miniatyr|stående=1.6|Annons i Stockholms adresskalender 1913. Lidingö villastad (officiellt Aktiebolaget Lidingö Villastad) var ett investerings- och nybyggnadsprojekt på Lidingön som började sin verksamhet 1906 under Hjalmar Arwin. Det är hans förtjänst att Lidingö förvandlades i början av 1900-talet från jordbruksbygd och sommarviste för välbärgade stockholmsfamiljer till en modern förort för permanentboende. Bolaget övertogs 1941 av Svenska Handelsbanken och 1943 av Lidingö stad och är en del av Lidingö stads tomt AB. Än idag ligger nästan alla vägar och villor kvar enligt den ursprungliga stadsplanen vilken av stadsbyggnadshistorikern Marianne Råberg beskrivs som "ett fantastiskt kulturarv".

Historik Bakgrund stående=0.6|vänster|miniatyr|Hjalmar Arwin. miniatyr|Reklamblad från 1911. Initiativtagare till bildandet av Lidingö villastad var ingenjören Johan August Hjalmar Andersson (efter 1914 kallade han sig Hjalmar Arwin). Att leva på landet men samtidigt nära en storstad där man hade sina arbetsplatser var ett nytt sätt att bo. Idéerna om denna boendeform hade börjat slå igenom även utomlands. På sina studieresor i England och Tyskland hade Andersson iakttagit de nya strömningarna.

I Sverige fick Andersson tillfälle att realisera sina idéer tillsammans med bankmannen Henrik Palme, grundare av Djursholms villastad. I Djursholm ritade Andersson omkring 40 villor men även större anläggningar, bland annat Djursholms idrottspark. Han var själv bosatt i Djursholm och bodde i den 1898 av honom ritade och byggda Villa Solgårda. Andersson bodde här till 1914.Stockholms adresskalender för år 1914. Därefter flyttade han till Lidingö och planerade att bosätta sig på Hustegaholms gård som ingick i Lidingö villastad. Där lät han riva den mycket förfallna huvudbyggnaden i avsikt att uppföra en ny permanentbostad för sin familj men dessa planer skrinlades och Hustegaholm nyttjades bara som sommarställe. Verksamheten i Djursholm gjorde honom till en förmögen man. Det låg nära till hands att han ville starta ett eget villastads-projekt och han fastnade för Lidingö med dess närhet till huvudstaden och dess lantliga och oberörda karaktär. miniatyr|Annons i Lutfisken, 1912. För att lyckas var Hjalmar A. Andersson tvungen att skapa ett fullständigt nytt samhälle från grunden där det tidigare bara funnits några bondgårdar och sommarvillor. Det krävdes en tilltalande stadsplan, en fungerande infrastruktur med goda kommunikationer till och från Stockholm, vatten och avlopp samt närhet till affärer och skolor. För att locka intressenter till Lidingö behövdes även nyheter som elektricitet och telefon.

Därtill kom det nödvändiga kapitalet och skicklig marknadsföring. Han förstod vikten av PR och reklam och annonserade flitigt i bland annat tidskriften Lutfiskens första nummer från 1912 med Hasse Zetterström som grundare och redaktör. Där syns en stenåldersklädd jätte som plockar fram villor på löpande band medan spårvagnen närmar sig i bakgrunden. ”Enastående utveckling! ETT HUS i veckan” stod det under illustrationen. Arwin samlade allt som stod om villastaden i tidningar.Arwins klippalbum finns numera i Lidingö stadsarkiv Att Andersson lyckades berodde även på hans enorma energi, att han omgav sig av duktiga medarbetare och att han var lyhörd för tidens strömningar.

Markförvärv och spårvägslinjer Genom ett lån från Stockholms Inteckningsbank på 565 000 kronor kunde den då 33-årige Hjalmar A. Andersson börja förvärva nästan en fjärdedel av Lidingöns totala yta. Mellan 1904 och 1905 köpte han egendomarna Bo med Bosön, Hersby, Hustegaholm, Rudboda och Vattängen. I mars 1906 bildade han sedan AB Lidingö Villastad, där han själv blev verkställande direktör med aktiemajoritet, samtidigt sålde han sina markförvärv till det nya bolaget.

