The Gondoliers; or, The King of Barataria är en Savoy opera (komisk operett) med musik av Arthur Sullivan och libretto av W. S. Gilbert. Den hade premiär på Savoy Theatre den 7 december 1889 och spelades framgångsrikt 554 gånger (på den tiden det femte längst spelade musikteaterverket i historien) tills den lades ned den 30 juni 1891. Verket var det tolfte av fjorton samarbeten mellan Gilbert och Sullivan.

Handlingen rör sig kring den unga bruden till tronarvingen i det fiktiva kungadömet Barataria. Hon anländer till Venedig för att förenas med sin make. Det visar sig emellertid att han inte kan identifieras, då han som nyfödd blev uppfostrad av en berusad gondoljär som förväxlade prinsen med sin egen son. Till råga på allt har kungen av Barataria just blivit dödad. De två gondoljärerna måst nu gemensamt styra riket tills prinsens sköterska anländer och kan avgöra vilken av dem som är den rättmätige kungen. När den unga drottningen anländer upptäcker hon att de två gondoljärerna nyligen har gift sig med två vanliga flickor. För att ytterligare komplicera det hela så är drottningen i sin tur förälskad i en helt annan man.

The Gondoliers blev Gilberts och Sullivans sista stora succé. I verket återupptar Gilbert metoden med att göra satir av klasskillnader såsom i många av sina tidigare libretton. Texten speglar också Gilberts fascination för "Joint Stock Companies Act 1844", (lagen som tillät bildandet av aktiebolag utan inblandning från parlamentet) vilket skulle spela en stor roll i handlingen till deras nästa operett Utopia Limited. Genom att förlägga handlingen långt bort från England kunde Gilbert utöva stark kritik mot överhögheten och monarkin.

Bakgrund Upprinnelsen The Gondoliers föregicks av det mest seriösa verket i samarbetet mellan Gilbert och Sullivan: The Yeomen of the Guard. Den 9 januari 1889, tre månader in i operettens fjorton månaders speltid, informerade Sullivan sin librettist att han "ville göra något dramatiskt verk på en större musikalisk skala", att han "önskade bli fri från den starkt markerade rytmen, och rimmade kupletter, och få ord som hade en chans att utveckla musikaliska effekter."Jacobs, s. 287 Gilbert ansåg att samarbetet skulle fortsätta som vanligt:

Den 12 mars svarade Sullivan: "Jag har tappat lusten för komisk opera och hyser starka tvivel på min förmåga för det.... Du säger att i seriös opera måste du mer eller mindre offra dig själv. Jag säger att det är precis vad jag har gjort i alla våra projekt, och vad mera, måste fortsätta med i komiska operor för att få dem framgångsrika."Jacobs, s. 288

En bitter brevväxling följde de närmaste veckorna där Sullivan la fram nya krav på samarbetet och Gilbert insisterade på att han alltid hade lagt sig platt för kompositörens musikaliska krav. Gilbert försökte uppmuntra sin kollega:

Gilbert erbjöd en kompromiss som Sullivan slutligen godtog — att kompositören skulle skriva en lätt opera för Savoy och en grand opera (Ivanhoe) för en ny teater som Carte var i färd med att bygga för just det tillfället. Sullivans accepterande kom med förbihållet att "vi är eniga om ämnet." Gilbert föreslog en opera byggd på ett teatersällskap, vilket Sullivan förkastade (även om en version av det skulle komma att återuppstå 1896 i The Grand Duke), men han accepterade en idé "om Venedig och venetianskt liv, och det tycks mig ha goda grunder för starka färger och intagande musik. Kan du inte utveckla detta ihop med något som vi båda kunde gå in i med värme och entusiasm och ge mig ett ämne (som The Mikado och Patience) vi båda kunde vara intresserade av...?"Jacobs, s. 294

