miniatyr|Gammal karta över Ingå Ingås historia är beskrivningen av kommunen Ingå, i Finland, från stenåldern fram till nutid.
Vikingar och kolonister Ingå har haft bosättning sedan stenåldern. Där påträffades 2002 landets förmodligen sydligaste boplats från denna epok, ålder 5 300–5 500 år. Platsen var Älgsjöskatan i Barösunds skärgård.Ekberg, Henrik. Ingå 675 år/vuotta (2011), sid. 13. Ingå musei- och hembygdsförening r.f. .
Man tror att också den äldsta kända händelsen i landets historia, den norske vikingakungen Olof den heliges strandhugg vid Finlands kust omkring 1010, utspelade sig i Ingå. Enligt islänningen Snorre Sturlassons kungasagor i Heimskringla gick Olof iland nära byn Herdalar någonstans på Finska vikens norra kust. Detta Herdalar har tolkats som dagens Hirdal ett stycke rakt söder om Fagervik. Olof och hans följe var på vikingavis ute för att plundra, och eftersom byn låg öde kunde man lägga sig till med lite byte. När vikingarna om kvällen skulle återvända till sina skepp blev de anfallna av folk från trakten som av lättförklarliga skäl var mindre vänligt stämda, och innan främlingarna kunde lätta ankar förlorade de ett antal man i stupade och sårade.
Det var inte första gången vikingar strukit förbi Ingås kust. I en medeltida segelledsbeskrivning från början av 1300-talet, det så kallade danska itinerariet, som skildrar en marin färdrutt från svenska östkusten genom den västfinländska skärgården som hade utnyttjats redan på vikingatiden, är en av etapperna något som kallas Horinsarae. Detta, som på danska bar namnet Hestö, tror forskarna att var dagens Orslandet-Tostholm, vid det västra inloppet till Barösund.
I början av 1300-talet hade invandringen av svenska kolonister från de överbefolkade Mälarlandskapen redan inletts, och även Ingå hade fått sina första nybyggare. Orten, som är en av de västnyländska modersocknarna, nämns första gången 1335 i bevarade historiska urkunder. Gråstenskyrkan uppfördes kring sekelskiftet 1500. För att friköpa sin själ från skärseldens kval skänkte någon under medeltiden den stora ön Fagerö till kyrkobyggnaden, i vars ägo den har förblivit till våra dagar. Inte långt efter att kyrkan blivit färdig, den 25 augusti 1509, plundrades den av danskarna, som härjade utmed de västnyländska kusterna under den oroliga unionstiden. Från och med 1571 ingick Ingå i Raseborgs grevskap, Finlands första, som innehades av ätten Leijonhufvud. Av släktens medlemmar var flera kända som svåra bondeplågare, något som säkerligen kom också ingåborna till del. En av grevarna avled 1613 i den späda åldern av två år och begrovs i Ingå kyrka, som var den största i grevskapet.Ekberg, Henrik (2006). I borgens skugga. Västnyland från forntid till nutid, sid. 325─326. Västnyländska kultursamfundet. .
När Raseborgs grevskap indrogs 1681 hade ingåborna i likhet med övriga västnylänningar inte på länge upplevt något krig i sina hemtrakter, eftersom gränsen mot Ryssland under stormaktstiden pressats så långt österut som till Nevafloden. Men utskrivningen av krigsfolk till de många krigen på främmande mark var en avsevärd börda, som tärde på bygdens livskraft. Det gjorde också den pest som flyktingar från Estland haft med sig och som härjade i Ingå i september 1710, då till exempel hela befolkningen på Fagerviks bruk sägs ha avlidit.I borgens skugga. Västnyland från forntid till nutid, sid. 326. Västnyländska kultursamfundet. .
