De Latinska krigen är ett samlingsnamn på en serie konflikter mellan det romerska kungadömet/romerska republiken och de latinska stadsstaterna.
Första kriget med Rom Första Latinska kriget skall ha skett på 600-talet f.Kr. under Ancus Marcius tid som kung av Rom.
Enligt Livius ska kriget ha uppstått genom att några latinska städer erövrade romerskt territorium i tron att Ancus skulle vara lika dedikerad till fredligt samarbete som sin farfar Numa Pompilius och att han därmed inte skulle förklara krig mot dem. Till en början verkade planen ha fungerat men när latinarna hånade en romersk ambassadör som kommit till dem för att kräva ersättning för invasionen valde Ancus att förklara krig. Livius skriver vidare att detta var första gången Rom förklarade krig genom rerum repetitioLivy, Ab urbe condita.
Ancus rekryterade en armé ur den romerska befolkningen och marscherade sedan till staden Politorium som stormades och erövrades. Invånarna i Politorium togs till fånga och fördes till Aventinen i Rom där de fick bosätta sig som nya romerska medborgare vilket var en tradition som använts i krigen mot sabinerna och Alba Longa. När andra latinska stammar bosatte sig i det nu tomma Politorium intog Ancus staden igen och rev ned den. Han erövrade sedan städerna Telleni och Ficana vars invånare också flyttades till Rom.
Ancus fokuserade sedan på staden Medullia som var väl befäst och hade en stark försvarsstyrka. Flera slag skall ha ägt rum utanför staden men romarna segrade slutligen och Medullia plundrades. Krigsbytet och befolkningen togs sedan tillbaka till Rom och det första kriget ansågs därmed vara över.
Tarquinius Priscus latinska krig Under kung Lucius Tarquinius Priscus tid som Roms konung skall två ytterligare latinska krig ha ägt rum.
Det första kriget skall ha skett innan 588 f.Kr. och Tarquinius intog då staden Apioale som plundrades.
Det andra kriget skall ha skett 588 f.Kr. och Tarquinius skall då ha erövrat hela Latium och i utbyte mot fred skall Rom ha fått städerna Corniculum, gamla Ficulea, Cameria, Crustumerium, Ameriola, Medullia och Nomentum.
Kriget mellan Clusium och Aricia 508 f.Kr. skall kung Lars Porsena av Clusium (under perioden en av de mäktigaste etruskiska städerna) ha avslutat ett lyckat krig mot Rom som han intagit. Lars delade därefter upp sin arme i två delar och skickade den ena delen till staden Aricia under sin son Aruns befäl. Aricierna bad om hjälp från de kringliggande latinska staterna och även från grekiska bosättare i Kyme (den äldsta grekiska kolonin på det italienska fastlandet). När hjälp anlände gick aricierna och deras allierade ut i fält för att möta Arun och hans armé. Enligt Livy skall Aruns soldater ha drivit tillbaka aricierna och de andra latinarna medan de grekiska kymeérna vägrade ge sig in i striden. När Aruns armé passerat kymeérna anföll de den dock i ryggen vilket vände slaget till en aricisk seger. Hela Aruns arme skall ha stupat i slaget.
Segern över Arun tvingade Lars Porsena att dra sig tillbaka från Latium och därmed även från Rom.
Det Pometiska upproret. 503 f.Kr skall två latinska städer, Pometia och Cori (enligt Livy latinska kolonier), ha gjort uppror mot Rom med stöd från Aurunkerstammen.
Rom som blivit republik (510 f.Kr.) leddes i kriget av konsulerna Agrippa Menenius Lanatus och Publius Postumius Tubertus och dessa mötte upprorsarmén i Roms gränsland. Den romerska armén segrade i striden och kriget skall sedan enligt Livy helt ha utspelat sig i Pometia. Det första året utgjordes av fruktlösa slag mellan de stridande parterna där inga krigsfångar tog, dock skall de båda konsulerna enligt Livy ha firat triumf i slutet av året. Detta stödjs inte i Fasti Triumphales (en kalender över romerska konsulers triumfer efter viktiga miltiära segrat) som istället skriver om en ovation till Postumius och en triumf till Menenius för segrar mot Sabinerna.