Bolagets organisation Verkställande direktör: Ingenjör Hjalmar A. Andersson Disponent: Ingenjör Erik Andersson Arkitekt: Alf Landén Stadsplanering: Per Olof Hallman Kassör: Kabinettskammarherre Oscar Holtermann

miniatyr|"Lidingöfärjan 1", med spårvagn ombord. Man började genast bygga upp ett villasamhälle av modernaste snitt. För stadsplanearbetet engagerades den framstående stadsplanearkitekten Per Olof Hallman från Stockholm och för att skapa snabba och säkra kommunikationer till och från Stockholm bildades Lidingö Trafik AB (Norra Lidingöbanan) som drevs av Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag (SNS). AB Lidingö Villastad fick ett aktiekapital om 3 250 000 kronor och Lidingö Trafik AB om 750 000 kronor.Stockholms förstäder och villasamhällen, sid. 71

Redan 1907 var första delen av Norra Lidingöbanan klar mellan Islinge och Hersbyholm och två år senare kunde man ta spårvagnen på Sveavägen (dagens Kyrkvägen) till ändhållplatsen vid Kyrkviken. Någon bro mellan Stockholm och Lidingö som kunde bära spårvagnar fanns inte därför transporterades spårvagnarna på den specialbyggda Lidingöfärjan 1 mellan färjelägen Islinge och Ropsten. De resande fick sitta kvar och från Ropsten kunde man nå stadens spårvägsnät.

På Hallmans karta från 1911 och den slutgiltiga stadsplanen från 1913 framgår även att det fanns planer på att anlägga ytterligare två spårvagnslinjer (markerad med lila och "E₂": järnvägs- och spårvägsändamål) som skulle gå på Vasavägen respektive nuvarande Södra Kungsvägen med avgrening vid Vasavägens hållplats söder om kvarteret Holmia. Planerna realiserades aldrig på grund av första världskriget.

Stadsplanering miniatyr|stående|P.O. Hallman. Hallman utarbetade ett första utkast till stadsplan 1907 som uppföljdes av en mera detaljerad karta 1911. I den redovisades samtliga namngivna kvarter med cirka 750 fastigheter och även ”tomter till salu” (ljusgrönt) respektive ”sålda tomter” (mörkgrönt). Villorna anordnades centralt på de cirka 2 000 kvm stora tomterna. Hallmans stadsplaneförslag för Lidingö villastad präglades av tidens nya ideal inspirerade av den österrikiska stadsplaneraren Camillo Sitte. Den klassiska rutnätsplanen med strikta kvadratiska eller rektangulära gatukvarter avlöstes av slingrande vägar och oregelbundna kvarter. Tanken var att terränganpassa byggandet och att ta tillvara områdets särart. Det blev många besök för Hallman och gruppen kring honom i de områden där villastaden köpt upp mark för att bygga, innan de ritade de slutliga planerna. Ofta försökte man behålla värdefulla hus och istället för rivning anpassa stadsplanen.

Mitt bland alla villakvarter föreslog Hallman en större sammanhängande park Bredablickshöjden, ursprungligen en skogbeväxt kulle 31 meter över havet. På Hallmans första förslag från 1907 framgår ett tät, slingrande nät av parkvägar och ett utsiktstorn på högsta punkt. Så blev det inte utan ett friluftsbassängbad anlades, 33 meter lång, 13 meter bred och 2,25 meter djup, som matades med rinnande vattenledningsvatten.Stockholms förstäder och villasamhällen, sid. 76 Ytterligare en park skapades kring den historiska gården Hersbyholm.