Oroliga tider
Stora nordiska kriget miniatyr|Belägringen av Viborg 1710. Det dröjde inte heller länge förrän man hade kriget in på livet. Efter den ryska erövringen av Viborg 1710 stod vägen västerut öppen, och sedan Helsingfors erövrats i maj 1713 kunde man vänta fienden när som helst. Församlingens kyrkoherde hade följande många kollegers exempel flytt till Sverige 1711, och dit begav sig också de flesta övriga ståndspersoner samt många bönder. Före ryssarnas väntade ankomst hade man som på andra håll grävt ner kyrkklockorna och fört bort eller gömt sina dyrbarheter, av vilka en del dock påträffades av ryssarna och fördes som troféer till det nyanlagda Sankt Petersburg. Eftersom Ingå låg vid stora landsvägen mellan Åbo och Viborg, den som i våra dagar börjat kallas Kungsvägen, blev socknen plundrad av ryssarna när de tågade igenom både på väg till Åbo i slutet av augusti 1713 och på återvägen en vecka senare. Den så kallade stora ofreden som varade ända fram till att ryssarna lämnade landet 1720 bjöd på många andra prövningar, till exempel i form av dryga skatter till ockupationsmakten.
Men även att underhålla de egna trupperna kunde bli en börda, vilket ingåborna fick uppleva under lilla ofreden 1742─1743. Trupper från Sverige landsattes våren 1742 vid bryggor i Bastubacka väster om kyrkbyn, och hästarna från Livregementet åt upp böndernas hö. Efter Helsingfors kapitulation i augusti 1742 införde ryssarna ett liknande styre som drygt tjugo år tidigare, men lidandena var denna gång inte lika svåra och dessutom av kortvarigare natur.Brenner, Alf. (1985) Ingå.Fagervik.Degerby. En västnyländsk bygdekrönika I, sid. 206─219. Ingå kommun.
Att krig inte alltid är enbart till förbannelse visas av att knektar från Ingå som tjänade vid Nylands infanteriregemente sägs ha haft potatisknölar i sina ränslar när de återvände från pommerska kriget 1763. Enligt en annan – likaså obekräftad – uppgift skulle den revolutionerande nyttoväxten ha införts redan i början av 1700-talet av tyska blecksmeder som slog sig ner i Fagervik. Vare därmed hur som helst, Ingå har i våra dagar alltmer börjat profilera sig som "potatiskommunen" framför andra.Gorbatow, Camilla (2018).Potatisboken/Perunakirja. Potatisens väg från Andernas sluttningar till Ingå, passim. Pro Ingå rf.
Svensk-ryska kriget 1788-1790 miniatyr|Strider vid Barösund den 18 september 1789. Sverige och konung Gustav III sökte revansch för nederlaget 1742 i kriget 1788─1790, där de stora och viktiga drabbningarna utkämpades till sjöss. En av dessa, nämligen slaget vid Älgsjöskatan den 18 september 1789, hade Ingå som skådeplats. En rysk flottstyrka på 17 fartyg, bland dem fyra tvådäckade linjeskepp och fem fregatter, försökte forcera inloppet till Barösund, där försvararna byggt befästningar och batterier på båda sidor av sundet mellan Älgsjöskatan och Jakobramsjö. För att spärra vägen för angriparen hade två av de större svenska skärgårdsfregatterna ankrat mitt i sundet. miniatyr|Den ryska planen att inta Barösund Avbildade fartyg och batterier och eldlinjer visas. A.Skeppet Rotislav, B. Skeppet Panteleimon, C. Skeppet Alexander Nevskij, D. Attack till lands, E. Fregatten Podrozilav, F. Tre fartyg som täcker attacken till lands, G. Galärer och kanonslupar, H. Förbindelsefartyg, I. Västra batteriet [Svenskt], K. Norra batteriet [Svenskt], L. Fregatten Isebeka [Svenska fregatten Sprengtporten & 1 roddfregatt], M. Intervenerande fartyg?. Ryssarnas avsikt var att tränga fram till Barösund och skapa ett brohuvud från vilket man skulle kunna skära av kustvägen för den svenska arméns transporter. Också Fagervik, som under de föregående årtiondena hade blivit den största tillverkaren av bleckplåt i svenska riket och därmed var en krigsviktig industri, hotades genom det ryska anfallet.
Detta inleddes med en kanonad från linjeskeppen som snabbt tystade batteriet på Älgsjöskatan och fördrev servisen, femtio man ur Nylands dragoner, som drog sig bort från udden innan ryssarna nått land. Batteriet på Jakob Ramsjö bet lite bättre ifrån sig, men måste likaså överges. Efter ungefär en timmes strid gavs order om reträtt inför övermakten.
