miniatyr|250px|Resterna av en cirka 4 000 år gammal hällkista vid Delsjön i Göteborg. Kistan täcktes tidigare av ett par takhällar. Carl von Linné besökte hällkistan den 11 juli 1746 och skriver om den i sin "Västgötaresa": Kungsgraven låg i sydost från Karlebäck uti en liten ätteplats med upprättade stenar: hon var 2½ famn lång, 1 famn bred och eljest byggd såsom Hjelmars grav vid Falköping. miniatyr|250px|Jättakullen, Nordens största hällkista. miniatyr|250px|I Ingemarstorp, drygt en kilometer nordöst om Södra Härene kyrka, och Jättakullen låg fram till 1950-talets början en hällkista som försvann med upptagandet av ett grustag. Den var dittills orörd, så fynd av bland annat 16 flintdolkar och en spjutspets gjordes. Fynden visas numera på Alingsås museum.
En hällkista (i äldre språk ibland hällekista) är en rektangulär stenkammare som användes för begravning under den senare delen av neolitikum (yngre stenåldern), en tidsperiod även kallad senneolitikum (2350–1700 f.Kr.). Större hällkistor byggdes och användes in i bronsåldern och efterbegravningar skedde även under järnåldern. Med efterbegravning menas att gravplatsen nyttjats långt senare än under den tidsperiod då en gravhög, ett gravmonument eller en gravkammare uppfördes, alltså senare och under en tidsperiod då gravskicket var ett annat. Hällkistor förekommer dock även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast av mindre format än de neolitiska kistorna.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
Hällkistan är byggd av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana så kallade takhällar. På orter där tillgång finns på kalksten kan en hel vägg eller taket bestå av en enda hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager. Klumpstenar med slät insida förekommer också som byggnadsmaterial. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena gavelsidan i öster eller söder. Hällkistorna kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög, stensättning eller ett röse.
Forskningshistoria Hällkistan utvecklad ur megalitgravar Hällkistan tillhör gruppen av stenkammargravar och kan indirekt ses som en utvecklingsform av gånggriften, men mellan de båda typerna är det en tidsrymd av 500 år då inga stenkammargravar byggdes och med mycket sparsamt användande av stenkammargravar för gravläggningar i Sverige.
Montelius menar att västkustens hällkistor oftare hade en synlig inte övertäckt gravkammare Indelningen i synliga och täckta av rösen stensättningar eller högar. Men det är osäkert om gravarna var täckta under brukningstiden eller övertäckts senare. Montelius menade att de öppna kistorna var av högre ålder än de täckta med material. Utvecklingen av hällkistan kommer enligt Montelius från megalitgravarna. Stenkammargravarna i Skandinavien har följt en egen utvecklingsväg och följt efter varandra.
Carl Axel Nordman höll med om att hällkistan har utvecklats från gånggrifter och dösar men genom impulser utifrån och inte som en inre utveckling av nordiska formerRydberg, E., 2008, Visioner i landskapet 1 och 2, Arkeologi I Lund, vol.2 2008, sid 22 . Nordman delar in hällkistor i megalitiska och icke megalitiska hällkistor, De megalitiska är orienterade N-S och har en större kammare. Icke megalitiska är avsedda för en begravning, den rektangulära stenkistan utan egentlig kammare. Nordman menar att de mindre kistorna är yngst.
Sune Linqvist menar att hällkistan utvecklats ur den nordiska dösen, Gånggriften har haft en egen förändringsprocess. Hällkistor med stora förrum är de enda som är senneolitiska, Kronologist hör de andra kistorna till brons- eller järnålder.
Holger Arbman delar också hällkistorna i två grupper. Den större neolitiska kistan byggdes för flera kollektiva begravningar, Den mindre var avsedd för en person. Dessa två typer har olika ursprung från två traditioner. Den stora mer simpla kistan ska då ha ett megalitiskt ursprung men den har enligt Arbman inte utvecklats ur gånggriften, De mindre kistorna knyter han till jordgraven från gropkeramisk kultur och påverkan från stridsyxekulturen kistor. Curt Wallin har samma åsikt Curt Wallin: Gravskick och gravtraditioner i sydöstra Skåne.1951 s 17 att hällkistan är stenkista som ersätter träkista i enmans jordgravarna. Wallin menar att dessa gravar anlades under flat mark och träkistan skyddades av ett en nedgrävt röse.
Bengt O. H. Johansson studie i Tor 1961 gav en översikt över hällkistornas förekomst i Sverige. Han bekräftade den äldre uppdelningen i tre hällkisttyper: flerrummiga, öppna enrummiga och helt slutna kistor.Johansson, B.O.H. 1961. Stenåldershällkistor från svensk-norska gränslandskap. TOR s 23 Kistornas orientering och högarnas utseende samvarierar inte med grupperna. Johansson menade att de enrummiga, slutna kistorna var kortare och understiger 3 meter i längd. Detta stämmer dock inte med kistorna i Kronoberg (Se visioner i landskapet nedan). Största svårigheten är att datera hällkistornas som kan tillhöra stenåldern eller bronsåldern. Konstruktionen av kista och rösets eller högens uppbyggnad ger inga säkra dateringsgrunder. Likheter i konstruktion och skadegörelse som hällkistor ofta utsatts för försvårar dateringen. En hällkista där täckröset går förlorat kan förvandlas från en kista av bronsålderstyp till en kista av stenålderstyp.