502 f.Kr. fortsatte kriget mot Pometia och Cori och konsulerna var nu Opiter Virginius och Spurius Cassius Viscellinus. Enligt Livy gjorde de ett misslyckats försök att storma Pometia och tvingades sedan belägra staden med belägringsmaskiner. Belägringen lyckades dock brytas av ett enat anfall av pometiska soldater och aurunkkrigare och de båda konsulerna tvingades retirera till Rom. Väl där uppförde de en ny armé och gav sig sedan av mot Pometia igen. Belägringen påbörjades på nytt och denna gång kapitulerade Pometia innan något anfall kunde påbörjas. De Aurunkiska stamhövdingarna avrättades och den pometiska befolkningen såldes som slavar. Staden skövlades sedan och marken såldes. Enligt Livy skall konsulerna sedan ha firats med triumf i Rom men Fasti Triumphales nämner endast en triumf, denna gång till Cassius för hans seger mot en okänd fiende (texten är för skadad för att tydas).
Slaget vid Regillussjön och foedus Cassianum 501 f.Kr informerades romarna om att trettio latinska stadsstater ingått en allians emot dem under Octavius Mamilius av Tusculum. På grund av detta samt en pågående konflikt med sabinerna utsågs Titus Lartius till Roms första diktator med Spurius Cassius som sin Magister Equitum (överbefäl för kavalleriet och diktatorns högra hand). Faktiska strider mellan Rom och latinarna skulle dock dröja ytterligare två år.
499 f.Kr (alternativt 496 f.Kr) bröt kriget slutligen ut på riktigt. Fidenae belägrades (oklart av vem) och Crustumerium erövrades (åter igen oklart av vem). Praeneste lämnade den latinska alliansen och anslöt sig istället med Rom och Aulus Postumius utsågs till diktator med Titus Aebutius Elva som sin Magister Equitum. Med en romersk armé marscherade de in i latinarnas territorium och till Regillussjön där de vann en avgörande seger som även blev krigets sista stora slag.
495 f.Kr bad Volskerstammen latinarna att hjälpa dem med ett anfall mot Rom, något som latinarna vägrade göra trots att de var i krig med riket. Latinarna varnade dessutom romarna för volskernas anfall och som tack för det släppte romarna 6000 latinska krigsfångar som de tagit under kriget. Latinarna skickade då en guldkrona till jupitertemplet i Rom och vid mottagningsceremonin deltog både romare och latinare och vänskapsband uppstod under firandet.
493 f.Kr. slöts den slutliga officiella freden mellan romarna och latinarna. Foedus Cassianum avtalet skrevs mellan dem vilket förband parterna i en allians med Rom som ledare. Några år senare tilläts även hernikerstammen ansluta sig till alliansen. Alliansen verkar främst ha syftat till att motstå en stundande invasion av volsker och equier som börjat förflytta sig mot Latium från apenninerbergen. 400-talet f.Kr i Latium skulle sedan komma att utmärkas av kontinuerliga räder och moträder mellan latinarna och bergsstammarna.
Latinarna bryter med Rom (389 f.Kr.–385 f.Kr.) 390 f.Kr. besegrades en romersk arme av invaderande galler i slaget vid Allia och gallerna plundrade därefter staden Rom. Då Rom nu var försvagat tog latinarna och hernikierna 389 f.Kr, chansen att avbryta den allians som varat mellan staterna i över 100 år. Enligt Livy skall relationen mellan staterna sedan sakta ha försämrats. 387 diskuterades situationen i senaten men ärendet lades på is då information nådde Rom om att etruskerna började rusta för krig. 386 f.Kr. invaderades de pontinska träsken sydöst om Rom av den volkiska stadsstaten Antium och Rom fick information om att latinarna stött Antium med krigare. Roms sändebud frågade latinarna om detta stämde och de svarade att de inte skickat krigare till Antium men att de inte heller förbjudit sina medborgare att frivilligt ansluta sig till Antiums armé. En romersk armé samlades under befälhavarna Marcus Furius Camillus och Valerius Potitus Poplicola och de mötte Antiums armé vid Satricum. Slaget slutade i romersk seger och Satricum erövrades, efteråt rapporterade befälhavarna att utöver volsker bestod Antiums armé mycket riktigt till stor del av latinare och hernikier. De romerska sändebuden krävde nu att få veta varför latinarna inte anslutit sig till Rom mot Antium och latinarna svarade att det för att de fruktade volkiska anfall mot sina egna riken. Denna ursäkt ansågs inte vara nog av Rom men de ansåg samtidigt att det inte räckte för att förklara krig mot latinarna.
