thumb|right|Poes lik ligger under detta monument i Baltimore. Omständigheterna kring författarens död är mystiska. För fler detaljer om uppväxt och biografi, se Edgar Allan Poe.
Edgar Allan Poes död inträffade den 7 oktober 1849. Den omges av mysterier och dödsorsaken är omstridd. Den 3 oktober 1849 hittades Poe på gatorna i Baltimore yrande och "i stor vånda, och... i behov av omedelbar hjälp," enligt mannen som hittade honom, Joseph W. Walker.William T. Bandy: "Dr. Moran and the Poe-Reynolds Myth" in Myths and Reality: The Mysterious Mr. Poe, Baltimore: The Edgar Allan Poe Society of Baltimore, 1987. p. 26-7 (Also available online) Poe fördes till Washington College Hospital, där han avled söndagen den 7 oktober 1849 klockan 5.00 på morgonen. Poe var aldrig vid medvetande tillräckligt länge för att förklara hur han hade hamnat i detta tillstånd.
Mycket av den ännu existerande informationen om de sista dagarna i Poes liv kommer från hans överläkare, Dr. John Joseph Moran, men dennes trovärdighet är ifrågasatt.Krutch, Joseph Wood. Edgar Allan Poe: A Study in Genius. New York: Alfred A. Knopf, 1926. s. 4 Poe jordfästes efter en liten begravning i ena änden av Westminster Hall and Burying Ground, men hans kvarlevor flyttades senare till ett större monument år 1875. Det har ifrågasatts om rätt lik flyttades. Monumentet från 1875 markerar också gravplatsen för Poes fru Virginia Clemm Poe och hans svärmor Maria Clemm. Teorier om vad som orsakade Poes död är bland annat självmord, mord, kolera, rabies, syfilis och att Poe var ett offer för "cooping", en hänsynslös form av valfusk. Bevisen för inflytande av alkohol är kraftigt ifrågasatta.
Efter Poes död skrev en person som kallade sig "Ludwig" hans dödsruna, en person som senare visade sig vara Rufus Griswold. Griswold, som senare blev förvaltare av Poes litterära kvarlåtenskap, var i själva verket rival till Poe, och publicerade senare den första biografin om Poe, där han beskrev honom som en depraverad, drucken, drogförvirrad galning. Mycket av bevisningen för denna bild av Poe tros ha förfalskats av Griswold, och vänner till Poe fördömde den, men denna tolkning av Poe har fått bestående verkan.
Kronologi
thumb|left|Daguerreotyp av Poe ett år före hans död i Baltimore. Dödsorsaken har inte fastställts. Den 27 september 1849 lämnade Poe Richmond, Virginia på sin väg hem till New York. Det är inte känt var Poe befann sig förrän en vecka senare den 3 oktober, när han hittades på Baltimores gator, yrande utanför Ryan's Tavern, ibland kallat Gunner's Hall. Personen som hittade honom, en tryckare vid namn Joseph W. Walker, skickade ett brev till Dr. Joseph E. Snodgrass, en bekant till Poe, med begäran om hjälp.William T. Bandy: "Dr. Moran and the Poe-Reynolds Myth" i Myths and Reality: The Mysterious Mr. Poe, Baltimore: The Edgar Allan Poe Society of Baltimore, 1987. p. 26-7 (Also available online) Snodgrass hävdade senare att anteckningen sade att Poe befann sig "i ett tillstånd av djurisk förgiftning," men originalbrevet visar något annat.
Snodgrass förstahandsrapport beskriver Poes utseende som "motbjudande", med "matta och tomma" ögon. Hans kläder, sade Snodgrass, bland annat en smutsig skjorta utan väst och oputsade skor, var slitna och illasittande.Jeffrey A. Savoye, "Two Biographical Digressions: Poe's Wandering Trunk and Dr. Carter's Mysterious Sword Cane," Edgar Allan Poe Review, Fall 2004, 5:15-42, republished at E. A. Poe Society of Baltimore Retrieved on 2007-06-03 Dr. John Joseph Moran, som var Poes överläkare, ger sin egen detaljerade redogörelse för Poes utseende den dagen: "en fläckig bleknad gammal bombasinrock, byxor av liknande karaktär, ett par utslitna skor som var trasiga vid hälarna, och en gammal halmhatt." Poe var aldrig vid medvetande tillräckligt länge för att förklara hur han hamnade i detta bedrövliga tillstånd, och det antas att de kläder han bar inte var hans egna, särskilt eftersom det inte var hans stil att bära ovårdade kläder.Walsh, John Evangelist. Midnight Dreary: The Mysterious Death of Edgar Allan Poe. New York: St. Martin's Minotaur, 2000. s. 68.