Gilbert satte igång med det nya librettot i början av sommaren 1889 och vid midsommar hade Sullivan börjat komponera akt I. Gilbert försåg Sullivan med alternativa texter till många passager och överlät åt kompositören att välja de han föredrog. Det långa inledningsnumret (över femton minuter av oavbruten musik) var librettistens idé och det gav Sullivan möjligheten att etablera känslan i verket genom musik. Kostymerna var designade av Percy Anderson"A Tonic to the Imagination" (Anderson's costume designs on display at the Harry Ransom Center collection), The University of Texas at Austin och dekoren av Hawes Craven,Rollins and Witts, Appendix, p. VIII med koreografi av Willie Warde.Savoy Theatre programme, The Gondoliers, 7 december 1889. Teaterprogrammet visade: "Danserna arrangerades av Mr Warde (med tillåtelse av M. Marius)". Vid den tiden uppträdde Warde på Avenue Theatre kontrakterad av Marius. Se The Era, 14 december 1889, s. 8.

De arbetade hela sommaren och hösten fram till den framgångsrika premiären den 7 december 1889. Pressen var nästan utesluten positiv och operetten åtnjöt en längre speltid än några av deras tidigare verk, med undantag för H.M.S. Pinafore, Patience och The Mikado. Sullivans gamle medarbetare i Cox and Box (och redaktören för tidskriften Punch), F. C. Burnand skrev: "Magnificento! ... Jag avundas dig och W.S.G. som lyckats iscensätta ett stycke som detta på det sättet."Baily, s. 344

Reaktion från press och publik Leslie Baily skrev: "Librettots bubblande champagne-kvalitet tog fram det bästa hos Sullivan och den italienska miljön frammanade ett varmt, sydländskt svar från hans egna anor. Graphic (14 december 1889) påpekade att musiken inte endast innehöll en engelsk ton men att 'kompositören har lånat gavotten från Frankrike, cachucha från Andalusien, saltarello och tarantella från Italien, barcaroll från Venedig'."Baily, s. 342

Angående Gilberts insats rapporterade Illustrated London News: "Mr. W. S. Gilbert har återvänt till den forne Gilbert och alla gläds. Han är sig själv igen. Gilbert från The Bab Ballads, Gilbert med sin nyckfulla fåfänga, harmlösa cynism, milda satir och lekfulla paradox; samme Gilbert som uppfann sin egen skola där han var både lärare och elev, som aldrig har lärt någon annan än sig själv och som aldrig någonsin kommer få någon efterapare; det är den Gilbert som publiken vill se och det är den Gilbert som på lördagskvällen hyllades tills publiken inte orkade längre."

En föreställning gavs genom kunglig befallning på Windsor Castle den 6 mars 1891 för drottning Victoria och den kungliga familjen, vilket var första gången ett verk av Gilbert och Sullivan hedrades så och den första gången en teaterföreställning ägde rum på slottet sedan prins Alberts död 30 år tidigare.Baker, Anne Pimlott. "Moore, (Lilian) Decima (1871–1964)", Oxford Dictionary of National Biography, Oxford University Press, September 2004

Grälet om mattan

Med undantag för deras första operett producerade Richard D'Oyly Carte alla Gilbert och Sullivans verk och hade specifikt byggt Savoy Theatre för deras shower. Men på 1880-talet hade förhållandet mellan Gilbert, Sullivan och Carte flera gånger blivit ansträngt.

I april 1890, under spelningen av The Gondoliers, upptäckte Gilbert att underhållskostnader för teatern, inklusive en ny matta för £500 till teaterns huvudlobby, hade ålagts deras gemensamma samarbete istället för till Carte själv. Gilbert konfronterade Carte, men producenten vägrade tänka genom förslaget. Gilbert stormade ut och skrev till Sullivan: "Jag lämnade honom med kommentaren att det var ett misstag att såga av den gren han satt på". Helen D'Oyly Carte skrev att Gilbert hade tilltalat Carte "på ett sätt som jag inte tror att du hade använt till att förolämpa en tjänare."Stedman, s. 270 Forskaren Andrew Crowther har förklarat:

Saker och ting försämrades; Gilbert förlorade tålamodet med sina kompanjoner och stämde Carte."Why did Gilbert and Sullivan quarrel over a carpet?" , Classical Music, August 26, 2020 Sullivan stöttade Carte genom att utfärda en affidavit där han felaktigt påstod att det hade förekommit mindre kostnader i en kontrovers Gilbert hade haft 1884 med Lillian Russell när i själva verket de kostnader redan hade betalats.Ainger, s. 312–316 När Gilbert upptäckte detta bad han att affidaviten skulle dras tillbaka, men Sullivan vägrade. Gilbert kände sig förrådd. Sullivan ansåg att Gilbert ifrågasatte hans goda tro, och Sullivan hade andra skäl att förbli hos Carte: Carte var i färd med att bygga en ny teater, Royal English Opera House (numera Palace Theatre), för att iscensätta Sullivans enda grand opera, Ivanhoe. Efter att The Gondoliers lades ner 1891 drog Gilbert tillbaka rättigheterna till sina libretton och svor att aldrig mer skriva någon operett till Savoy.Shepherd, Marc. "Introduction: Historical Context", The Grand Duke, p. vii, New York: Oakapple Press, 2009. Linked at The Gilbert and Sullivan Archive.

Gilberts aggressiva, men lyckade, stämning hade förargat Sullivan och Carte. Men samarbetet dem emellan hade varit så inkomstbringande att Carte så småningom försökte återförena författaren och kompositören. Efter många misslyckade försök av Carte och hans hustru förenades Gilbert och Sullivan genom ansträngningar av deras musikförläggare Tom Chappell. , p. 7 1893 satte de upp sitt näst sista samarbete, Utopia Limited, men The Gondoliers skulle visa sig bli Gilbert och Sullivans sista stora framgång. Utopia blev endast en blygsam succé, och deras sista samarbete, The Grand Duke 1896, blev ett fiasko. Efter det arbetade de två aldrig mer tillsammans.

Roller

Hertigen av Plaza-Toro, En Grand av Spanien (komisk baryton) Luiz, hans betjänt (lyrisk baryton eller tenor) Don Alhambra del Bolero, Storinkvisitorn av Spanien (basbaryton) Marco Palmieri, Venetiansk gondoljär (tenor) Giuseppe Palmieri, Venetiansk gondoljär (baryton) Antonio, Venetiansk gondoljär (baryton) Francesco, Venetiansk gondoljär (tenor) Giorgio, Venetiansk gondoljär (bas) Annibale, Venetiansk gondoljär (talroll/kör) Hertiginnan av Plaza-Toro (kontraalt) Casilda, hennes dotter (sopran) Gianetta, Bondekvinna (sopran) Tessa, Bondekvinna (mezzosopran) Fiametta, Bondekvinna (sopran) Vittoria, Bondekvinna (mezzosopran) Giulia, Bondekvinna (mezzosopran eller sopran) Inez, Kungens fostermor (kontraalt) Kör av gondoljärer och bondekvinnor, soldater, härolder och pager

Handling

Akt I I Venedig förklarar 24 bondflickor sin kärlek till ett par gondoljärer, Marco och Giuseppe Palmiere. Dessa är så galanta och saknar manliga konkurrenter att flickorna väntar att de ska välja vem de ska gifta sig med innan flickorna kan tänka sig andra friare. En stor hop av glada gondoljärer träder in och säger att de avgudar flickorna, men de förklarar att de två bröderna måste välja först. När bröderna kommer får de blommor av flickorna. De två gondoljärerna erbjuder älskvärt att göra sin val med ögonen förbundna. De fuskar emellertid genom att tjuvkika. Till sist väljer Giuseppe ut Tessa och Marco väljer Gianetta – "Just henne vill jag ha!" (men sedan erbjuder de två sig att byta flickor). Alla går till kyrkan för dubbelbröllopet.