385 f.Kr. utsågs Aulus Cornelius Cossus till diktator i Rom för att hantera det volskiska kriget. Cossus marscherade sin armé till de pontinska träsken för att möta volskerna som än en gång invaderat området. Även detta slag slutade i romersk seger och efter slaget hade romarna tagit flera krigsfångar. Dessa krigsfångar bestod till stor del av latinare och hernikier, däribland en del adelsmän och även trupper från de romerska kolonierna Circeii och Velitrae. Den stora mängden latinare och hernikier bland krigsfångarna togs som bevis för att latinarna och hernikierna officiellt stödde volskerna i kriget men de beslutade sig ändå för att inte förklara öppet krig mot dem. När latinarna och hernikierna bad Rom att frige de fångar de tagit i slaget vägrade romarna dock göra detta, vidare koloniserades Satricum av 2000 romerska medborgare i syfte att säkra området från vidare invasioner.
Kriget mellan Rom och Praeneste (383 f.Kr.–379 f.Kr.) Mot slutet av 380-talet f.Kr. uppstod Praeneste som den ledande latinska stadsstaten i opposition mot Rom. Praeneste var den tredje största stadsstaten i Latinum men mellan 499 f.Kr. och 383 f.Kr. omnämns inte staden över huvud taget och under kriget mot Aequi på 450-talet f.Kr. verkar större delen av striderna ha ägt rum söder om staten vilket tyder på att Praeneste under perioden antingen var erövrat av eller hade något form av avtal med Aequi. De verkar därmed aldrig ha varit del av det latinska förbundet. Aequis fall i början av 300-talet f.Kr. verkar därmed ha friat Praeneste att agera som de villeCornell, T. J. (1995). The Beginnings of Rome- Italy and Rome from the Bronze Age to the Punic Wars (c. 1000–264 BC). New York: Routledge.Oakley, S. P. (1997). A Commentary on Livy Books VI-X, Volume 1 Introduction and Book VI. Oxford: Oxford University Press..
Krigets utbrott Enligt Livy så förklarade stadsstaten Lanuvium krig mot Rom 383 f.Kr. vilket förvånade romarna då staten varit trogna allierade och Rom svarade med att i sin tur förklara krig mot staten. Dock kunde inga kampanjer genomföras det året då det rådde pest i Rom. En grupp lanuviska adelsmän försökte mäkla fred mellan Rom och Lanuvium men när lanuvierna utförde en räd mot Roms områden ansågs ett fredligt avslut till konflikten vara omöjligt. Till Lanuvium anslöt sig sedan staten Velitrae och rykten gick om att Praeneste rustade för krig mot Rom. Vidare kom sändebud till Rom från Tusculum, Gabii och Labici som samtliga menade att deras områden blivit invaderade. Rom valde dock av okänd anledning att inte tro på detta. 382 f.Kr. skickades en romersk armé under två bröder från Papiria-familjens befäl mot Velitrae. Den velitraiska armén besegrades men romarna valde att inte inta själva staden då de fruktade att ett stormningsförsök skulle misslyckas samt att de inte ville förstöra staden. I den besegrade armén påträffade romarna flera Praenester som deltagit som hjälptrupper. Detta fick Rom att officiellt förklara krig mot Praeneste.
Livys skrifter om att Lanuvium varit de första att förklara krig mot Rom har ifrågasatts av moderna historiker. Av de stater som deltog i kriget var Lanuvium den stat som låg närmast Rom och ändå verkar kampanjerna ha inriktat sig mot Velitrae istället. Oakley menar att det istället är sannolikt att Lanuvium anslöt sig till kriget mot Rom i ett senare skede.
381 f.Kr. fortsatte kriget mot Praeneste och enligt både Livy och Plutarchos anslöt sig volskerna nu till Praeneste och de stormade Satricum som erövrades. På grund av detta valdes Furius Camillus till konsul för sjätte gången. Furius Camillus blev ansvarig för att leda Rom i kriget och till medkonsul fick han Furius Medullinus som valdes genom lottning. Därefter skiljer sig Livys och Plutarchos skrifter i vissa delar.