Älgsjölandet blev därigenom ett ingenmansland där ryska och svenska patruller strövade omkring i höstmörkret och ibland invecklades i mindre strider med varandra. Ryssarna hade visserligen vunnit en framgång, men de utnyttjade den illa. På förlustkontot fick de även notera linjeskeppet ”Severnyj Oriel” (Nordiska Örn), som gick på grund och sattes i brand av sin egen besättning sedan det visat sig omöjligt att få fartyget flott.
Situationen var i alla fall kritisk för försvararna. Till undsättning sändes då Gustaf Mauritz Armfelt, denne Finlandsfödde storman, som vid denna tid måhända var rikets näst kungen inflytelserikaste person. Armfelt hade den 9 september landstigit i Hangö med en brigad på ca 4 000 man för att marschera till östgränsen. Den 20 september, då han redan befann sig i Helsingfors, fick han order att ingripa i Barösundsstriderna, och följande dag slog han upp sitt högkvarter i Ingå kyrkby.
På kvällen den 29 september lät han sig skeppas över till Älgsjölandet tillsammans med 500 man. Med denna styrka, soldater från den västra rikshälften, gick Armfelt till angrepp mot den ryska basen på öns östra udde, där en ungefär lika talrik fiende hade installerat sig i ett starkt fältverk bestyckat med åtta grova kanoner. Armfelt förde en kolonn på 200 dalkarlar över ön och lyckades i morgongryningen den 30 september överraska ryssarna, som med stora förluster fördrevs ur den skans de uppfört. De ryska fartygen öppnade då en verkningsfull eld, varför Armfelt fick dra sig tillbaka, efter att ha förstört kanonerna i det ryska batteriet. Efter denna strid övergick initiativet till svenskarna, och snart satte höstvädret in. Den 23─24 oktober lämnade ryssarna Ingåfarvattnen.Cederlöf, Henrik (23.12.1987).”Den svenska skärgårdsflottan och Älgsjö-drabbningen 1789”. Västra Nyland.
Ingå under 1800-talet miniatyr|Ingå vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Några strider förekom inte i Ingå under finska kriget 1808–1809, som lösryckte Finland från det gamla moderlandet. I juli 1810 kom två skutor seglande till bryggorna vid Bastubacka och landsatte 172 soldater, en underofficer och två officerare, rester av Finlands armé som fram till midsommartid hade gjort vakttjänst i Stockholm och som nu i sina slitna och lappade uniformer till fots fick ta sig till sina hemorter. Detta måste ha varit de sista bussarna från den östra rikshälften som tjänstgjorde under svenska fanor. När de nu trampade hemlandets jord var en nästan sjuhundraårig era över. Bastubacka hade under svenska tiden på grund av sitt läge i närheten av Kustvägen varit en viktig inskeppnings- och utskeppningsplats för trupper och materiel på väg till krigsskådeplatserna söder och öster om Finska viken, och därtill var platsen ett centrum för den av myndigheterna illa sedda bondeseglationen.
De ständiga krigen upphörde när Finland blev en del av det ryska kejsardömet, och landet fick uppleva drygt hundra år av fred och framåtskridande. Friden stördes endast av Krimkriget 1854–1856, då det även i Ingå uppenbarade sig engelsk-franska flottstyrkor, dock utan att anställa några större skador. Den 20 augusti 1855 landsatte en engelsk brigg och en kanonbåt ett hundratal beväpnade matroser på Älgsjö för att utöka proviantförrådet, vilket även lyckades: Älgsjöbönderna blev av med en del boskap. Vid ett annat tillfälle kom några engelska barkasser roende upp till kyrkbyn, och skrämde bort en avdelning kosacker som gav sig av i vild flykt när de upptäckte engelsmännen i åmynningen. miniatyr|Järnvägsstationen i Täkter på 1920-talet. I mitten av 1800-talet hade man redan känt doften av kolrök från ångfartyg i Ingåvattnen, och de delvis ångdrivna engelska och franska örlogsmännen representerade därför ingenting nytt. På 1880-talet anlöpte redan flera rederiers kustångare bryggorna i Ingå, och därmed var även bondeseglationens saga snart all – Ingå hade varit en socken där det fanns många allmogeredare, vars segelfartyg gick så långt bort som till Medelhavsländerna. Ångbåtarna utnyttjades inte minst av sommargäster från den närbelägna huvudstaden, som började uppenbara sig i allt tätare skaror och lägga beslag på stränder och holmar i skärgården, en utveckling som fortsatt fram till våra dagar.