upp skärmtak var dominerande inslag under Whittons ledning. Utöver huvudperrongen fanns också två säckperronger, en vid varje ände av stationen. Sådana säckperronger användes vanligtvis för av- och pålastning av hästar och diligenser.
På invigningsdagen, 27 maj 1869, kördes fyra specialtåg, varav tre från Sydney och ett från Marulan. Ombord på ett av tågen fanns kolonins guvernör med hustru och flera parlamentsledamöter. För att fira tillfället hade det byggts en triumfbåge och anordnats en militärparad. I mitten av Belmore Park planterade guvernörens hustru en ek. En invigningsfest hölls i godsmagasinet. Även Whitton, som sällan närvarade vid invigningar av de järnvägar han ansvarade för, var med. Kostnaden för järnvägen från Picton uppgick till 990 646 pund. Goulburns första stins tillsattes genom kungligt brev utfärdat av Viktoria av Storbritannien; något Sharp menar hade att göra med Goulburns inflytelserika invånare. Goulburn tros vara den enda stationen i Australien där stinsen utsågs på det viset.
Förlängningar och bibanor (1869–1913) miniatyr|Stationen sedd i riktning mot Sydney cirka 1879. Direkt bakom tåget syns byggnaden där personvagnar uppställdes. Till vänster om den skymtas lokstallet. miniatyr|Stationshuset sett från vägen cirka 1880. Sydney är till vänster i bilden och Gunning till höger. Inom en månad efter järnvägen till Goulburns invigning hade invånare i Yass bildat en organisation som ivrade för en förlängning mot orten. I juli samma år påtalade John Whitton ett förslag av Victorias regering att förlänga deras järnvägar till gränsstaden Albury. Whitton menade att en järnväg mellan Goulburn och Albury skulle kunna fullbordas inom fem år. Ett regeringsutskott bildades 28 oktober för att utreda vilka järnvägar som borde anläggas framöver. I utskottets slutrapport, som överlämnades 25 mars 1870, rekommenderades att kolonins södra stambana inte borde förlängas bortom Goulburn. Regeringen godkände rekommendationerna mars 1870 men drog tillbaka godkännandet två månader senare efter motstånd från allmänheten. Ett avtal för bygget av den 54 mil långa (cirka 85 kilometer) sträckan mellan Goulburn och Yass Junction skrevs under 16 juli 1873. Goulburns tid som slutstation kom till ända 9 november 1875 när järnvägen till Gunning, 30,3 engelska mil (48,8 kilometer) från Goulburn, invigdes.
Om de planenliga matsalarna egentligen blev byggda är oklart då bristen på förplägnadslokaler kommenterades och kritiserades under 1870-talet. Whitton var emot att upplåta utrymme i stationshusen åt förplägnad och det är möjligt att han ändrat planen efter sin återkomst från England. Bygget av den provisoriska restaurangen Railway Refreshment Rooms inleddes 1883 och slutfördes året därpå. Den L-formade restaurangbyggnaden med källare blev en av endast två byggnader vid stationen som inte uppfördes i murtegel. Trots epitetet "provisorisk" kom byggnaden aldrig att ersättas. Vid sekelskiftet inrymde byggnaden utöver två matsalar och en barlokal, samtliga åtskilda från varandra, samt ett kontor åt verksamhetens chef och tre sovrum.
Stationen försågs med gasbelysning 1880 och perrongen förlängdes 1882. Bruket av gasbelysning vid järnvägsstationer i New South Wales var mycket ovanligt före 1888 och endast fem andra stationen hade utrustats med tekniken. En fristående herrtoalett med 16 pissoarer och 4 vattentoaletter uppfördes cirka 30 fot (cirka 9,1 meter) söder om stationshuset 1882. Regeringen beviljade 1881 anslag till bygget av flera nya järnvägar, bland dem en järnväg från Goulburn till Cooma. Första sträckan, till Tarago, togs i bruk 3 januari 1884. Joppa Junction söder om Goulburn blev knuten för den nya järnvägen. I samband med anläggningen av järnvägen till Tarago uppfördes en mittperrong vid Goulburn 1883. Mellan 1883 och 1915 fanns det inga byggnader på perrongen, utan endast gaslyktor.