Moran behandlade Poe vid privatsjukhuset Washington College Hospital på Broadway and Fayette Street.Washington College Hospital, även känt som "Washington University of Baltimore", stängdes 1851. Sjukhuset öppnade på nytt som Church Home 1854, och omdöptes senare till Church Home and Infirmary, Church Home and Hospital, Church Home Hospital och slutligen Church Hospital. År 1999 stängdes Church Hospital och det närbelägna Johns Hopkins Hospital köpte fastigheten. Church Hospitals huvudbyggnad, som innehåller det ursprungliga sjukhus där Poe dog, fick därefter namnet Church Home Building. Många invånare i Baltimore kallar platsen där Poe dog för "Church Home Hospital". Han tilläts inte ta emot besök och stängdes in i ett fängelseliknande rum med galler för fönstren i en avdelning av byggnaden som var reserverad för berusade personer. Poe sägs ha ropat ut namnet "Reynolds" upprepade gånger under natten före sin död, men ingen har lyckats identifiera den person som han syftade på. En möjlighet är att han mindes ett möte med Jeremiah Reynolds, en tidningsredaktör och utforskare som kan ha inspirerat romanen Arthur Gordon Pyms äventyr.Robert F. Almy J.N. Reynolds: A Brief Biography With Particular Reference to Poe and Symmes , The Colophon, 2 (2), Posner Memorial Collection Poe kan istället ha ropat efter "Herring", då författaren hade en släkting i Baltimore vid namn Henry Herring. Faktum är att i senare vittnesmål undviker Moran att nämna Reynolds, men nämner ett besök av en "Misses Herring."William T. Bandy: "Dr. Moran and the Poe-Reynolds Myth" in Myths and Reality: The Mysterious Mr. Poe, Baltimore: The Edgar Allan Poe Society of Baltimore, 1987. ss. 29-34 Han hävdar också att han försökte muntra upp Poe under ett av de få tillfällen då han var vaken. Han talade om för sin patient att han snart skulle få sällskap av vänner. Poe ska ha svarat på detta med "det bästa hans vän kunde göra skulle vara att blåsa ut hans hjärna med en pistol."
I Poes dåliga tillstånd nämnde han en fru han hade i Richmond. Han kan ha hallucinerat och trott att hans fru Virginia Clemm Poe fortfarande var i livet, eller kan ha syftat på Sarah Elmira Royster, som Poe nyligen hade friat till. Han visste inte vad som hade hänt med hans väska med tillhörigheter, som han för övrigt hade lämnat efter sig vid Swan Tavern i Richmond. Moran rapporterade att Poes sista ord var "Herre, hjälp min arma själ" ("Lord, help my poor soul") innan han dog den 7 oktober 1849.Meyers, Jeffrey: Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992: s. 255.
