Margaret Maltby, ursprungligen Minnie Eliza Maltby, född 10 december 1860 i Bristolville, Ohio, USA, död 3 maj 1944 i New York, var en amerikansk fysiker känd för sina mätningar av höga elektrolytiska resistanser och konduktiviteten hos mycket utspädda lösningar. Maltby var den första kvinnan att ta en kandidatexamen i naturvetenskap vid Massachusetts Institute of Technology, och den första kvinnan att ta en doktorsexamen i fysik vid något tyskt universitet.

Biografi Margaret Maltby var dotter till Edmund Maltby och Lydia Jane Brockway. Hon hade två äldre systrar, Betsy (Maltby) Mayhew och Martha Jane Maltby, som var 15 respektive 13 år gamla vid tiden för hennes födelse. Minnie Maltby gavs namn av sina systrar, men hon ogillade namnet och ändrade det senare till Margaret år 1889.

Maltby var intresserad av naturvetenskap och matematik i ung ålder, och hennes föräldrar uppmuntrade dessa intressen. De lärde henne att använda grundläggande mekanismer, och hennes far stödde särskilt hennes intresse för matematik. Efter Edmund Maltbys död flyttade familjen Maltby till Oberlin, Ohio för att få utbildningsmöjligheter.

Maltby gick på förberedande skola vid Oberlin College innan hon började studera där 1878. Hon tog examen vid Oberlin 1882. Under collegetiden utvecklade hon sitt musikintresse. Musik blev ett livslångt intresse för henne, både personligen och i hennes professionella arbete. I vuxen ålder lyssnade hon ofta på klassisk musik på radion hemma och utvecklade en av de första akademiska kurserna om musikens fysik under sin tid vid Barnard College. Efter college studerade Maltby vid Art Students League of New York och undervisade på gymnasiet i Ohio i fyra år.

År 1901 adopterade Maltby en pojke, Philip Randolph Meyer, som hon hävdade var den föräldralösa sonen till en nära vän. Detta påstående accepterades under både Maltbys och Meyers liv. pp. 11-13 År 2014 visade autosomala DNA-tester av Meyers två döttrar via Ancestry.com starka kopplingar till kända ättlingar till Maltbys mor och hennes far. Resultaten av testerna visade att Philip Randolph Meyer var Maltbys biologiska son född utom äktenskapet.

På sin fritid tyckte Maltby om att lyssna på musik, särskilt på Metropolitanoperan, och att resa. Hon tyckte också om att umgås med Meyers barn (hennes barnbarn) som föddes på 1930-talet. Under sina senare år led Maltby av artrit. Maltby dog den 3 maj 1944 på Columbia-Presbyterian Medical Center i New York. Efter sin död brände Meyer Maltbys personliga dokument, vilket hon hade bett honom att göra. Det har spekulerats i att detta var för att skydda hennes offentliga eller privata rykte.

Utbildning och arbete År 1887 skrev Maltby in sig vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) och tog kandidatexamen 1891. Hon var tvungen att skriva in sig som en "specialstudent" eftersom institutionen inte accepterade kvinnliga studenter. Hon träffade Ellen Swallow Richards 1887 och började arbeta på hennes "Women's Laboratory" vid MIT.

Maltby var den första kvinnan att ta en kandidatexamen vid MIT, och för denna prestation tilldelade Oberlin College henne en hedersutmärkelse från AM år 1891. Medan hon var vid MIT forskade Maltby om akustik tillsammans med Charles R. Cross om det minsta antal vibrationer som krävs för att bestämma en frekvensskillnad mellan två ljud. Deras forskning var ett svar på arbete av Félix Savart och Friedrich Kohlrausch som hade hävdat att minst två cykler av en ljudvåg krävdes. Maltby och Cross arbete, publicerat 1892, visade att mindre än en cykel krävdes för att skilja en C3 -stämgaffel från en C4-stämgaffel, vilka har en oktav olika tonhöjd.

År 1893 skrev Maltby in sig vid universitetet i Göttingen som en av de tre första kvinnorna att göra det. De andra två kvinnorna, som också började samma år, var Grace Chisholm Young och Mary Frances Winston Newson. Maltby kunde studera vid universitetet genom ett europeiskt stipendium från Association of Collegiate Alumnae.