Lidingö villastad gav inte bara plats åt villor på stora tomter utan man tillämpade även "sammanbyggda enfamiljshus", alltså en tidig form av radhus. Lidingö blev därmed först i Sverige att uppföra radhus som boendeform.Kvarteret Canada, Lidingö kommun Äldst är radhusen i kvarteret Canada byggda 1907–1908 och i kvarteret Tegen byggda 1908-1909. Tidigt planerades också för en mera stadsmässigt bebyggelse med flerbostadshus och affärslokaler i anslutning till Lidingöbanans dåvarande hållplatsen "Vasavägen" som var tänkt som centrum för villastaden. Den ena byggnaden uppkallas efter hållplatsen "Vasaborgen" som planerades redan 1913 men byggdes inte förrän 1923 då med Anton Wallby som arkitekt. I byggnaden låg bland annat biograf Vasaborgen. Den andra byggnaden kallas "Centralpalatset" som uppfördes 1913 mittemot Vasaborgen efter ritningar av Alf Landén. I bottenvåningen fanns bland annat apoteket Tärnan och butiken Varia med hygienartiklar samt den kooperativt drivna livsmedelsaffären Svenska Hem. Som framgår av stadsplanen från 1913 var Centralpalatset bara den västra delen av en större sammanhängande bebyggelse (markerad med röd och "A": slutet byggnadssätt) som inte fullbordades. Istället uppfördes här några punkthus på 1940-talet. Vasaborgen och Centralpalatset har enligt kommunen ett högt kulturhistoriskt värde.

Lidingö blev inte köping förrän 1910 och först då behövde man följa lagen om att ha en stadsplan. Staden skulle ta över och köpa gatumark, mark för allmänna platser och infrastruktur från de olika villabolagen. Hallmans utkast och kartor uppfyllde inte kraven som Lidingö köping ställde och fick överarbetas och kompletteras. Den slutgiltiga stadsplanen upprättades efter Hallmans idéer av Kommunaltekniska byrån under ledning av civilingenjör Nils Gellerstedt och vann laga kraft den 7 februari 1913.Stadsplan nr 1 för Lidingö Köping, antagen av Lidingö kommunalfullmäktige den 25 juni 1912 och godkänt av Kungl. Maj:t. den 7 februari 1913

Infrastruktur För att försörja Lidingö Trafik AB och det växande samhället med elektricitet byggdes Lidingö elektricitetsverk som togs i drift 1910 och lades ner först på 1970-talet. Elektriciteten alstrades av fyra dieselmotordrivna generatorer som redan 1907 matade 532 lampor och 36 ytterbelysningar i villastadens gator, och vänthallar. En ny telefonstation (idag kallad Telefonvillan) invigdes 1911 i Hersby inte långt från spårvagnshallen och elektricitetsverket. Området vid Kyrkviken blev något av ett tekniskt centrum för den nybildade villastaden. En vattenledningsreservoar med utsiktstorn byggdes på kullen där Hersby vattentorn står idag. Vattenreservoaren rymde 1 000 m³ vatten som kom från tre pumpstationer med djupborrade brunnar.Stockholms förstäder och villasamhällen, sid. 72-75

Under sitt första verksamhetsår 1906/1907 genomförde Lidingö villastad bland annat följande större infrastruktursatsningar:AB Lidingö Villastad 100 år utgiven 2006 av Lidingö Hembygdsförening 17,6 km terrasserade vägar 11,0 km gångbanor av trä 13,4 km vattenledningar 13,2 km avloppsrör

År 1910 hade bolaget investerat 3,1 miljoner kronor i infrastrukturen omfattande bland annat järnvägsspår, färja, färjelägen, elektricitetsverk med ledningar, vägbyggen samt vatten- och avloppsledningar. 1911 kunde en informationsskrift meddela att den nya villastaden "genomkorsades" av nyanlagda vägar med vattenlednings- och avloppsrör, telefonkablar och elektriska ledningar. Vidare hette det att "skogen och åkerfälten hafva genljudit af bergsprängarens dynamitskott och timmermännens yxor".Stockholms förstäder och villasamhällen, sid. 77

Villastadens uppgång och den tidiga bebyggelsen miniatyr|Kafé Fornboda. miniatyr|Restaurang Höganloft. Den nära nog perfekta infrastrukturen bidrog till att tomtförsäljningen blev en omedelbar succé och överträffade till och med bolagets egna förväntningar. De första fastigheterna som bebyggdes var i kvarteret Holmia beläget mellan dagens Holmiavägen, Stockholmsvägen och Lejonvägen. Kvarteret har fortfarande en mycket välbevarad och genuin miljö från 1900-talets början. Villorna i området har till stor del ursprungliga exteriörer i nationalromantik, jugendstil och jugendbarock.