Lili Kaelas delar också hällkistorna i två grupper och flerrummiga och enrummiga kistor. Enrummiga kistor kan vara slutna eller öppna, Dessa saknar gavelsten i södra eller östra gaveländen. Kaelas menar gravskicket troligen infördes sjövägen längs kusten till södra Skandinavien. John_ Elof Forsander är av åsikten att flerrummiga hällkistans kan härledas till Seine-Oise-Marne-kulturen i Frankrike. Den enrummiga kistan finns inte i det området men en liknande kista finns i Bretagne i Frankrike.Kaelas, L., Stenkammargravar i Sverige och deras Europeiska bakgrund, Proxima Thule, Stockholm.1962. sid 33
Klaus Ebbensen håller inte med om uppfattningen att hällkistan har utvecklats från megalitgraven. För honom är hällkistan en ny gravform. De danska hällkistorna är mycket mindre i förhållande till megalitgravarna och de kan inte kopplas samman enligt Ebbesen.Ebbesen, K., 1993, Stendysser og jættestuer, Studies in history and social sciences vol. 161, Odense. s 106
Märta Strömberg särskiljer på hällkistorna i sitt arbete Från dös till hällkista på ÖsterlenStrömberg, M: Från dös till hällkista på Österlen. Årsbok från den samlade Hembygdsrörelsen på Österlen. 1966 och menar att det finns två slags hällkistor och hon ställer sig frågan om huruvida hällkistan är en sorts inhemsk utveckling eller en förändring som orsakats genom externa kulturkontakter. Strömberg menar att den ena sortens kista är byggt av större kraftigare hällar medan den andra har långa tunna hällar och plattor. Hon menar att den sistnämnda inte har utvecklats från de tidiga fyrsidiga dösarna och att dessa senare kistor påträffas i framför allt i Skåne. Hon menar även att hällkistor som innehåller ett flertal skelettbegravningar och tröskelsten tillhör senneolitikum.
I Västsverige mest i Bohuslän och Västra Götaland finns hällkistor med gavelhål i ena änden. Sverker Jansson menar att denna konstruktion är äldre än senneolitikum. Gavelhål liknar utformningen av de bohuslänska dösarna där vid ingången två stora hällar har ställts mittemot varandra och en halvcirkelformad öppning har huggits ut i båda blocken. Janson menar att en så utpräglad form måste förstås som en utveckling av gavelhålet.. Han menar att dessa gravtyper liknar varandra men den ena gravtypen behöver inte ha sitt ursprung i den andra men gavelhålet i sig är ingen nyhet.
Funktionella och rituella tolkningar av monumenten Curry Heimann behandlar i sin avhandling neolitiseringen i västra Värmland under yngre stenåldern. Han jämför också skillnaderna mellan öppna och slutna hällkistorna i Sverige. Skillnaderna avspeglar människors olika syn på gravplatsens innebörd och funktion menar hanCurr Heiman: Förflutna rum. Landskapets neolitisering i sydvästra Värmland. 2005 GOTARC Series B. Gothenburg Archaeological Thesis No. 40. Göteborgs universitet. s 134.Slutna övertäckta kistor markerar att gravanläggningen troligtvis haft en passiv roll vid produktionen av samhällets kollektiva minne. Kistorna med gavelhål eller flera rum representerar en mer aktiv roll i ritualer och hällkistan var mera tillgänglig. Olikheten menar han speglar en begravningsrit och en förfädersrit. Förfädersriter använde de avlidnas kroppsdelar i riter vilket gjorde lättillgängligare ingång till monumentet mera praktisk. Heimann påpekar att hantering av skelettmaterial i rituella sammanhang vid dessa hällkistor inte kan påvisas då bevarat skelettmaterial saknas, (Heimann 2005: s135). Han anser att variationen i utformningen av hällkistorna skildrar olika roller i det forntida samhället.
Hällkistor byggs som gravkammare också i bronsåldersrösen. Rösenas funktion i det förhistoriska rummet har behandlats av många författare. De flesta menar att rösen ska betraktas som revirmarkeringar i landskapet. Dan Carlsson menar att gotländska rösen som revirmarkeringar pekande mot privat äganderätt till marker.Carlsson, D., 1983, Bronsåldern-tiden för kulturlandskapets territoriella framväst och etablering på Gotland, I: Stjernquist, B., (red), Struktur och förändring i bronsålderns samhälle, Report series no. 17 University of Lund, s 23–36.. Ulf Bertilsson menar i sin avhandling att rösen markerade territoriers yttre gränser medan hällristningarna markerade deras centrum.Ulf Bertilsson: The rock carvings of northern Bohuslän : spatial structures and social symbols Avhandling 1987 s 181 Andra forskare såsom Noel Broadbent har betonat rösen som landmärken och utmärkning av segerleder.Broadbent, N., 1983, Too many Chefs and not enough Indians. A peripheral View of Nordic Bronze age society: I: Stjernquist, B., (red). Struktur och förändring i bronsålderns samhälle, sida, 7–22. Dessa tolkningar grundas på synsättet att mäktiga individer under bronsåldern har begravts i dessa rösen. Forskning om relationen mellan de döda och de levande och begravningsriter har varit många under senare tid. Förfäderskult har ofta ingått i nya tolkningar. Ofta har efterlevande generationers återbruk av kroppslämningar och rituella handlingar kring gravrösen varit i fokus.Thedéen. S; Gränser i livet - gränser I landskapet, generationsrelationer och rituella praktiker I södermanländska bronsålderslandskap, Stockholm Studies in Archaeology 33,2004 s 25