År 1895 tog Maltby doktorsexamen och blev därmed den första kvinnan att ta en doktorsexamen i fysik från universitetet i Göttingen och den första kvinnan att ta en doktorsexamen i fysik vid något tyskt universitet. För sitt doktorandarbete studerade Maltby under Walther Nernst i hans fysikalisk-kemilaboratorium. Nernst var intresserad av teorin om jonisk dissociation och tidig forskning inom detta ämne hade fokuserat på lösningar som var relativt goda ledare. I sin avhandling studerade Maltby lösningsmedel som var dåliga ledare, som alkohol, eter och vatten. Hon använde en Wheatstones brygga på ett nytt sätt för att mäta konduktiviteten i elektrolytiskt resistenta ämnen.

Karriär Efter att hon doktorerat arbetade Maltby vid det nygrundade Institut für Physikalische Chemie i Göttingen under ledning av Nernst. pp. 102–104 pp 353-354 pp. 62, 63, 65, 93, 95

När hon återvände från Tyskland 1896 tillträdde Maltby en tjänst som docent vid Wellesley College där hon vikarierade för Sarah Frances Whiting som hade sabbatsår. Maltby hade tidigare undervisat vid Wellesley som instruktör i fysik från 1889 till 1893 för att tjäna lite pengar medan hon studerade vid MIT. I slutet av höstterminen 1896 avgick Maltby plötsligt, för vad hon då hävdade var för att återhämta sig från en allvarlig olycka. Maltby återupptog sin lärarkarriär som instruktör vid Lake Erie College i september 1897 där hon vikarierade för Mary Chilton Noyes.

Efter att ha blivit inbjuden tillbaka till Tyskland 1898 för att arbeta vid Physikalisch-Technische Reichsanstalt i Charlottenburg arbetade Maltby som forskningsassistent åt Friedrich Kohlrausch med elektrolytisk konduktivitet i lösningar. Baserat på deras data föreslog Kohlrausch den icke-linjära lagen för starka elektrolyter. Efter att ha återvänt till USA studerade Maltby matematisk fysik med Arthur Webster vid Clark University från 1899 till 1900.

År 1900 tillträdde Maltby en tjänst som kemilärare vid Barnard College i hopp om att en möjlighet snart skulle öppna sig för henne att undervisa i fysik. År 1903 anställdes Marie Reimer som huvudlärare i kemi och Maltby övergick till fysik. Maltbys engagemang i administrationen och uppbyggnaden av fysikavdelningen gav henne lite tid för forskning, även om hon tillbringade ett sabbatsår från 1909–1910 vid Cavendish Laboratory. Maltby hade tjänster vid Barnard som adjungerad professor i fysik (1903–1910), biträdande professor (1910–1913) och docent och ordförande (1913–1931).

Maltby arbetade frivilligt för American Association of University Women (AAUW) och arbetade särskilt för Committee on Fellowships. Som medlem och ordförande i kommittén delade Maltby ut stipendier till kvinnor för att göra det möjligt för dem att bedriva forskning. Vid den tiden var kvinnor inte berättigade till många andra bidrag eller stipendier på grund av sitt kön, så AAUW-stipendierna var ett viktigt stöd för kvinnliga akademiker i USA. Som ett erkännande för hennes arbete inrättades Margaret E. Maltby Fellowship av American Association of University Women 1926. År 1929 skrev Maltby en historia om de första fyrtio åren av stipendier som administrerades av AAUW.

Den första upplagan av American Men of Science (AMS), publicerad 1906, försåg Maltby med en stjärna. En stjärna angav att personen var en av landets främsta vetenskapsmän. Maltbys namn försågs även med en stjärna i de följande sex upplagorna av AMS. Maltby var ledamot av American Physical Society. År 1960 profilerades hon i American Journal of Physics för att markera 100-årsdagen av hennes födelse.

Publikationer i urval Vetenskapliga publikationer

Publikationer om utbildning

Utmärkelser och priser En krater på Venus har fått sitt namn efter Maltby.

Referenser

Noter

Externa länkar

Kategori:Kvinnor Kategori:Födda 1860 Kategori:Avlidna 1944 Kategori:Amerikanska fysiker under 1800-talet Kategori:Amerikanska fysiker under 1900-talet Kategori:Alumner från Göttingens universitet Kategori:Alumner från Oberlin College Kategori:Alumner från Massachusetts Institute of Technology