miniatyr|300px|New South Wales Government Railways monogram på en lastbilsvåg på järnvägsstationen i Bombala 2017. Vågen tillverkades 1921 av Perway Workshops i Goulburn. I monogrammet har bokstaven G utelämnats. NSWR kan då antyda att järnvägen hörde till delstaten. Goulburns järnvägshistoria började 1846 när näringsidkare i orten blev delaktiga i försök att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn i New South Wales i Australien. Dessa försök ledde till att bolaget Sydney Railway Company bildades 1849. Den första sträckan av järnvägen invigdes 1855. Under de följande 14 åren byggdes järnvägsnätet i New South Wales ut åt flera håll. Banan till Goulburn, New South Wales södra stambana, invigdes 27 maj 1869, med uppskattningsvis 6 000 personer deltagande i firandet. Stationen var bland de förnämligaste i New South Wales. Goulburn förblev järnvägens slutstation under sex år. Under tiden hann staden utvecklas till en plats dit varor forslades för omlastning från väg till järnväg. På grund av den förbättrade transportförbindelsen med Sydney ökade primärproduktionen i Goulburn med omnejd.
Goulburn blev järnvägsknut 1883 när den första etappen av en järnväg som i slutändan anlades till Bombala invigdes. Denna järnväg kom att få två bibanor, en mot landets huvudstad Canberra och en mot gruvorten Captains Flat. Goulburn blev knut för en till järnväg, den mot Crookwell, 1902. Denna hade i sin tur en bibana mot Taralga. Med undantag för järnvägen mot Canberra har samtliga banor lagts ned. Belägen på delstatens södra stambana, Main South Line, och med god tillgång till vatten och bebyggbar mark kunde Goulburn utvecklas till en viktig stad inom järnvägen. Lok som trafikerade banan från Sydney behövde ta kol och vatten, eller till och med underhållas, i Goulburn. En lokstation fanns runt tiden för järnvägens invigning och kom att byggas ut flera gånger. En ny lokstation med 42 spår, South Goulburn, anlades 1918 och var i bruk tillsammans med den först ända till 1936 då den första stängdes. Efter att anpassats för dieseldrift på 1950- och 1960-talen kom även South Goulburn att läggas ned. Detta skedde 1986 i en strävan att skära ned på kostnader. Lokstationen har sedan blivit ett järnvägsmuseum.
Järnvägen var från dess invigning fram till 1990-talet ekonomiskt betydelsefull för Goulburn och blev stadens huvudindustri. Flera verkstäder upprättades i Goulburn, inklusive Perway Workshops. Perway Workshops hade en ledande roll i järnvägväsendets tillverkning och reparation av dressiner. Järnvägen betjänade flera industrier. Goulburn utvecklades till ett administrationscentrum för järnvägen och hade även en trafikledningscentral under fem decennier. Med tiden blev förhållandena som hade gjort Goulburn till ett betydelsefullt järnvägscenter mindre relevanta eller inaktuella. I och med detta förlorade Goulburn dess ställning inom järnvägen.
Bakgrund Goulburns tidiga historia (1818–1871)
Upptäcktsresenärerna Hamilton Hume och James Meehan besökte området för Goulburn 1818 och döpte det till Goulburn Plains till ära av Henry Goulburn, som var brittiska Secretary of State for the Colonies. Platsen för själva staden besöktes först två år senare. Under det påföljande decenniet anlades minst 20 stationer sysslade med såväl får- som boskapsproduktion i trakten. Flera av dessa bedrevs av söner till jordägare bosatta i Sydney. De första personer av betydelse för Goulburns grundning att bosätta sig i området var Andrew Allan och hustru, som kom till trakten cirka 1825. En stadsplan för området bereddes 1828 och stadfästes året därpå. En lantmätare ditskickad för att staka ut desseinen föreslog en större stad. Detta stadfästes 1 oktober 1829. Båda planerna tros ha sitt ursprung i ett förslag att få före detta soldater att bosätta sig i Goulburn. Utöver detta har det konstaterats att trakten trängde en stad som kunde agera som handels- och förvaltningscentrum. Området kom senare att bli North Goulburn.