Morans trovärdighet Det kanske bästa vittnet till Poes död var Moran som, på grund av att Poe inte kunde ta emot besökare, troligen var den enda person som personligen träffade Poe under hans sista dagar. Detta till trots har Morans trovärdighet ifrågasatts upprepade gånger, även om han inte ansetts fullständigt otillförlitlig. Under de år som följde Poes död ändrades Morans berättelse mellan tillfällena han skrev och föreläste om ämnet. Han hävdade 1875 och åter 1885, exempelvis, att han omedelbart kontaktade Poes faster/svärmor Maria Clemm för att ge henne besked om Poes död, men i verkligheten skrev han till henne först efter att hon hade efterfrågat information den 9 november, nästan en hel månad efter Poes död. Han hävdade också att Poe sade, tämligen poetiskt, medan han beredde sig på att dra sitt sista andetag: "The arched heavens encompass me, and God has his decree legibly written upon the frontlets of every created human being, and demons incarnate, their goal will be the seething waves of blank despair." Redaktören för New York Herald, som publicerade denna version av Morans berättelse, bekände att "Vi kan inte föreställa oss Poe, även yrande, konstruera [sådana meningar]."William T. Bandy: "Dr. Moran and the Poe-Reynolds Myth" in Myths and Reality: The Mysterious Mr. Poe, Baltimore: The Edgar Allan Poe Society of Baltimore, 1987. s. 29
Berättelserna ändrade till och med datumen. Vid olika tidpunkter hävdade Moran att Poe togs till sjukhuset den 3 oktober kl 17, den 6 oktober kl 21, eller den 7 oktober (dagen då han dog) "klockan 10 på eftermiddagen." För varje publicerad berättelse hävdade han att han hade sjukhusets handlingar som referens.William T. Bandy: "Dr. Moran and the Poe-Reynolds Myth" in Myths and Reality: The Mysterious Mr. Poe, Baltimore: The Edgar Allan Poe Society of Baltimore, 1987. p. 28 (Also available online) En sökning efter sjukhushandlingar hundra år senare, specifikt efter en officiell dödsattest, gav inget resultat.Bramsback, Birgit. "The Final Illness and Death of Edgar Allan Poe: An Attempt at Reassessment," Studia Neophilologica (University of Uppsala), XLII, 1970, pp. 40 Vissa kritiker hävdar att Morans motsägelser och felaktigheter enbart berodde på bristande minne, en oskyldig önskan att romantisera, eller till och med senildemens. Vid den tid då han skrev och offentliggjorde sin sista redogörelse 1885 var Moran 65 år.
Dödsorsak thumb|Poe begravdes ursprungligen på baksidan av Westminster Hall and Burying Ground utan gravsten. Denna sten markerar denna ursprungliga gravplats idag. Den exakta orsaken till Poes död är omstridd men många teorier finns. Många biografier har tacklat frågan och lanserat olika slutsatser, från Jeffrey Meyers bedyrande att det var hypoglykemi till John Evangelist Walshs konspiratoriska teori om en mordkomplott.See Meyers's Edgar Allan Poe: His Life and Legacy and John Evangelist Walsh's Upon a Midnight Dreary: The Mysterious Death of Edgar Allan Poe. Det har också föreslagits att Poes död kan ha varit ett självmord på grund av depression. År 1848 dog han nästan av en överdos laudanum, som då var allmänt tillgängligt som lugnande och smärtstillande medel. Det är oklart om detta var ett verkligt självmordsförsök eller bara en felberäkning av Poe, men det var inte orsaken till Poes död ett år senare.
Snodgrass var övertygad om att Poe dog som en följd av alkoholism och gjorde mycket för att sprida denna tolkning av händelserna. Han var dock anhängare av nykterhetsrörelsen och såg Poe som ett användbart exempel i sitt arbete. Snodgrass skriverier om ämnet har dock visat sig otillförlitliga. Moran motsade Snodgrass genom att i sin egen redogörelse från 1885 hävda att Poe inte dog under inflytande av något rusmedel. Moran hävdade att Poe "inte hade den minsta lukt av sprit i sin andedräkt eller på sin person." Trots detta rapporterade några tidningar vid tiden Poes död som "hjärnstockning" ("congestion of the brain") eller "hjärninflammation" ("cerebral inflammation"), termer som användes som eufemismer för dödsfall av vanhedrande orsaker såsom alkoholism.
I en psykologisk studie av Poe föreslog en psykolog att Poe var dipsoman, och led av återkommande anfall som ledde till utsvävningar, ofta med alkohol, där personen inte kan minnas vad som har hänt henne eller honom.Robertson, John W. Edgar A. Poe: A Psychopathic Study. Haskell House Publishers. New York. 1923. Karakteriseringen av Poe som alkoholist är dock omstridd, både som dödsorsak och vad gäller hans liv i övrigt. Poe var mycket lättpåverkad av alkohol och blev berusad efter bara ett glas vin, han hade varit utan alkohol flera månader åt gången och tycktes inte ha någon böjelse för det. Enligt denna teori drack Poe endast på grund av olyckliga händelser i sitt liv, som verkade finnas utan något slut.Poe's death at the Edgar Allan Poe Society of Baltimore En ytterligare omständighet var att Poe var medlem i nykterhetsföreningen Sons of Temperance vid tidpunkten för sin död.Reynolds, David F. "Poe's Art of Transformation: 'The Cask of Amontillado' in Its Cultural Context," as collected in The American Novel: New Essays on Poe's Major Tales, Kenneth Silverman, ed. Cambridge University Press, 1993. p. 96-7