Kolonins guvernör besökte Goulburn i juni 1832 och beordrade då att staden skulle flyttas mot sydväst. Detta då ortens läge, nära sammanflödet av Wollondilly River och Mulwaree Ponds, gjorde den sårbar för översvämningar. Under besöket passade Goulburns invånare på att yrka för en ny väg som inte gick omvägar mot huvudstaden. Under 1830-talet växte Goulburn som serviceort för nybyggare i trakten och även för folk som sysslade med godstransport. Under decenniet blev ullproduktion allt viktigare för Goulburn och området blev ett av områdena i kolonin där ullproduktionen var som bäst. Sekundärindustrier till jordbruket kom igång under 1830- och 1840-talen, dock i begränsat omfång då höga transportkostnader gjorde att varorna inte var prismässigt konkurrenskraftiga i Sydneymarknaden. Stadens befolkning uppgick till 1 171 år 1846, och fem år senare 1 526. Under stadsutvidgningarna hade en markremsa mellan Mulwaree Ponds och Sloane Street, där järnvägen kom att anläggas, reserverats som rekreationsområde. Guldrusher i Braidwood och Tuena ledde till att Goulburns befolkning krympte något innan befolkningen återigen ökade till 1 779 år 1856. Bakom tillväxten låg stadens roll som serviceort för folk på väg mot guldfälten. Vid början av 1860-talet uppgick Goulburns befolkning till 3 241 invånate. Genom ett kungligt brev utfärdat av Viktoria av Storbritannien år 1863 bildades ett anglikanskt stift med Goulburn som stiftsstad. Goulburn blev därmed en city, den sista staden i brittiska imperiet att tilldelas statusen city genom ett kungligt brev. Invånarantalet år 1871, två år efter järnvägens invigning, uppgick till 4 453.
Järnväg i New South Wales (1831–1869) miniatyr|På Mandelson's Hotel (i bilden sett 18 maj 2013) hölls flera järnvägsmöten i Goulburn. Järnväg har funnits i New South Wales sedan år 1831 då Australian Agricultural Company invigde en kolbana i Newcastle. Förslag på en offentlig järnväg redovisades först år 1841. Flera näringsidkare och parlamentsledamöter möttes i Sydney i januari 1846 för att diskutera kolonins transportbehov. Månaden därpå beslutade gruppen att utreda möjligheten att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn. Det resonerades att detta skulle locka brittiskt kapital. I april samma år hölls ett möte i Goulburn för att involvera ortens näringsidkare i planeringen och informationsframtagningen. De kommande två åren hölls ytterligare åtta möten i Goulburn, samtliga på Mandelson's Hotel. Dessa möten mynnade ut i att järnvägsbolaget Sydney Railway Company bildades i oktober 1849. För att i detalj studera en framtida järnvägs dragning mot Goulburn anlitades Thomas Woore år 1846, som överlämnade sin rapport i januari 1848.
I mars 1851 skrev bolagets första avtal om att anlägga järnvägen. Medan bygget fortskred blev bolaget beroende av bidrag från kolonin och bolagets tillgångar skrevs över till regeringen 3 september 1855. Den första sträckan, mellan Sydneys centralstation och Parramatta, invigdes 26 september samma år. Den första förlängningen, till Liverpool, invigdes 26 september 1856. I december samma år var ytterligare en förlängning under förberedning medan lantmätare höll på att staka ut hela banan mot Goulburn. I en rapport skriven i oktober 1860 konstaterade John Whitton att kostnaden för en förlängning från Picton till Goulburn skulle uppgå till 1 520 000 pund. Till följd av motstånd som gick ut på att kolonin inte hade råd med så dyra järnvägar reviderade Whitton planerna och konstaterade i juli 1861 att järnvägen kunde byggas till en kostnad på 688 500 pund. Den 13 december samma år beviljade regeringen 688 000 pund till anläggningen av järnvägen till Goulburn. Järnvägenssträckan till Picton, 85 kilometer från Sydney, invigdes den 1 juli 1863. Järnvägens frammarsch mot Goulburn fortsatte i flera etapper. Samtidigt höll New South Wales på att anlägga andra järnvägar och år 1869 invigdes kolonins västra stambana till Bowenfels.
Anläggning av sträckan mot Goulburn (1864–1869)
Järnvägen mellan Marulan och Goulburn anlades av entreprenören Mark Faviell. Ett avtal för bygget ingicks med Faviell den 28 december 1864. Tidigare under året hade ett kontrakt skrivits med en annan entreprenör. Kontraktssträckan var 26 engelska mil 27 chain (cirka 42,4 kilometer) lång och det väntades att det skulle ta tre år att bygga färdigt den. Arbetet inleddes 15 januari 1865 och inom några dygn var det flera arbetsplatser utmed sträckan. För att dra arbetståg importerade Faviell ett ånglok från Storbritannien och döpte det till Juno. Järnvägen mellan Sutton Forest och Marulan invigdes den 6 augusti 1868.
Cirka 800 meter norr om ett framtida makadambrott anlades en lokstation. Det fanns ett lokstall och en vändskiva som nyttjades av Faviell. Lokstationen låg intill floden Wollondilly River från vilken Faviells lok tog vatten. Vattnet ansågs inte vara lämpligt för bruk av ånglok och Faviell blev den enda att använda det till ånglok. Järnvägen mellan Marulan och Goulburn var trafikerbar i mars 1869. Samma månad ankom det första tåget till Goulburn. Ett kricketlag från Sydney åkte med ett persontåg till Marulan varefter Faviells lok drog lagets vagn vidare till Goulburn. Månaden därpå kördes ett specialtåg transporterande hästar som skulle delta i hästkapplöpning, även detta draget av Juno mellan Marulan och Goulburn.
Invigning (27 maj 1869) Kvällen före invigningen kördes ett specialtåg för att transportera cateringpersonal, bandet och för firandet nödvändig utrustning till Goulburn. På invigningsdygnet kördes tre tåg från Sydney till Goulburn och ytterligare ett från Marulan. Uppskattningsvis deltog 6 000 personer i firandet, varav fler än 2 000 som kommit med tåg från Sydney. Bland de som åkte från Sydney var kolonins guvernör och hans hustru tillsammans med flera parlamentsledamöter. För att fira tillfället hade det byggts en triumfbåge och anordnats en militärparad. I mitten av Market Square planterade guvernörens hustru en ek. I samband med detta döptes Market Square om till Belmore Square, sedermera Belmore Park. En invigningsfest hölls i godsmagasinet. I syfte att låta Mark Faviells rallare delta i invigningen kördes ett specialtåg. Faviell avtackade sin arbetsstyrka på 400 man genom att hålla en middag.
Stationer Det har funnits fyra järnvägsstationer i Goulburn, varav endast en har varit i bruk sedan 1975. Den första stationen, Goulburn Railway Station, invigdes 27 maj 1869 i samband med invigningen av järnvägen mellan Marulan och Goulburn. Denna är även den enda som är fortfarande i bruk.
Goulburn Railway Station miniatyr|Goulburn Railway Station sedd i riktning mot Joppa Junction 13 november 2012.
Goulburn Railway Station invigdes tillsammans med järnvägen från Marulan den 27 maj 1869. Stationshuset är i murtegel med måtten 108 fot 9 tum × 26 fot (cirka 33,15 × 7,92 meter). Placeringen av stationshusets burspråk och skorsten gav symmetriska drag. Perrongen var i sten, något som var ovanligt vid tiden, och hade ett på kolonner uppburet skärmtak i korrugerad plåt. Stationen, genom dess storlek och utsmyckningar, hörde till de förnämligaste i kolonin. En "provisorisk" restaurang, Railway Refreshment Rooms, anlades under åren 1883–1884. Restaurangbyggnaden blev tillsammans med ett cykelskjul de enda byggnader vid Goulburn som inte uppfördes i murtegel. Trots epitetet provisorisk kom byggnaden aldrig att ersättes. I samband med anläggningen av järnvägen till Tarago uppfördes en mittperrong år 1883. Perrongen var, med undantag för gaslyktor, obebyggd fram till år 1915. De följande decennierna skedde flera om- och tillbyggnader. Två gångbroar uppfördes vid stationen på 1890-talet. Goulburn blev därmed den enda stationen utanför Sydneyområdet att ha två gångbroar.